Vi hade bestämt med Bountom att vi skulle åka till Vang Vieng med anställda på Quest. Vang Vieng är en stad fyra timmar från Vientiane. När dagen kom hade Anna blivit sjuk, men jag kunde inte säga nej, så jag åkte iväg ensam. Jag var inte speciellt sugen på att åka iväg själv.
När jag kom fram till bilen med min väska upptäckte jag att ett par av mina studenter satt i bilen. Jag blev redan då på bättre humör eftersom de är trevliga och de gillar mig. Vi blev till slut tio personer som åkte iväg; tre av mina studenter, två anställda på Quest och fem till som jag absolut inte hade någon aning vilka de var, men orkade inte fråga eftersom de inte kunde ett enda ord engelska och min lao håller sig till siffror, tack, hej, gaffel och sked och… ja ni fattar.
Vad man har lärt sig av att bo i ett asiatiskt land är att ett: en bil alltid kommer att krångla, en skruv lös här och för lite bensin där. Två: det tar längre tid än vad man tror att ta sig från en stad till en annan eftersom man stannar varje timme då det alltid är någon i bilen som ser något de vill köpa längs vägarnas små stånd. Tre: livet ska vara schemalagt.
När vi kom fram till Vang Vieng var jag extremt trött. Jag ville egentligen inget annat än att sova en stund. Det visade sig att jag skulle dela rum med Bountom på vandrarhemmet som ägdes av hennes väninna från collegetiden. Bountom tog fram schemat över de två dagarna vi skulle spendera i staden. Hon strök över klocktiderna för resan till Vang Vieng. Sedan strök hon tiden det skulle ta för incheckningen för alla. Hon sa till mig att jag hade 10 minuter att göra mig i ordning för dagens första aktivitet.
Här är tre saker jag tycker att man ska göra om man skulle komma till Vang Vieng.
1. Ta dig till Mekongs biflod som rinner genom staden. Det går att bada och de flesta backpackarna gjorde det. De slängde sig i liner och kastade sig ut i floden. Det såg riktigt roligt ut, men eftersom jag inte hade med mig badkläder gjorde jag inte detta. En av mina studenter ville gå fram och prata med några britter men vågade inte så jag följde med. Vi spenderade timmar vid floden och vilade, åt en massa mat och drack.
Vang Vieng är kännt för sin tubing. Tubing är innerslangen på ett stort traktordäck. Denna ligger man på medan man med strömmens kraft åker på floden. Många gjorde detta, men i ärlighetens namn såg det ganska lamt ut. På en ring ligger det en vuxen människa och plaskar med händerna fram och tillbaka medans de tjuter saker till kompis som flyter omkring några meter bort. Visst kan man go tubing om man vill och sedan köpa ett linne där det står ”In the tubing – Vang Vieng” som bevis på att man har plaskat runt på vattnet i en gummiring.
Detta ska man inte göra: Drick inte lao beer blandat med redbull, 7 – up och saft, blandat i en hink som småbarn har när de leker i sandlådan. Det är inte gott och man blir på snusen snabbt. Backpackarna snubblade runt och var bröliga. Jag tror jag såg några dansa runt i en ring runt brasan de hade tänt. Mina laotiska vänner fick något simmiga ögon.
2. Gå upp klockan halv sex på morgonen för att fotografera soluppgången över bergen som omger staden. Det är också den bästa tiden för att fota morgonlivet bland laoterna. När man går runt staden och hör hundarna skälla och tupparna gala känner man att man befinner sig i en helt annan värld. Har man tur får man kanske se en tuppfajt. Sätt pengar på den tupp som ser skrupligast ut, den visade sig vara den bästa.
3. Fråga om vägbeskrivningen till en apelsinträdgård. Ungefär en halvtimme utanför stan ligger en apelsinträdgård. Man betalar 15´000 kip (c. 12 kr). Sedan promenerar man en bit in från vägen där man parkera bilen. När man ser hundratals träd med orange frukter har man kommit rätt. Nu är det bara att klättra upp för stegarna som står lutade mot träden eller ställa sig på tå för att plocka apelsinerna. Man kan plocka och äta hur många apelsiner man orkar.
Vang Vieng på kvällen var ingen höjdare. Det kändes som om man hade hamnat på Rhodos. Alla backpackers vaknade till liv och hängde i barerna. Det kändes som om laoterna själva skulle börja prata svenska med en. Vang Vieng hade förvandlats till en partystad och stadens själ var som bortblåst.
lördag 5 december 2009
Uncle Ho, I presume?
Några veckor efter att ha kommit tillbaka från Hanoi kommer nu inlägget om vårt besök i Vietnam.
Efter att vi lyckosamt hade checkat in bagage och tagit oss igenom passkontrollen där vi än en gång fick en fin röd stämpel i våra pass gick vi ombord på planet som skulle ta oss till Hanoi. Efter en kort flygtur på en timme tog vi mark i Hanoi. Piloten pratade lite ditt och datt om väder och vind och sa plötsligt ”temperaturen i Hanoi är 15 grader”. Det kan ju inte stämma tänkte vi – det var ju för sjutton 30 grader i Vientiane när vi åkte. Stackars pilot som inte kan läsa siffror, men det var väl tur att vi fick reda på det först när vi landat, tänkte vi.
Efter en del hummande och muttranden från passkontrollen lyckades vi få tag i vårt bagage och kunde ta oss ut i ankomsthallen. Vi hade beställt transfer till hotellet så vi visste att vi skulle leta efter en skylt med Astrids namn på – som visade sig vara helt felstavat. När vi hittade skylten såg vi att den tillhörde en man med medföljande familj. Det såg ut som om de hämtade upp oss i samband med att de skulle på fest.
När vi kom utanför dörrarna insåg vi att piloten nog hade haft rätt, på ren svenska kan man säga att det var j*vligt kallt, i alla fall för oss som bott i 30 gradig värme de senaste månaderna. Som att det inte var nog med det envisades vår chaufför och hans fru med att åka in till Hanoi med fönstren öppna. När vi efter en timmes bilfärd kom fram till hotellet var vi blåfrusna.
Hotellet visade sig vara enkelt, men bra. Till en början fick vi ett dubbelrum med gemensam säng och täcke, vilket vi inte var särskilt glada åt. Astrid löste det genom att ta täcket och lägga sig på golvet istället eftersom sängen var så hård att det var bekvämare att sova på golvet. Dagen efter fick vi byta till ett twinrum och Astrid slapp sova på golvet under resten av vår vistelse i Hanoi.
Eftersom vi inte hade väntat oss att det skulle vara så kallt fick vi ägna vår första dag med att shoppa varmare kläder. Vi visste av tidigare erfarenheter att det var lika bra att sikta in sig på butikerna med herrkläder direkt eftersom ingen av oss är en size zero. Vi gick till den första affären vi hittade efter att ha irrat runt bland kvarteren där vi bodde. Astrid hittade två tröjor på killavdelningen och gick fram till expediten för att fråga om det gick bra att prova dem. Hon pekade på den ena tröjan och sa högt och tydligt ”IT´S FOR CHILDREN”, ja men får jag prova tröjan frågade Astrid snällt. Expediten ruskade på huvudet sa ”Can not”. Astrid frågade om det gick bra att prova den andra tröjan, men expediten bara ruskade på huvudet och nästan skrek rakt in i hennes ansikte ”IT`S FOR MEN!!!!” Ja, sa Astrid men jag vill prova den ändå. Då sa expediten att den kostar en miljon dong. Astrid tog tröjan ur expeditens händer och tog på sig tröjan trots allt. Hon köpte aldrig tröjan men expeditens oartighet blev ett internt skämt under hela vår vistelse i Hanoi.
När vi var ordentligt påklädda började vi titta på Hanoi med risk för våra liv i Hanois trafik. I Hanoi gäller dessa trafikregler: det är du som bil- och mopedförare som bestämmer, ta inte hänsyn till någon annan medtrafikant, ha foten limmad mot gaspedalen och bromsa för Guds skull aldrig om det inte är absolut nödvändigt. Får du inte som du vill lägger du dig bara på tutan i några kvarter. Skrämmer du inte den inhemska befolkningen skrämmer du definitivt de turister som vågar sig ut i trafiken. Efter att vi insett att de aldrig skulle stanna för oss var det bara att kliva ut i gatan och hoppas att Gud var på vår sida, vilket han borde varit med tanke på alla bordsböner vi bett och välsignelser vi fått under månadernas gång.
Under våra fem dagar i Hanoi besökte två museer: Historiska museet och konstmuseet. Historiska museet var ett tvåvåningshus med rum fulla med bilder på människor man inte hade någon aning om vilka de var och saker som hade tillhört den och den personen, men man visste inte vad han eller hon hade för roll i Vietnams historia. Vi gick därifrån mer förvirrade än vi var när vi kom. Konstmuseet överraskade oss med att ha så pass modern konst som var helt klart värd att titta på.
När man är i Hanoi måste man såklart gå och hälsa på Uncle Ho, det vill säga Ho Chi Minh. Detta var det som Anna sett fram emot mest på hela resan. Det började med att vi fick gå en lång bit på en avspärrad gång. Sedan fick vi stå och vänta på att röntga våra väskor. Under tiden medan vi väntade spelade de marschmusik som påminner om den man ibland hör i historiska inslag om forna Sovjetunionen. Efter att vi röntgat igenom våra väskor och lämnat in våra kameror fick vi ställa oss i två led och MARSCHERA till mausoleet. Vi höll på att ramla ihop av skratt eftersom vi insåg hur dumt det måste ha sett ut utifrån.
Efter att ha marscherat en bit kom vi fram till mausoleet; en stor, grå och ful byggnad i betong. Utanför stod ett antal vakter för att se till att man höll sig på den röda mattan, höll tyst och tog av sig eventuella huvudbonader. Medan alla andra var gravalvarliga försökte vi hålla oss för skratt så gott det gick. Vi fann hela besöket ganska komiskt och det var löjligt hur många vakter (med vapen) det gick åt för att vakta en redan tämligen död snubbe. Vad skulle vi göra med gubben? Döda honom igen kanske? Vi kom till slut in i rummet där Uncle Ho låg i en glassarkofag med fyra vakter omkring sig. Det stod vakter i hela rummet som såg till att man inte stannade, inte för att det var mycket att stanna och se på. Det skulle kunnat ha varit en vaxdocka som låg där. Och som vi redan hade misstänkt var han ganska död, stendöd faktiskt och har ju varit det sedan 60-talet. Medan vi ändå var där tittade vi på presidentpalatset Ho Chi Minh bodde i med tillhörande ägor. Vi slängde också en blick på Ho Chi Minh museet.
När vi kom tillbaka till hotellet bestämde sig Anna för att bli magsjuk och Astrid för att bli förkyld vilket gjorde att vi spenderade sista dagen i Hanoi med att ligga i våra sängar och titta på MTV.
Efter att vi lyckosamt hade checkat in bagage och tagit oss igenom passkontrollen där vi än en gång fick en fin röd stämpel i våra pass gick vi ombord på planet som skulle ta oss till Hanoi. Efter en kort flygtur på en timme tog vi mark i Hanoi. Piloten pratade lite ditt och datt om väder och vind och sa plötsligt ”temperaturen i Hanoi är 15 grader”. Det kan ju inte stämma tänkte vi – det var ju för sjutton 30 grader i Vientiane när vi åkte. Stackars pilot som inte kan läsa siffror, men det var väl tur att vi fick reda på det först när vi landat, tänkte vi.
Efter en del hummande och muttranden från passkontrollen lyckades vi få tag i vårt bagage och kunde ta oss ut i ankomsthallen. Vi hade beställt transfer till hotellet så vi visste att vi skulle leta efter en skylt med Astrids namn på – som visade sig vara helt felstavat. När vi hittade skylten såg vi att den tillhörde en man med medföljande familj. Det såg ut som om de hämtade upp oss i samband med att de skulle på fest.
När vi kom utanför dörrarna insåg vi att piloten nog hade haft rätt, på ren svenska kan man säga att det var j*vligt kallt, i alla fall för oss som bott i 30 gradig värme de senaste månaderna. Som att det inte var nog med det envisades vår chaufför och hans fru med att åka in till Hanoi med fönstren öppna. När vi efter en timmes bilfärd kom fram till hotellet var vi blåfrusna.
Hotellet visade sig vara enkelt, men bra. Till en början fick vi ett dubbelrum med gemensam säng och täcke, vilket vi inte var särskilt glada åt. Astrid löste det genom att ta täcket och lägga sig på golvet istället eftersom sängen var så hård att det var bekvämare att sova på golvet. Dagen efter fick vi byta till ett twinrum och Astrid slapp sova på golvet under resten av vår vistelse i Hanoi.
Eftersom vi inte hade väntat oss att det skulle vara så kallt fick vi ägna vår första dag med att shoppa varmare kläder. Vi visste av tidigare erfarenheter att det var lika bra att sikta in sig på butikerna med herrkläder direkt eftersom ingen av oss är en size zero. Vi gick till den första affären vi hittade efter att ha irrat runt bland kvarteren där vi bodde. Astrid hittade två tröjor på killavdelningen och gick fram till expediten för att fråga om det gick bra att prova dem. Hon pekade på den ena tröjan och sa högt och tydligt ”IT´S FOR CHILDREN”, ja men får jag prova tröjan frågade Astrid snällt. Expediten ruskade på huvudet sa ”Can not”. Astrid frågade om det gick bra att prova den andra tröjan, men expediten bara ruskade på huvudet och nästan skrek rakt in i hennes ansikte ”IT`S FOR MEN!!!!” Ja, sa Astrid men jag vill prova den ändå. Då sa expediten att den kostar en miljon dong. Astrid tog tröjan ur expeditens händer och tog på sig tröjan trots allt. Hon köpte aldrig tröjan men expeditens oartighet blev ett internt skämt under hela vår vistelse i Hanoi.
När vi var ordentligt påklädda började vi titta på Hanoi med risk för våra liv i Hanois trafik. I Hanoi gäller dessa trafikregler: det är du som bil- och mopedförare som bestämmer, ta inte hänsyn till någon annan medtrafikant, ha foten limmad mot gaspedalen och bromsa för Guds skull aldrig om det inte är absolut nödvändigt. Får du inte som du vill lägger du dig bara på tutan i några kvarter. Skrämmer du inte den inhemska befolkningen skrämmer du definitivt de turister som vågar sig ut i trafiken. Efter att vi insett att de aldrig skulle stanna för oss var det bara att kliva ut i gatan och hoppas att Gud var på vår sida, vilket han borde varit med tanke på alla bordsböner vi bett och välsignelser vi fått under månadernas gång.
Under våra fem dagar i Hanoi besökte två museer: Historiska museet och konstmuseet. Historiska museet var ett tvåvåningshus med rum fulla med bilder på människor man inte hade någon aning om vilka de var och saker som hade tillhört den och den personen, men man visste inte vad han eller hon hade för roll i Vietnams historia. Vi gick därifrån mer förvirrade än vi var när vi kom. Konstmuseet överraskade oss med att ha så pass modern konst som var helt klart värd att titta på.
När man är i Hanoi måste man såklart gå och hälsa på Uncle Ho, det vill säga Ho Chi Minh. Detta var det som Anna sett fram emot mest på hela resan. Det började med att vi fick gå en lång bit på en avspärrad gång. Sedan fick vi stå och vänta på att röntga våra väskor. Under tiden medan vi väntade spelade de marschmusik som påminner om den man ibland hör i historiska inslag om forna Sovjetunionen. Efter att vi röntgat igenom våra väskor och lämnat in våra kameror fick vi ställa oss i två led och MARSCHERA till mausoleet. Vi höll på att ramla ihop av skratt eftersom vi insåg hur dumt det måste ha sett ut utifrån.
Efter att ha marscherat en bit kom vi fram till mausoleet; en stor, grå och ful byggnad i betong. Utanför stod ett antal vakter för att se till att man höll sig på den röda mattan, höll tyst och tog av sig eventuella huvudbonader. Medan alla andra var gravalvarliga försökte vi hålla oss för skratt så gott det gick. Vi fann hela besöket ganska komiskt och det var löjligt hur många vakter (med vapen) det gick åt för att vakta en redan tämligen död snubbe. Vad skulle vi göra med gubben? Döda honom igen kanske? Vi kom till slut in i rummet där Uncle Ho låg i en glassarkofag med fyra vakter omkring sig. Det stod vakter i hela rummet som såg till att man inte stannade, inte för att det var mycket att stanna och se på. Det skulle kunnat ha varit en vaxdocka som låg där. Och som vi redan hade misstänkt var han ganska död, stendöd faktiskt och har ju varit det sedan 60-talet. Medan vi ändå var där tittade vi på presidentpalatset Ho Chi Minh bodde i med tillhörande ägor. Vi slängde också en blick på Ho Chi Minh museet.
När vi kom tillbaka till hotellet bestämde sig Anna för att bli magsjuk och Astrid för att bli förkyld vilket gjorde att vi spenderade sista dagen i Hanoi med att ligga i våra sängar och titta på MTV.
torsdag 12 november 2009
Luang Prabang - resan dit
När våra föräldrar var på besökt vid två olika tillfällen, valde vi att åka till Luang Prabang.
Vi tog bussen ena vägen och flög den andra. Första bussresan tog 10 timmar, lika långt som en flygresa mellan Stockholm och Beijing. Under resan fick man se fantasisk natur, med vackra berg och små byar längs vägen. Vägarna var små och krokiga och chauffören körde i hundra knut. Vid flera tillfällen trodde man att man att bussen skulle tippa över vägen och att ni där hemma skulle få höra tragiska nyheter om en bussolycka i Laos, men vi klarade oss. Mycket vila fick man inte heller på bussen eftersom chauffören var besatt av sin signaltuta. "Tut-tut hit och tut-tut dit, se upp här kommer bussen, akta er, jag tänker inte sakta farten" Man kom fram precis när det började skymma och när man klev av bussen möttes man av en klar och frisk luft om man jämför hur luften är i Vientianne.
Den andra bussresan var värre. När vi nästan var framme slutade bussen att fungera. Det var något fel på ena hjulet. Av med bultarna för att byta däck, men vad nu... den sista bulten har rostat fast. Bussen stod stilla i två timmar medans man försökte få bort hjulet. Som tur var kunde man köpa laobeer, chips och frukt. Kvinnorna måste ha fått in en årslön på oss passagre. När det började bli mörkt började vi ana att vi kanske skulle få spendera natten på bussen, eftersom man förr i tiden inte fick lov att köra när mörkrets inbrott kom. De kunde inte få loss hjulet utan fick skruva i de redan bortagna bultarna och hoppas att vi kom fram säkert i alla fall.
När bussen hade börjat rulla igen kom vi inte längra än femton minuter innan bussen stannade igen. Hjulet skulle av, no matter what. Denna gång gick det vägens och vi kunde ta oss fram till Luang Prabang i den becksvarta natten, 2½ timme försenade.
måndag 9 november 2009
That Luang Festival
När det är fullmåne i November, besöker tusentals munkar från hela Laos That Luang eller " Golden Great Stupa". Under dagen före fullmånen samlas munkarna runt Stupan så att människor kan ge almor till dem. När skymningen lägger sig går man runt stupan tre gånger motsols för att bringa lycka till själen. När mörket lägger sig som en sammetsmatta på himlen lyser fullmånen upp. Stupan lyses upp av otalbara ljus som männsiskor viftar med i firandets anda. Denna festival är det enda tillfället på året som enar Buddha och männsikor.
Vi besökte That Luang Festival när Astrids pappa kom på besök. Vi gick dit på dagen och därför unslapp folksamlingar. Det var varmt och solen låg på. Pappa som inte var van med varmen frågade med jämna mellan rum, "Är denna tempertur normal?"
Kufhuset
I vårt hus bor en rad märkliga personer. Bara på vår våning trängs åtminstone tre stycken. Först har vi irländaren Sean som för det mesta sitter i sin lägenhet och kollar på film och röker. Sedan har vi vår kära granne malaysiern som tidigare gick under namnet Sumobrottaren Bert men som nu går under namnet potatismannen. Detta namnbyte beror på att han på senare tid har börjat släpa hem säck efter säck med potatisliknande kokosnötter. Varje kväll när vi kommit hem har det stått minst en tiokilos säck fylld med frukten utanför hans dörr. Sedan sitter han och hans kompis och bankar på dessa konstiga frukter i dörrkarmen så att skalet lossnar och därefter kan plocka ut frukten/nöten. Vi har inte kommit fram till vad det är de gör med det, men Anna är övertygad om att de gör hembränt på de konstiga frukterna. Ännu mer misstänksam blev hon när hon såg en hel del mystiska vätskor som påminde en hel om dem som hennes kära föräldrar använde när de gjorde plommonvin hemma i deras kök. Astrid försökte en kväll fråga grannen vad han höll på med, men han låtsades inte förstå frågan och lät bli att svara vilket gjorde oss ännu mer misstänksamma.
Vår tredje konstiga granne var den karaokeälskande mannen som bodde närmast trappan. Det man inte såg av honom kompenserade han med att höras så mycket så möjligt istället. Flera gånger i veckan drog han på karaoken på högsta volym och sjöng med för full hals. Enligt en källa ska han också gärna ha dansat med också. Förutom tondövheten fick vi inte veta så mycket om honom, men med tanke på alla Black label flaskor han slängde varje månad gissar vi att han är på väg att få allvarliga leverproblem ganska snart. Vi mötte honom två gånger: en gång var han nykter och andra gången var han inte det. Om han var svår att förstå när han var nykter var det ingenting mot när han var onykter.
I veckan flyttade han dock ut och ersattes med en familj på tre personer som tidigare bott i lägenheten under oss. Dessa människor är också lite underliga. De är alltid hemma, tvätten hänger alltid på tork både utanför och inne i lägenheten. Detta vet vi eftersom de alltid har dörren öppen. Familjen består av en man och en kvinna och deras son, som verkar få hemundervisning. Den ungen verkar inte ha mycket fritid, så fort man går förbi deras lägenhet sitter han med näsan i en bok.
I lägenheten över oss bor Jim; Amerikanen från Ohio som undervisar på the Lao-American College. Under de tre år som han har bott i huset har han aldrig lämnat Vientiane och han lämnar sällan gatan bor på. Lite då och då möter man honom när han är på väg för att köpa mer Beerlao som han verkar hälla i sig stora mängder. Han är en av de mest sociala personer vi stött på hittills i vårt hus.
I förra veckan blev vi introducerade för en ”fellow viking” som Jim så fyndigt uttryckte det. Det är vår norske granne Hal eller om det var Hank, vi vet inte så säkert. Han visade sig också vara en lite av en kuf, även om han inte hade lusekofta på sig. Han är inte så mycket äldre än oss och har bott här ett par år. Det första vi tyckte var konstigt med honom var att han inte jobbar. Vi undrade hur han får tag i pengar till hyra, men han bara ryckte på axlarna. Detsamma gjorde han när vi undrade vad han gjorde om han inte jobbade. Vi har ibland sett honom tillsammans med en laotisk tjej och vi kan nog inbilla oss vad han håller på med om han inte jobbar.
Efter att ha mött några av grannarna är vi inte så säkra på att vi vågar träffa fler. Vem vet vem som mer kan gömma sig i huset bland en hel del kufar och två olagliga sprittillverkare? Inte en helt lämplig plats för två oskyldiga svenska flickor.
Vår tredje konstiga granne var den karaokeälskande mannen som bodde närmast trappan. Det man inte såg av honom kompenserade han med att höras så mycket så möjligt istället. Flera gånger i veckan drog han på karaoken på högsta volym och sjöng med för full hals. Enligt en källa ska han också gärna ha dansat med också. Förutom tondövheten fick vi inte veta så mycket om honom, men med tanke på alla Black label flaskor han slängde varje månad gissar vi att han är på väg att få allvarliga leverproblem ganska snart. Vi mötte honom två gånger: en gång var han nykter och andra gången var han inte det. Om han var svår att förstå när han var nykter var det ingenting mot när han var onykter.
I veckan flyttade han dock ut och ersattes med en familj på tre personer som tidigare bott i lägenheten under oss. Dessa människor är också lite underliga. De är alltid hemma, tvätten hänger alltid på tork både utanför och inne i lägenheten. Detta vet vi eftersom de alltid har dörren öppen. Familjen består av en man och en kvinna och deras son, som verkar få hemundervisning. Den ungen verkar inte ha mycket fritid, så fort man går förbi deras lägenhet sitter han med näsan i en bok.
I lägenheten över oss bor Jim; Amerikanen från Ohio som undervisar på the Lao-American College. Under de tre år som han har bott i huset har han aldrig lämnat Vientiane och han lämnar sällan gatan bor på. Lite då och då möter man honom när han är på väg för att köpa mer Beerlao som han verkar hälla i sig stora mängder. Han är en av de mest sociala personer vi stött på hittills i vårt hus.
I förra veckan blev vi introducerade för en ”fellow viking” som Jim så fyndigt uttryckte det. Det är vår norske granne Hal eller om det var Hank, vi vet inte så säkert. Han visade sig också vara en lite av en kuf, även om han inte hade lusekofta på sig. Han är inte så mycket äldre än oss och har bott här ett par år. Det första vi tyckte var konstigt med honom var att han inte jobbar. Vi undrade hur han får tag i pengar till hyra, men han bara ryckte på axlarna. Detsamma gjorde han när vi undrade vad han gjorde om han inte jobbade. Vi har ibland sett honom tillsammans med en laotisk tjej och vi kan nog inbilla oss vad han håller på med om han inte jobbar.
Efter att ha mött några av grannarna är vi inte så säkra på att vi vågar träffa fler. Vem vet vem som mer kan gömma sig i huset bland en hel del kufar och två olagliga sprittillverkare? Inte en helt lämplig plats för två oskyldiga svenska flickor.
tisdag 27 oktober 2009
Ursäkta,men vet du vad det står på din tröja?
Okej kära lost – läsare, vi måste berätta något mycket roligt men samtidigt oroväckande.
Vi var på väg till centrum för att träffa Annas familj och co från skolan. Vi delade en tuck-tuck med en mamma och hennes dotter (laoter). Dottern hade på sig en t-shirt som var menad för små tjejer. Den var rosa och hade en text printad över hela bröstet och runt texten kunde man se en blomkrans. Håll i hattarna för här kommer den bästa biten, texten; ”Fat women are rike (ska vara like)” mopeds, fun to ride until your friends find out”
Det finns inte någon logik alls att en liten flicka skulle gå runt i med ett sådant tryck på en t-shirt och vi tror inte att varken hon eller mamman förstår vad det betyder. Vi tar för vana att inte köpa kläder med tryck på andra språk eftersom vi inte vet vad det betyder. I Laos är det dock vanligt att man ser människor som har tröjor med engelska tryck på och man kan verkligen undra hur många som vet vad det betyder och ifall de då kan stå för det som står skrivet på deras tröjor.
Vi var på väg till centrum för att träffa Annas familj och co från skolan. Vi delade en tuck-tuck med en mamma och hennes dotter (laoter). Dottern hade på sig en t-shirt som var menad för små tjejer. Den var rosa och hade en text printad över hela bröstet och runt texten kunde man se en blomkrans. Håll i hattarna för här kommer den bästa biten, texten; ”Fat women are rike (ska vara like)” mopeds, fun to ride until your friends find out”
Det finns inte någon logik alls att en liten flicka skulle gå runt i med ett sådant tryck på en t-shirt och vi tror inte att varken hon eller mamman förstår vad det betyder. Vi tar för vana att inte köpa kläder med tryck på andra språk eftersom vi inte vet vad det betyder. I Laos är det dock vanligt att man ser människor som har tröjor med engelska tryck på och man kan verkligen undra hur många som vet vad det betyder och ifall de då kan stå för det som står skrivet på deras tröjor.
måndag 26 oktober 2009
Dagen då fötterna nästan blev uppätna
Det var ett tag sedan vi hörde av oss på vår blogg, hoppas att ni inte har tappat hoppet om oss och att vi fortfarande har några trogna läsare kvar när ni nu läser detta inlägg.
Sedan sist har det hänt en del saker och det är också därför vi inte har hunnit skriva särkilt mycket. Just nu måste vi skriva en massa prov som vi använder för att testa vad våra elever har lärt sig hittills. Vi har aldrig skrivit prov förut och när man får fria händer och ingen hjälp blir det lite mycket att göra när man måste skriva och rätta 7 olika prov.
Till helgen kommer man ha någon slags ”sportdag” för nykomna elever och de vill att vi ska vara med eftersom de tror att de nya eleverna kommer få såå mycket roligare om två blonda tjejer är med och lattjar med dem. Vi får väl se om vi står ut en timme eller två.
Vi fick ett välförtjänt break när Annas föräldrar, faster och farbror kom och hälsade på oss. Vi tog då ledigt en vecka för att kunna ägna vår tid med dem istället för på Quest College. Vi var dock tvungna att åka till Thailand för att stämpla våra pass så att våra visum fortsätter att gälla. Vi skulle bli hämtade klockan ett, men som vanligt kom inte Bountom, vår kollega och hennes systrar och hämtade oss förrän en timme senare. Vi ville egentligen inte alls till Thailand och Tesco för att handla eftersom vi inte behövde något utan vi hade föreslagit att vi istället kunde åka till gränsen en annan dag och vända och åka hem när alla papper var ifyllda och så vidare. Den idén föll inte Bountom på läppen så istället blev vi fast i en bil med hennes två rapande systrar.
Denna gång tog det lite mer än två timmar att åka till Nong Kai, Thailand. Väl inne på Tesco sa vi till de andra att vi skulle göra vårt race för att sedan kolla in alla de andra affärerna inne i köpcentret. Eftersom vi redan hade varit i denna affär visste vi precis var alla saker låg och var ute därifrån efter 15 minuter medan de andra var kvar.
När vi lämnade Tesco för småaffärerna kände vi oss fria. Vi gick in i en surfbutik som hade mycket häftiga kläder som förstås inte passade våra, i denna värld, ”feta” kroppar. Inte ens extra large passar oss, vilket känns som en direkt förolämpning. Borde inte klädstorlekar vara universella, varför måste man egentligen ha olika måttstorlekar i olika länder, kan man inte samsas om en gemensam?
Vi hittade Converse till Anna och Astrids systrar. Bountom måste tro att vi är galna i Converse men för att vara äkta är det riktigt billiga, förklarar vi för henne och när vi säger hur mycket de kostar i Sverige tror jag hon förstår varför vi har köpt på oss så många av dessa skor.
När vi hade hittat allt vi skulle satte vi oss på ljuvliga Starbucks. Astrid drack två koppar café latte och njöt för fulla muggar. På Starbucks blev vi sittande i vad som kändes som timmar. När vi tyckte att vi hade suttit tillräckligt länge ringde vi till B för att fråga var de höll hus, men de handlade fortfarande och sa att de snart var klara. Hur man kan gå runt på Tesco i tre timmar känns för oss omöjligt.
När vi gick mot Tescos kassor syntes de inte till så vi ringde dem igen. Denna gång var de vid vad de kallar food court. Food court är den delan av köpcentret där man mot en summa baht får matkuponger, sedan går man runt bland matstånd för att köpa det man vill ha för att sedan sätta sig vid de gemensamma borden. På så vis kan alla få vad de vill ha men samtidigt sitta tillsammans och äta, precis som i Kungshallen vid Hötorget i Stockholm. När vi mötte dem en liten stund senare sa Bountom att hennes systrar inte alls var hungriga utan ville kolla i affärerna. Fem minuter senare blev de hungriga så de gick och åt.
Medan de återigen var borta gjorde vi något mycket skumt. Inne i detta köpcenter satt människor med fötterna i akvarium. Runt deras fötter och vader fanns det flera tiotal fiskar. Tydligen åt dessa fiskar död hud. Vi tyckte det verkade jätteskumt men vi var för nyfikna för att inte låta bli att göra det. Vi betalde en kvinna som stod vid akvarierna för att få våra fötter tuggade av fiskar. Vi tvättade av våra fötter med en blöt handduk innan vi mycket tvekande och med stor försiktighet sänkte ner våra fötter i vattnet där de hungriga fiskarna väntade. Vi hade inte förväntat vad som skulle ske härnäst.
Dessa fiskar som inte var större än ett halvt långfinger började nafsa på död hud vilket kittlade så otroligt att det inte gick att stoppa våra skratt. Vi skrattade så mycket att vi nästan tjöt och tårarna sprutade. När fiskarna nafsade mellan tårna eller under hålfoten blev det för mycket. Där satt två blonda västerländska tjejer och skrek av skratt medan våra fötter blev uppätna av fiskar.
Vi var köpcentrets största attraktion. Folk ställde sig framför oss och betraktade oss som om vi var djur på zoo medan de pratade med kvinnan som skötte akvarierna. Mitt emot där vi satt fanns det en optiker. Optikern själv, en man, ställde en stol precis framför butikens ingång så att han satt precis framför oss. Han satte sig på denna stol och bara stirrade på oss. Hade det varit i Sverige hade man nog uppfattat detta som ganska obehagligt, men i den här situationen var det bara skrattretande. Det var mycket obehagligt för oss och det skulle aldrig hända i Sverige.
Tydligen var vi bra för kvinnans affärer eftersom vi fick sitta en kvart längre än vad vi hade betalat för. När vi var klara var våra fötter lena som en bäbisstjärt och vi fick lotion som skulle göra huden ljusare för att smörja in våra fötter med.
Vi kom inte hem förrän nio på kvällen och då fick vi skynda oss till restaurangen där Annas familj väntade. Även om en hel dag försvann för att fixa våra visum kan vi idag berätta om hur våra fötter nästan blev uppätna av fiskar och det är det inte alla som kan.
Sedan sist har det hänt en del saker och det är också därför vi inte har hunnit skriva särkilt mycket. Just nu måste vi skriva en massa prov som vi använder för att testa vad våra elever har lärt sig hittills. Vi har aldrig skrivit prov förut och när man får fria händer och ingen hjälp blir det lite mycket att göra när man måste skriva och rätta 7 olika prov.
Till helgen kommer man ha någon slags ”sportdag” för nykomna elever och de vill att vi ska vara med eftersom de tror att de nya eleverna kommer få såå mycket roligare om två blonda tjejer är med och lattjar med dem. Vi får väl se om vi står ut en timme eller två.
Vi fick ett välförtjänt break när Annas föräldrar, faster och farbror kom och hälsade på oss. Vi tog då ledigt en vecka för att kunna ägna vår tid med dem istället för på Quest College. Vi var dock tvungna att åka till Thailand för att stämpla våra pass så att våra visum fortsätter att gälla. Vi skulle bli hämtade klockan ett, men som vanligt kom inte Bountom, vår kollega och hennes systrar och hämtade oss förrän en timme senare. Vi ville egentligen inte alls till Thailand och Tesco för att handla eftersom vi inte behövde något utan vi hade föreslagit att vi istället kunde åka till gränsen en annan dag och vända och åka hem när alla papper var ifyllda och så vidare. Den idén föll inte Bountom på läppen så istället blev vi fast i en bil med hennes två rapande systrar.
Denna gång tog det lite mer än två timmar att åka till Nong Kai, Thailand. Väl inne på Tesco sa vi till de andra att vi skulle göra vårt race för att sedan kolla in alla de andra affärerna inne i köpcentret. Eftersom vi redan hade varit i denna affär visste vi precis var alla saker låg och var ute därifrån efter 15 minuter medan de andra var kvar.
När vi lämnade Tesco för småaffärerna kände vi oss fria. Vi gick in i en surfbutik som hade mycket häftiga kläder som förstås inte passade våra, i denna värld, ”feta” kroppar. Inte ens extra large passar oss, vilket känns som en direkt förolämpning. Borde inte klädstorlekar vara universella, varför måste man egentligen ha olika måttstorlekar i olika länder, kan man inte samsas om en gemensam?
Vi hittade Converse till Anna och Astrids systrar. Bountom måste tro att vi är galna i Converse men för att vara äkta är det riktigt billiga, förklarar vi för henne och när vi säger hur mycket de kostar i Sverige tror jag hon förstår varför vi har köpt på oss så många av dessa skor.
När vi hade hittat allt vi skulle satte vi oss på ljuvliga Starbucks. Astrid drack två koppar café latte och njöt för fulla muggar. På Starbucks blev vi sittande i vad som kändes som timmar. När vi tyckte att vi hade suttit tillräckligt länge ringde vi till B för att fråga var de höll hus, men de handlade fortfarande och sa att de snart var klara. Hur man kan gå runt på Tesco i tre timmar känns för oss omöjligt.
När vi gick mot Tescos kassor syntes de inte till så vi ringde dem igen. Denna gång var de vid vad de kallar food court. Food court är den delan av köpcentret där man mot en summa baht får matkuponger, sedan går man runt bland matstånd för att köpa det man vill ha för att sedan sätta sig vid de gemensamma borden. På så vis kan alla få vad de vill ha men samtidigt sitta tillsammans och äta, precis som i Kungshallen vid Hötorget i Stockholm. När vi mötte dem en liten stund senare sa Bountom att hennes systrar inte alls var hungriga utan ville kolla i affärerna. Fem minuter senare blev de hungriga så de gick och åt.
Medan de återigen var borta gjorde vi något mycket skumt. Inne i detta köpcenter satt människor med fötterna i akvarium. Runt deras fötter och vader fanns det flera tiotal fiskar. Tydligen åt dessa fiskar död hud. Vi tyckte det verkade jätteskumt men vi var för nyfikna för att inte låta bli att göra det. Vi betalde en kvinna som stod vid akvarierna för att få våra fötter tuggade av fiskar. Vi tvättade av våra fötter med en blöt handduk innan vi mycket tvekande och med stor försiktighet sänkte ner våra fötter i vattnet där de hungriga fiskarna väntade. Vi hade inte förväntat vad som skulle ske härnäst.
Dessa fiskar som inte var större än ett halvt långfinger började nafsa på död hud vilket kittlade så otroligt att det inte gick att stoppa våra skratt. Vi skrattade så mycket att vi nästan tjöt och tårarna sprutade. När fiskarna nafsade mellan tårna eller under hålfoten blev det för mycket. Där satt två blonda västerländska tjejer och skrek av skratt medan våra fötter blev uppätna av fiskar.
Vi var köpcentrets största attraktion. Folk ställde sig framför oss och betraktade oss som om vi var djur på zoo medan de pratade med kvinnan som skötte akvarierna. Mitt emot där vi satt fanns det en optiker. Optikern själv, en man, ställde en stol precis framför butikens ingång så att han satt precis framför oss. Han satte sig på denna stol och bara stirrade på oss. Hade det varit i Sverige hade man nog uppfattat detta som ganska obehagligt, men i den här situationen var det bara skrattretande. Det var mycket obehagligt för oss och det skulle aldrig hända i Sverige.
Tydligen var vi bra för kvinnans affärer eftersom vi fick sitta en kvart längre än vad vi hade betalat för. När vi var klara var våra fötter lena som en bäbisstjärt och vi fick lotion som skulle göra huden ljusare för att smörja in våra fötter med.
Vi kom inte hem förrän nio på kvällen och då fick vi skynda oss till restaurangen där Annas familj väntade. Även om en hel dag försvann för att fixa våra visum kan vi idag berätta om hur våra fötter nästan blev uppätna av fiskar och det är det inte alla som kan.
tisdag 6 oktober 2009
Beer lao, meditation och lao phrasebook
När vi en kväll skulle köpa hem mat utan för vår lilla Kwik – E- Mart (en the simpson referens) träffade vi på en mycket annorlunda, småfull thailändare, helt harmlös. Det hela började när vi stod och väntade på att vår mat skulle bli klar. Denna kväll var det många som skulle äta pad thai, stekt ris eller någon av deras andra rätter som man kan köpa. Medans vi väntade hade vi köpt milkshakes (fast milk är väl lite att ta i med eftersom de mest består av is). Vi stod upp eftersom alla borden längs gatan var upptagna. Sedan hörde vi en röst bakom oss; - Ni kan väl sitta här så länge? Vi vände oss om och såg en man sitta vid ett av borden med sin flickvän. Det var ju snällt av dem att låta oss sitta ner medans vi väntade. De hade precis ätit klart. Han frågade varifrån vi kom ifrån och undrade vad vi gjorde här. Vi ställde frågor till dem med. Han var från Thailand och hans flickvän eller vän var ifrån Filippinerna. De var första gången de var i Laos, precis som för oss så vi berättade var vi tyckte var bra med Vientiane. Sedan började vi prata om vilka kulturkrockar vi har stött på sedan vi kom hit. När vår mat kom, då i take – away förpackningar hade vi ingen tanke på att tacka för oss och gå hem till vår lägenhet, utan vi satt kvar och snackade mera. Sedan stack thailändaren in i affären och köpte en beer lao till sig och iste till oss.
Vi började äta vår mat och snackade om Laos, Thailand och vad vi gjorde här etc. På något håll kom vi in på att Astrid tyckte det var lite jobbigt med den tunga luften och alla avgaser och att det inte gjorde det bättre på grund av sin lätta astma. Han tyckte att hon skulle gå till ett tempel för att meditera. För varje steg man tar skulle man tänka över sitt liv. Men hur i alla sina dagar skulle det hjälpa mot hennes astma. Men nu tål ju asiater så mycket alkohol och vad vi kunde räkna till stod det 3 flaskor beer lao. När vårt lilla take – way ställe ville stänga var vi tvungna att röra på oss. Vi bytte nummer och sa att vi skulle höras av oss till varandra så att vi kunde träffas och äta någon mer gång.
När de gick åt sitt håll och vi mot vårt stötte vi på vår karaoke – sjungande granne. Det var första gången han såg Astrid så han ville presentera sig. Astrid sa att hon hade hört honom sjunga, för att ge en pik om att skulle kunna dra ner volymen när han spelar musik men det uppfattade han nog inte. Han var nog inte heller särskilt nykter eftersom han sa helt plötsligt ”out of the blue” att han gillade whiskey och frågade om vi ville ha. Vi tackade nej och skyndade oss hem.
I Vientiane ser man sällan den enorma fattigdom som Laos sägs vara i. I huvudstaden åker alla runt i monströsa jeepar. Trots att man inte har det yrket som kräver en stor bil kör man runt i en. Man låter bilen stå på tomgång i mer än 30 minuter och man spelar hög dunka – dunka musik. I Vientiane funkar det att spela hög musik men om det hade varit Stockholm skulle man tycka att det var enormt irriterande. Att spela hög musik ur sin jätte jeep är lite av en status symbol. Bilarna är som små barn i en pool, det finns inga regler. Den enda regeln som egentligen gäller för bilkörarna är… kör så att det funkar för dig och ingen annan. Tydligen får man börja köra bil redan vid 15 – års ålder och vi undrar hur många som har körkort. Astrid såg idag för första gången sedan vi kom hit ett barn med hjälm på sitt lilla huvud när hon, hennes mamma och pappa åkte på en motorcykel. Alla på den motorcykeln hade faktiskt hjälm på sig. Säkerhet borde vara en självklarhet över allt. När vi berättar om några av våra trafikregler blir det väldigt fascinerande.
Förutom knäppa grannar och vansinnig trafik har vi kommit in i det laotiska samhället. Vi trivs bra här trots att man ibland kan sakna hem. Astrid försöker lära sig att laga mat i vårt lilla kök och just nu kan hon laga tre olika rätter. Vi försöker lära oss lite lao men det är svårt. I Astrid employee klass får hon ibland svårt att skaffa fram en tolk eftersom alla är så upptagna med arbete, då var hon tvingades hon vara lite klyftig och kom på att hon kunde använda sig av sin lao – engelska phrasebook. Genom att skriva upp det engelska ordet eller meningen på whiteboarden samtidigt som hon försökte säga det på lao, kunde både hon och eleverna lära sig ett nytt språk.
Vi vill slutligen berätta att i Laos börjar temperaturen bli allt behagligare och luften börjar kännas lite klarare och inte alls lika fuktig. På vår teve står det att vi har soleruption, så satteliterna blir störda. Vi hade också ett åskväder som påverkade internetuppkopplingen på skolan eftersom ledningarna sitter uppe i luften och inte nere i marken. Det är därför som vi inte har kunnat lägga ut några inlägg förrän idag. Nästa vecka är det lärarveckan och båtfestival i Vientiane. Alla är lediga och man ska hylla sina lärare. Snart kommer även ett inlägg om vår härliga dag då vi besökte olika vattenfall med Ting.
Till´ then…
Vi började äta vår mat och snackade om Laos, Thailand och vad vi gjorde här etc. På något håll kom vi in på att Astrid tyckte det var lite jobbigt med den tunga luften och alla avgaser och att det inte gjorde det bättre på grund av sin lätta astma. Han tyckte att hon skulle gå till ett tempel för att meditera. För varje steg man tar skulle man tänka över sitt liv. Men hur i alla sina dagar skulle det hjälpa mot hennes astma. Men nu tål ju asiater så mycket alkohol och vad vi kunde räkna till stod det 3 flaskor beer lao. När vårt lilla take – way ställe ville stänga var vi tvungna att röra på oss. Vi bytte nummer och sa att vi skulle höras av oss till varandra så att vi kunde träffas och äta någon mer gång.
När de gick åt sitt håll och vi mot vårt stötte vi på vår karaoke – sjungande granne. Det var första gången han såg Astrid så han ville presentera sig. Astrid sa att hon hade hört honom sjunga, för att ge en pik om att skulle kunna dra ner volymen när han spelar musik men det uppfattade han nog inte. Han var nog inte heller särskilt nykter eftersom han sa helt plötsligt ”out of the blue” att han gillade whiskey och frågade om vi ville ha. Vi tackade nej och skyndade oss hem.
I Vientiane ser man sällan den enorma fattigdom som Laos sägs vara i. I huvudstaden åker alla runt i monströsa jeepar. Trots att man inte har det yrket som kräver en stor bil kör man runt i en. Man låter bilen stå på tomgång i mer än 30 minuter och man spelar hög dunka – dunka musik. I Vientiane funkar det att spela hög musik men om det hade varit Stockholm skulle man tycka att det var enormt irriterande. Att spela hög musik ur sin jätte jeep är lite av en status symbol. Bilarna är som små barn i en pool, det finns inga regler. Den enda regeln som egentligen gäller för bilkörarna är… kör så att det funkar för dig och ingen annan. Tydligen får man börja köra bil redan vid 15 – års ålder och vi undrar hur många som har körkort. Astrid såg idag för första gången sedan vi kom hit ett barn med hjälm på sitt lilla huvud när hon, hennes mamma och pappa åkte på en motorcykel. Alla på den motorcykeln hade faktiskt hjälm på sig. Säkerhet borde vara en självklarhet över allt. När vi berättar om några av våra trafikregler blir det väldigt fascinerande.
Förutom knäppa grannar och vansinnig trafik har vi kommit in i det laotiska samhället. Vi trivs bra här trots att man ibland kan sakna hem. Astrid försöker lära sig att laga mat i vårt lilla kök och just nu kan hon laga tre olika rätter. Vi försöker lära oss lite lao men det är svårt. I Astrid employee klass får hon ibland svårt att skaffa fram en tolk eftersom alla är så upptagna med arbete, då var hon tvingades hon vara lite klyftig och kom på att hon kunde använda sig av sin lao – engelska phrasebook. Genom att skriva upp det engelska ordet eller meningen på whiteboarden samtidigt som hon försökte säga det på lao, kunde både hon och eleverna lära sig ett nytt språk.
Vi vill slutligen berätta att i Laos börjar temperaturen bli allt behagligare och luften börjar kännas lite klarare och inte alls lika fuktig. På vår teve står det att vi har soleruption, så satteliterna blir störda. Vi hade också ett åskväder som påverkade internetuppkopplingen på skolan eftersom ledningarna sitter uppe i luften och inte nere i marken. Det är därför som vi inte har kunnat lägga ut några inlägg förrän idag. Nästa vecka är det lärarveckan och båtfestival i Vientiane. Alla är lediga och man ska hylla sina lärare. Snart kommer även ett inlägg om vår härliga dag då vi besökte olika vattenfall med Ting.
Till´ then…
måndag 21 september 2009
Slampan och emot goes to lao home
Ännu en vecka har gått i vi har börjat räkna ner dagarna tills Annas föräldrar och faster och farbror kommer. I söndags fick vi genomleva gudstjänsten som hör och häpna bara underhöll oss i 1 timme och 15 minuter. Bountom gav Astrid en bibel på thai-engelska så att vi kunde hänga med när missionären och läraren Sian på Quest Collage berättade stycken ur den och förklarade vad som menades genom att dra paralleller med sina egna erfarenheter. Bountom frågade Astrid om hon förstod det hon läste och kunde återberätta vad hon precis hade läst. När hon inte var helt övertygad att Astrid förstod berättade hon för henne med en mycket bruten engelska, som om hon skulle förstå mer då. Sedan blev det nattvard med oblat och sötsliskig saft, inte för att Jesus var särskilt söt, och ännu mer falsksång om Gud på lao, halleluja, åh Jesus och massor av böner som varade i en evighet. När vi äntligen kom hem blev det mulet och Astrids planer att åka till poolen och sola gick åt skogen.
Klockan fem på eftermiddagen samma dag kom Mena, våra vän och elev på skolan, och hämtade oss. Vi skulle hem till henne och träffa hennes familj och laga laotisk mat. Vi har läst att man ska ta av sig skorna innan man går in i någons hus men när vi böjde oss ner för att ta av oss sandalerna sa Mena, ”O nej nej, mitt hem är så skitigt ni kan ha skorna på er”. Mena sitter i rullstol och det var lite svårt att förstå vad hon sa när hon förklarade oss vad det var för fel på henne, men hennes ben är inte tillräckligt utvecklade så det är bara kött och ben i princip. Eftersom Menas hus inte direkt är rullstolsanpassat hade hon lite svårt att ta sig in i huset och vi stod och såg på när hon krånglade sig in i huset. Vi frågade om hon ville ha hjälp, men hon klarade sig bra själv. När vi kom i huset påpekade Anna den annorlunda planlösningen på huset. Först kom man in i ett väldigt stort vardagsrum med en massa dörrar längs ena långsidan som sedan visade sig vara sovrum. Rummen var så klart upplysta med lysrör som i alla andra asiatiska hem.
I vardagsrummet låg det en madrass som Mena tyckte att vi kunde ligga på om vi blev trötta. Sedan kom vi in i ett till vardagsrum med ett litet akvarium för en jättestor fisk som simmande runt i cirklar. När vi sedan kom in i köket var det första Anna märkte svärmarna av mygg som bara bet henne och inte Astrid. Mena ville att Astrid skulle laga pasta, men skulle inte vi lära oss laga laotisk mat nu? Nä, Astrid skulle laga pasta med kycklingfärs. Hon fick gå runt i kylskåpet och i skafferiet för att hitta ingredienser till såsen. Till kycklingfärsen hade hon i ketchup, tomatsås, vitlök, gräslök, koriander, salt och peppar. Sedan lagade vi fôe med en massa olika köttillbehör, skar upp frukt och värmde rester. Vi belamrade hela soffbordet med mat och dryck. Vi hade mat som skulle kunna ha räckt till 6 personer och inte tre. På teven spelades laotisk karaoke, sedan såg vi på en thailändsk såpa om en man (som såg ut som en pimp) som hade en massa fruar och där dramatisk musik speglade varje sekund av scenerna mellan skådespelarna. När vi hade ätit klart kom hennes syster hem från arbetet med Menas 18 – åriga systerdotter. Denna tjej som var yngre än oss hade sitt åtta månader gamla barn på armen. Hennes man var dock ute med sina vänner. När flickan log hade hon till råga på allt tandställning. Vi kunde inte annat än erkänna att vi ligger lite efter när det kommer till just familjebildandet. Detta har förvånat oss lite då vi sedan tidigare har tyckt att tjejer och killar i samma ålder ofta är omognare än oss.
När vi sedan blev skjutsade hem i deras jättestora range rover av Menas svåger pratade de med oss på lao som om vi skulle förstå vad de sa. Astrid sa att hon bara kunde säga lite grann på lao, skrattade de oförstående. Sedan pratade de om oss och vände sig om och log flinande åt baksätet där vi satt. När de släppte av oss sa Astrid, ”Kop jaj lai lai”, som betyder tack så mycket på lao. Garvande vinkade de av oss.
I tisdags åkte vi till Thailand och Tesco igen på grund av våra visum. Med oss i bilen var Bountom, hennes mamma, Souk Sa Vanh och hans fru. Souk Sa Vanh är killen som sitter i arbetsrummet bredvid oss på Quest och älskar rosa. Han ler alltid jättestort varje gång han ser oss och skrattar åt hur vi ser ut varje gång vi kommer till skolan eftersom det ser ut som om vi ska smälta och rinna bort varje gång vi kommer till Quest på grund av värmen. På Tesco denna gång hittade vi lätt tonade solglasögon som vi kan ha på oss på kvällen när vi åker hem från skolan för att skydda ögonen mot damm. Nu ser vi ut som Bono i U2. Vi har börjat kalla oss Bona ; D Vi blev också lost på Tesco när vi tappade bort alla, men som tur var hittade vi dem igen. Vi hittade även fler converse denna gång med. Bountoms mamma bjöd Astrid på en frukt som smakade omogna sura äpplen, yammy.
I onsdags regnade det hela dagen. Vi kom till skolan och var genomblöta efter en blöt cykeltur. Trots att Astrid hade en poncho på sig var hennes vita t-shirt och linnebyxor blöta. När Bountom såg henne var det första hon sa inte ”hej” utan ”är de det enda du har med dig?” Eftersom hennes kläder var blöta kunde man se hennes hud och underkläder genom tyget. Hon fick då följa med upp till Bountoms sovrum och stryka sina kläder torra innan hon hade sin morgonlektion. Nu vet vi inte om det var så att Bountom tyckte att Astrid såg slampig ut med blöta kläder eller om hon var omtänksam och inte ville att hon skulle vara blöt och kall under dagen.
Anna hade målat sina naglar svarta eftersom hon precis hade köpt nytt nagellack i Thailand. Bountom gav kommentaren ”åh de är ju punkigt”. De kom då in på ämnet emo och Anna skulle försöka förklara vad det var för en oförstående Bountom. Senare på dagen då Anna återigen hade tackat nej till lunch kom Bountom in med ångkokt slemmigt ris i bananblad som hon tyckte vi skulle ”namsa”på. Anna tackade artigt men bestämt nej tack till det oidentifierbara innehållet. Astrid höll god min och stoppade försiktigt in lite i munnen och höll god min. hon kände det lite som om hon var med i Fear Factor. När Anna lämnade rummet sa Bountom att ”Anna äter lite och pratar lite, hon är lite emo tycker jag”. Astrid kunde inte riktigt hålla med Bountom och försvarade Anna.
I fredags hade skolan besök av sponsorerna till Quest från Thailand. När vi såg den ena av dem, en kvinna, kunde vi inte förstå att hon var asiat, hon såg så västerländsk ut i ansiktet. När vi pratade med henne berätta hon att hennes mamma var danska och pappan var thailändare. Det förklarade saken. Sedan var två filippinska kvinnor också på besök. De kunde jättebra engelska så vi pratade länge med dem. När Anna berättade att hon hade svårt för en krydda som finns i de flesta laotiska maträtten sa den ena av dem att de måste vara LSD och den alltid gör henne lite yr. Men vi måste ha hört fel får vi hoppas.
Vi tänker även i detta inlägg nämna hockeyfrillorna man ser i denna stad. När Astrid var vid poolen såg hon en pappa med sina tre söner, där alla sönerna hade denna otänkbara och fula frillan. Det var som om de hade gått till en frisör som hade erbjudandet ta tre betala för två för hockeyfrillorna denna månad. Urk. Men om de är lyckliga och känner sig nöjda, så visst.
Idag (söndag) har vi bokat hotellrum åt Annas föräldrar och vi har även köpt flyg - och bussbiljetter till Luang Prabang till när Astrids pappa kommer på besök. Vi känner oss rätt vuxna när vi fixar sådant, men också en ganska självklar grej man ska klara av när man har kommit till den åldern vi är i. En rätt rolig sak hände när vi bokade biljetterna. Mannen som arbetade på resebyrån lämnade affären obevakad när han tog sin moppe för att hämta våra flygbiljetter. Han var den enda som arbetade där! Konstigt, men det är väl så det är i Laos.
I morgon börjar en ny vecka. När ni ligger och sover tidigt på morgonen hemma i Sverige, har Astrid redan gått upp för att åka till Quest för de lektioner som hon ska hålla och för att posta detta inlägg på bloggen. Denna vecka ska vi försöka klä oss lite mindre slampigt och bete oss lite mindre emo. Vi upplever just nu en värmebölja, så vi får väl hoppas att vi inte smälter bort, ”men ja mamma, vi ska ta på oss solskydd och mygga när vi går ut”
PS. Namsa är tydligen ett skånskt uttryck som ingen annan på denna jord har hört talas om. Det korrekta uttrycket är mumsa och detta är inte diskuterbart!/ Anna
Klockan fem på eftermiddagen samma dag kom Mena, våra vän och elev på skolan, och hämtade oss. Vi skulle hem till henne och träffa hennes familj och laga laotisk mat. Vi har läst att man ska ta av sig skorna innan man går in i någons hus men när vi böjde oss ner för att ta av oss sandalerna sa Mena, ”O nej nej, mitt hem är så skitigt ni kan ha skorna på er”. Mena sitter i rullstol och det var lite svårt att förstå vad hon sa när hon förklarade oss vad det var för fel på henne, men hennes ben är inte tillräckligt utvecklade så det är bara kött och ben i princip. Eftersom Menas hus inte direkt är rullstolsanpassat hade hon lite svårt att ta sig in i huset och vi stod och såg på när hon krånglade sig in i huset. Vi frågade om hon ville ha hjälp, men hon klarade sig bra själv. När vi kom i huset påpekade Anna den annorlunda planlösningen på huset. Först kom man in i ett väldigt stort vardagsrum med en massa dörrar längs ena långsidan som sedan visade sig vara sovrum. Rummen var så klart upplysta med lysrör som i alla andra asiatiska hem.
I vardagsrummet låg det en madrass som Mena tyckte att vi kunde ligga på om vi blev trötta. Sedan kom vi in i ett till vardagsrum med ett litet akvarium för en jättestor fisk som simmande runt i cirklar. När vi sedan kom in i köket var det första Anna märkte svärmarna av mygg som bara bet henne och inte Astrid. Mena ville att Astrid skulle laga pasta, men skulle inte vi lära oss laga laotisk mat nu? Nä, Astrid skulle laga pasta med kycklingfärs. Hon fick gå runt i kylskåpet och i skafferiet för att hitta ingredienser till såsen. Till kycklingfärsen hade hon i ketchup, tomatsås, vitlök, gräslök, koriander, salt och peppar. Sedan lagade vi fôe med en massa olika köttillbehör, skar upp frukt och värmde rester. Vi belamrade hela soffbordet med mat och dryck. Vi hade mat som skulle kunna ha räckt till 6 personer och inte tre. På teven spelades laotisk karaoke, sedan såg vi på en thailändsk såpa om en man (som såg ut som en pimp) som hade en massa fruar och där dramatisk musik speglade varje sekund av scenerna mellan skådespelarna. När vi hade ätit klart kom hennes syster hem från arbetet med Menas 18 – åriga systerdotter. Denna tjej som var yngre än oss hade sitt åtta månader gamla barn på armen. Hennes man var dock ute med sina vänner. När flickan log hade hon till råga på allt tandställning. Vi kunde inte annat än erkänna att vi ligger lite efter när det kommer till just familjebildandet. Detta har förvånat oss lite då vi sedan tidigare har tyckt att tjejer och killar i samma ålder ofta är omognare än oss.
När vi sedan blev skjutsade hem i deras jättestora range rover av Menas svåger pratade de med oss på lao som om vi skulle förstå vad de sa. Astrid sa att hon bara kunde säga lite grann på lao, skrattade de oförstående. Sedan pratade de om oss och vände sig om och log flinande åt baksätet där vi satt. När de släppte av oss sa Astrid, ”Kop jaj lai lai”, som betyder tack så mycket på lao. Garvande vinkade de av oss.
I tisdags åkte vi till Thailand och Tesco igen på grund av våra visum. Med oss i bilen var Bountom, hennes mamma, Souk Sa Vanh och hans fru. Souk Sa Vanh är killen som sitter i arbetsrummet bredvid oss på Quest och älskar rosa. Han ler alltid jättestort varje gång han ser oss och skrattar åt hur vi ser ut varje gång vi kommer till skolan eftersom det ser ut som om vi ska smälta och rinna bort varje gång vi kommer till Quest på grund av värmen. På Tesco denna gång hittade vi lätt tonade solglasögon som vi kan ha på oss på kvällen när vi åker hem från skolan för att skydda ögonen mot damm. Nu ser vi ut som Bono i U2. Vi har börjat kalla oss Bona ; D Vi blev också lost på Tesco när vi tappade bort alla, men som tur var hittade vi dem igen. Vi hittade även fler converse denna gång med. Bountoms mamma bjöd Astrid på en frukt som smakade omogna sura äpplen, yammy.
I onsdags regnade det hela dagen. Vi kom till skolan och var genomblöta efter en blöt cykeltur. Trots att Astrid hade en poncho på sig var hennes vita t-shirt och linnebyxor blöta. När Bountom såg henne var det första hon sa inte ”hej” utan ”är de det enda du har med dig?” Eftersom hennes kläder var blöta kunde man se hennes hud och underkläder genom tyget. Hon fick då följa med upp till Bountoms sovrum och stryka sina kläder torra innan hon hade sin morgonlektion. Nu vet vi inte om det var så att Bountom tyckte att Astrid såg slampig ut med blöta kläder eller om hon var omtänksam och inte ville att hon skulle vara blöt och kall under dagen.
Anna hade målat sina naglar svarta eftersom hon precis hade köpt nytt nagellack i Thailand. Bountom gav kommentaren ”åh de är ju punkigt”. De kom då in på ämnet emo och Anna skulle försöka förklara vad det var för en oförstående Bountom. Senare på dagen då Anna återigen hade tackat nej till lunch kom Bountom in med ångkokt slemmigt ris i bananblad som hon tyckte vi skulle ”namsa”på. Anna tackade artigt men bestämt nej tack till det oidentifierbara innehållet. Astrid höll god min och stoppade försiktigt in lite i munnen och höll god min. hon kände det lite som om hon var med i Fear Factor. När Anna lämnade rummet sa Bountom att ”Anna äter lite och pratar lite, hon är lite emo tycker jag”. Astrid kunde inte riktigt hålla med Bountom och försvarade Anna.
I fredags hade skolan besök av sponsorerna till Quest från Thailand. När vi såg den ena av dem, en kvinna, kunde vi inte förstå att hon var asiat, hon såg så västerländsk ut i ansiktet. När vi pratade med henne berätta hon att hennes mamma var danska och pappan var thailändare. Det förklarade saken. Sedan var två filippinska kvinnor också på besök. De kunde jättebra engelska så vi pratade länge med dem. När Anna berättade att hon hade svårt för en krydda som finns i de flesta laotiska maträtten sa den ena av dem att de måste vara LSD och den alltid gör henne lite yr. Men vi måste ha hört fel får vi hoppas.
Vi tänker även i detta inlägg nämna hockeyfrillorna man ser i denna stad. När Astrid var vid poolen såg hon en pappa med sina tre söner, där alla sönerna hade denna otänkbara och fula frillan. Det var som om de hade gått till en frisör som hade erbjudandet ta tre betala för två för hockeyfrillorna denna månad. Urk. Men om de är lyckliga och känner sig nöjda, så visst.
Idag (söndag) har vi bokat hotellrum åt Annas föräldrar och vi har även köpt flyg - och bussbiljetter till Luang Prabang till när Astrids pappa kommer på besök. Vi känner oss rätt vuxna när vi fixar sådant, men också en ganska självklar grej man ska klara av när man har kommit till den åldern vi är i. En rätt rolig sak hände när vi bokade biljetterna. Mannen som arbetade på resebyrån lämnade affären obevakad när han tog sin moppe för att hämta våra flygbiljetter. Han var den enda som arbetade där! Konstigt, men det är väl så det är i Laos.
I morgon börjar en ny vecka. När ni ligger och sover tidigt på morgonen hemma i Sverige, har Astrid redan gått upp för att åka till Quest för de lektioner som hon ska hålla och för att posta detta inlägg på bloggen. Denna vecka ska vi försöka klä oss lite mindre slampigt och bete oss lite mindre emo. Vi upplever just nu en värmebölja, så vi får väl hoppas att vi inte smälter bort, ”men ja mamma, vi ska ta på oss solskydd och mygga när vi går ut”
PS. Namsa är tydligen ett skånskt uttryck som ingen annan på denna jord har hört talas om. Det korrekta uttrycket är mumsa och detta är inte diskuterbart!/ Anna
lördag 12 september 2009
God bless våta naughty girls
Det har inte hänt så mycket den senaste veckan. Det känns som om man har kommit in i rutinerna nu. Man går upp på morgonen och cyklar den långa och jobbiga vägen med två för jäkliga uppförsbackar men som belöning får man två nedförsbackar som man viner ner för på vägen hem. Vi har fått ett nytt schema eftersom vi från och med denna månad nu ska undervisa poliser, läkare och anställda inom de olika departementen på lördagarna samt undervisa en kvällsklass och en morgonklass vardera i olika nivåer samt en nivåklass som vi delar på.
När vi började med de nya klasserna presenterade vi oss och berättade om vårt liv här och i Sverige. Vi har hittills alltid fått frågan om vi är singlar eller om vi är gifta. Men herregud, vi är bara 19 år gamla, vi är inte gifta. Vi får då frågan varför inte. När Anna sa att hon var singel sa en av eleverna något som förvånade henne. Hörde hon rätt, hade han verkligen besvarat att hon var singel med kommentaren, ”oh you naughty/nasty girl?” Nästa gång någon frågar ifall vi är gifta skulle vi kunna säga, ”Nej, ställer du upp?”. Undrar vad de skulle svara då?
När vi skulle börja undervisa govermental staff i lördags skulle vi ropa upp elevernas namn. Astrid var tvungen att ropa upp ett namn som stavades Somechit utan att fnissa eftersom hon uttalade namnet som det stavades. Som tur var för henne och tjejen som heter Somechit uttalade hon sitt namn annorlunda.
Vi har börjat få lite problem med vår AC, den droppar hela tiden när den är på. Under en dag kan den läcka upp till fem liter vatten. Detta vet vi eftersom Astrid klippte av en literflaska som hon ställde ovanpå gardinkanten. Man kan inte annat än att konstatera att om man är kissnödig är vardagsrummet ingen bra plats att befinna sig på. Varje gång vi ska tömma flaskan stänker det som tusan och bland är den så full att man får sig en dusch.
Vi tog en tuck-tuck själva för första gången sedan vi kom hit förra helgen. För 30 kronor kan man åka in till backpack distrikten. Vi drack jordgubbs shake med enorma sugrör. Sedan hittade vi en affär som påminde om en outlet kombinerad med en Clas Ohlsson affär. Där hittade vi äntligen två hjälmar som kan ge oss någorlunda skydd mot denna galna trafik. Så nu har två identiska blåa spiderman hjälmar som andra trafikanter och de anställda skrattar åt. Vi får väl bjuda på det.
I torsdags fyllde Poaxiong år. Han hade helt glömt bort att det var hans födelsedag och blev väldigt rörd av tårtan och lyckoönskningarna han fick. Tydligen firar man inte födelsedagar på samma sätt som man gör i Sverige. Om inte familj eller vänner planerar något åt en antyder man inte själv att man vill ha en middag eller presenter som man önskar sig. I och med jämförandet av födelsedagsfirande i Laos respektive Sverige började vi ett samtal om olika traditioner. Man firar ofta nyår i Laos under en hel vecka. Sedan berättade Poaxiong att man ber för vattnet genom att hälla vatten på Mekongfloden eller hälla vatten på Buddha statyer vid templen. Anna nickade oförstående och Astrid försökte förstå vad han menade. Ska man verkligen dyrka vattnet genom att hälla vatten på floden? Sedan berättade han att i sin stad där han är uppvuxen firar man nyår genom att gifta par kastar en boll fram och tillbaka och samtidigt håller ett samtal med varandra och man klär sig i färgglada kläder. Ifall man är tillsammans med någon kan man på denna dag gifta sig eftersom man får tur med sig.
Vad är det med alla hockeyfrillor man stöter på här i Vientiane? Är man en kille runt tjugo är det väldigt populärt att ha kortare klippt hår på huvudet men i nacken ska de gärna vara lite längre. Ett plus är de långa flätorna med en pärla eller ett färgglad snodd som hänger ned på sidan. Det är stekhett. En annan sak vi har lagt märke till hos vissa killar är att de har ett ganska omanligt skratt. Vissa skrattar som ett gäng kärringar på tebjudning vilket vid fel tid på dagen kan få en att känna det som om hjärnhalvorna håller på att separeras.
De flesta tjejer som är äldre än oss uppträder som de skulle vara fjorton. De är högljudda, lite naiva och visar gärna sina nya inköp av hello kitty, nalle puh och andra gosedjurs saker som de har hittat.
Imorgon har vi blivit hembjudna till en av Astrids elever i hennes employee kurs. Vi kommer att bli hämtade av hennes systerson redan klockan 5 eftersom vi ska lära oss att laga traditionell laotisk mat (vissa hoppar inte högt över detta då det enda hon hittills gillar är stekt ris och nudlar). Tydligen vill alla träffa oss men det är bara hon och hennes systerson som kan tala engelska. De blir säkert många språksvårigheter att komma över men vi får använda oss av kroppsspråket som vanligt. Astrid ser fram emot att lära sig att laga mat och Anna hoppas att hon kan vara en god observatör istället för att vara i aktion.
Det sista vi tänkte ta upp i detta blogginlägg är av ett mer religiöst slag. Nej ni behöver inte vara oroliga, vi har inte gått över till den frälsta sidan. Vi har snarare dragit oss mer mot den mörka sidan. Imorgon har vi lovat att masa oss till kyrkan och gudstjänst klockan tio! på morgonen. En gudstjänst i Laos betyder en och en halv timme av predikningar och sånger på lao. Senaste gången vi var med på en gudstjänst höll Anna på att somna och Astrid försökte mot alla odds i alla fall se intresserad ut av det som sades, vad det nu kan ha varit. Den här gången ska vi dock inte bara vara åskådare, nej, den här gången ska vi berätta om… våra livserfarenheter!! Visst låter det spännande? Vi vet däremot inte vad de menar med livserfarenheter. Fast de menar väl förmodligen livserfarenheter som är rumsrena nog att berättas om i en kyrka. Å andra sidan kanske man skulle berätta något riktigt förfärande, då kanske de inte vill att vi kommer dit igen och vi får söndagarna helt lediga. Hur som helst börjar det här med kristenheten att gå oss lite på nerverna, speciellt då de tror att vi är minst lika troende som dem. Under vår vistelse här har vi kommit fram till att det borde finnas en dagsranson på hur många gånger man får säga God bless you. Inget gör en mer obekväm en just de tre orden. Man får lust att göra vad vi kallar pistoltecknet, när man pekar mot någon med pekfingrarna med tummarna upp, flina och säga you too lite skämtsamt som man förmodligen skulle gjort hemma. Istället skruvar man besvärat på sig ler lite och mumlar God bless you too.
Vi vill slutligen tacka alla som läser vår blogg och som med spänning väntar på nya inlägg!
God bless you!!
När vi började med de nya klasserna presenterade vi oss och berättade om vårt liv här och i Sverige. Vi har hittills alltid fått frågan om vi är singlar eller om vi är gifta. Men herregud, vi är bara 19 år gamla, vi är inte gifta. Vi får då frågan varför inte. När Anna sa att hon var singel sa en av eleverna något som förvånade henne. Hörde hon rätt, hade han verkligen besvarat att hon var singel med kommentaren, ”oh you naughty/nasty girl?” Nästa gång någon frågar ifall vi är gifta skulle vi kunna säga, ”Nej, ställer du upp?”. Undrar vad de skulle svara då?
När vi skulle börja undervisa govermental staff i lördags skulle vi ropa upp elevernas namn. Astrid var tvungen att ropa upp ett namn som stavades Somechit utan att fnissa eftersom hon uttalade namnet som det stavades. Som tur var för henne och tjejen som heter Somechit uttalade hon sitt namn annorlunda.
Vi har börjat få lite problem med vår AC, den droppar hela tiden när den är på. Under en dag kan den läcka upp till fem liter vatten. Detta vet vi eftersom Astrid klippte av en literflaska som hon ställde ovanpå gardinkanten. Man kan inte annat än att konstatera att om man är kissnödig är vardagsrummet ingen bra plats att befinna sig på. Varje gång vi ska tömma flaskan stänker det som tusan och bland är den så full att man får sig en dusch.
Vi tog en tuck-tuck själva för första gången sedan vi kom hit förra helgen. För 30 kronor kan man åka in till backpack distrikten. Vi drack jordgubbs shake med enorma sugrör. Sedan hittade vi en affär som påminde om en outlet kombinerad med en Clas Ohlsson affär. Där hittade vi äntligen två hjälmar som kan ge oss någorlunda skydd mot denna galna trafik. Så nu har två identiska blåa spiderman hjälmar som andra trafikanter och de anställda skrattar åt. Vi får väl bjuda på det.
I torsdags fyllde Poaxiong år. Han hade helt glömt bort att det var hans födelsedag och blev väldigt rörd av tårtan och lyckoönskningarna han fick. Tydligen firar man inte födelsedagar på samma sätt som man gör i Sverige. Om inte familj eller vänner planerar något åt en antyder man inte själv att man vill ha en middag eller presenter som man önskar sig. I och med jämförandet av födelsedagsfirande i Laos respektive Sverige började vi ett samtal om olika traditioner. Man firar ofta nyår i Laos under en hel vecka. Sedan berättade Poaxiong att man ber för vattnet genom att hälla vatten på Mekongfloden eller hälla vatten på Buddha statyer vid templen. Anna nickade oförstående och Astrid försökte förstå vad han menade. Ska man verkligen dyrka vattnet genom att hälla vatten på floden? Sedan berättade han att i sin stad där han är uppvuxen firar man nyår genom att gifta par kastar en boll fram och tillbaka och samtidigt håller ett samtal med varandra och man klär sig i färgglada kläder. Ifall man är tillsammans med någon kan man på denna dag gifta sig eftersom man får tur med sig.
Vad är det med alla hockeyfrillor man stöter på här i Vientiane? Är man en kille runt tjugo är det väldigt populärt att ha kortare klippt hår på huvudet men i nacken ska de gärna vara lite längre. Ett plus är de långa flätorna med en pärla eller ett färgglad snodd som hänger ned på sidan. Det är stekhett. En annan sak vi har lagt märke till hos vissa killar är att de har ett ganska omanligt skratt. Vissa skrattar som ett gäng kärringar på tebjudning vilket vid fel tid på dagen kan få en att känna det som om hjärnhalvorna håller på att separeras.
De flesta tjejer som är äldre än oss uppträder som de skulle vara fjorton. De är högljudda, lite naiva och visar gärna sina nya inköp av hello kitty, nalle puh och andra gosedjurs saker som de har hittat.
Imorgon har vi blivit hembjudna till en av Astrids elever i hennes employee kurs. Vi kommer att bli hämtade av hennes systerson redan klockan 5 eftersom vi ska lära oss att laga traditionell laotisk mat (vissa hoppar inte högt över detta då det enda hon hittills gillar är stekt ris och nudlar). Tydligen vill alla träffa oss men det är bara hon och hennes systerson som kan tala engelska. De blir säkert många språksvårigheter att komma över men vi får använda oss av kroppsspråket som vanligt. Astrid ser fram emot att lära sig att laga mat och Anna hoppas att hon kan vara en god observatör istället för att vara i aktion.
Det sista vi tänkte ta upp i detta blogginlägg är av ett mer religiöst slag. Nej ni behöver inte vara oroliga, vi har inte gått över till den frälsta sidan. Vi har snarare dragit oss mer mot den mörka sidan. Imorgon har vi lovat att masa oss till kyrkan och gudstjänst klockan tio! på morgonen. En gudstjänst i Laos betyder en och en halv timme av predikningar och sånger på lao. Senaste gången vi var med på en gudstjänst höll Anna på att somna och Astrid försökte mot alla odds i alla fall se intresserad ut av det som sades, vad det nu kan ha varit. Den här gången ska vi dock inte bara vara åskådare, nej, den här gången ska vi berätta om… våra livserfarenheter!! Visst låter det spännande? Vi vet däremot inte vad de menar med livserfarenheter. Fast de menar väl förmodligen livserfarenheter som är rumsrena nog att berättas om i en kyrka. Å andra sidan kanske man skulle berätta något riktigt förfärande, då kanske de inte vill att vi kommer dit igen och vi får söndagarna helt lediga. Hur som helst börjar det här med kristenheten att gå oss lite på nerverna, speciellt då de tror att vi är minst lika troende som dem. Under vår vistelse här har vi kommit fram till att det borde finnas en dagsranson på hur många gånger man får säga God bless you. Inget gör en mer obekväm en just de tre orden. Man får lust att göra vad vi kallar pistoltecknet, när man pekar mot någon med pekfingrarna med tummarna upp, flina och säga you too lite skämtsamt som man förmodligen skulle gjort hemma. Istället skruvar man besvärat på sig ler lite och mumlar God bless you too.
Vi vill slutligen tacka alla som läser vår blogg och som med spänning väntar på nya inlägg!
God bless you!!
tisdag 1 september 2009
Nattklubb, Karaoke och 50 kip.
För en dryg vecka sedan var Bountom och Ting på middag hos oss. Ting undrade då vilken dag som passade bäst för att gå på nattklubb. Han föreslog först en torsdag och Astrid undrade då lite försynt om det kanske inte var bättre att gå ut en helg istället. Datumet flyttades då till söndagen veckan efter. Söndagen kom och efter en dag av slappande gjorde vi oss redo för att hämtas klockan åtta. Först bar det av till en slags juicebar eller liknande där vi tydligen skulle ”fördrinka”, vilket betydde en jordgubbs shake, utan alkohol. Vi (Astrid och Anna) bestämde oss för att dela på en shake. När den kom ut såg det först ut som om de hade fått med två sugrör, men när den sattes ner på bordet såg vi det tjockaste sugrör vi sett. Det var som om man hade smält samman fyra vanliga sugrör. Det såg så löjligt ut att vi inte kunde annat än skratta.
Klockan nio var vi framme vid nattklubben. För oss svenskar verkar det kanske löjligt att gå ut så tidigt, men eftersom det officiellt råder utegångsförbud efter ett på natten stänger klubbarna ganska tidigt. När vi kom in märkte vi att vi var de första där, förutom några som vi först trodde var elektriker. Vi satte oss vid ett bord och Ting beställde in fyra Pepsi, vilket förmodligen var lika bra eftersom Anna skulle upp klockan åtta och undervisa dagen efter. Plötsligt lade vi märke till en kvinna som stod vid bardisken i en lite för åtsmitande svart klänning hållandes en vit solfjäder. Hon såg inte direkt ut att vara klädd för att festa loss på en klubb utan mer som om hon hade hamnat fel på väg till ett cocktailparty. Vi undrade lite varför hon stod där och tittade ut i tomma intet.
När fler människor började komma ändrades plötsligt musiken och de började spela en laotisk låt om och om igen, där introt var det enda som var värt att lyssna på. Några personer började vifta åt Dj:n att stänga av lasrarna som ven omkring i luften. Då upptäckte vi plötsligt kameran. Det gick plötsligt upp för oss att vi satt på inspelningsplatsen av en musikvideo och att musiken de spelade framfördes av den underligt klädda kvinnan. Låten började spelas än en gång och retade skavsåren i öronen som uppstått efter femte gången på repeat. Kvinnan började röra sig i takt med musiken, vifta med solfjädern och ögonfransarna och såg så där plågad ut som man bara kan göra i en musikvideo. Efter första tagningen var det dags för en ny och så började spektaklet en gång till.
Mellan första och andra tagningen kom ett sällskap in som fångade vår uppmärksamhet och då speciellt 50 cent- piratkopian av bästa sort som ledde gruppen fram till ett bord. Allt fanns med från kepsen till skinande vita sneakers. Han hade till och med lite bling bling i öronen. Anna döpte snabbt om honom till 50 kip. Det visade sig senare att han hade noll taktkänsla och gjorde sig bäst sittande på en stol hållande i en cigarett, det var ungefär det hans motorik klarade av.
När de gjort en andra tagning trodde vi att det var klart, men nej då. Istället började de att filma oss som satt runtomkring, och det uppskattades inte av alla ska tilläggas. Vissa bytte snabbt bord så att de inte skulle hamna i blickfånget. När de var klara med att filma oss obetalda statister kom kvinnan ut i en ännu mer uppseendeväckande klänning som var djupröd och så glittrig att det stack i ögonen. De började spela en ny låt på repeat och Anna frågade Ting vad den handlade om och han berättade om att den handlade om olycklig kärlek och att dränka sina sorger, vilket verkade vara kvällens tema. Kvinnan satte sig framför ett bord med en flaska whiskey, en hink is och ett stort glas framför sig och så började det igen. Problemet den här gången var att kvinnan satt framför oss andra och att vi än en gång hamnade i kamerans blickfång. Vårt sällskap hade i alla fall tur och hamnade bakom en annan grupp så vi syntes förhoppningsvis inte allt för mycket. Denna video valde man att göra tre omtagningar av ovetandes omgivningens lidande.
När de avslutat andra musikvideon skulle de såklart göra en tredje, varför sluta när man har sånt flyt? Än en gång befann sig glaset med whiskey inte långt borta och på nytt började en plågsamt långsam låt spelas. Den här gången kunde dock inte fruntimret stå still utan skulle såklart gå runt så att man återigen befann sig i riskzonen att fastna på rörlig bild.
När inspelningen äntligen var klar trodde vi att de skulle börja spela lite bra musik, men icke. Istället drog karaoken igång och med den lasrarna och den högt pysande rökmaskinen. Micken skickades runt och de sorgliga kärlekssångerna bytte av varandra. Måttet var rågat då en karaokevideo slutade med att tjejen blev påkörd av en bil och lämnade kvar två gråtande killar mitt i gatan. Bountom ville få Astrid att sjunga en låt men det verkade näst intill omöjligt trots att man kunde läsa undertexten med de latinska bokstäverna. När Astrid väl tog ton, då utan mick och tillsammans med de tondöva och fulla människor som då befann sig på klubben, skakade Anna bara på huvudet och önskade att hon kunde sjunka genom golvet. ”Snälla Astrid, sluta upp och sjunga”-blickar kastades över bordet från Annas smala ögon till Astrids spjuveraktiga.
När vi kom hem insåg vi att de redan hade stängt grinden och vi hade såklart inte någon nyckel. Det var bara att klättra över stängslet och hoppas att ingen skulle komma utspringande med ett vapen i handen i tron om att vi var inbrottstjuvar. Astrid som har längre ben fick klättra över först för att agera stötdämpande kudde om det skulle vara så att Anna fick för sig att falla. Om det är någon med intention att göra inbrott får denne inget större problem med att ta sig över stängslet i alla fall. Vi lyckades ta oss över, denna gång utan några skrapsår och kom hem oskadda.
Slutet gott, allting gott.
Klockan nio var vi framme vid nattklubben. För oss svenskar verkar det kanske löjligt att gå ut så tidigt, men eftersom det officiellt råder utegångsförbud efter ett på natten stänger klubbarna ganska tidigt. När vi kom in märkte vi att vi var de första där, förutom några som vi först trodde var elektriker. Vi satte oss vid ett bord och Ting beställde in fyra Pepsi, vilket förmodligen var lika bra eftersom Anna skulle upp klockan åtta och undervisa dagen efter. Plötsligt lade vi märke till en kvinna som stod vid bardisken i en lite för åtsmitande svart klänning hållandes en vit solfjäder. Hon såg inte direkt ut att vara klädd för att festa loss på en klubb utan mer som om hon hade hamnat fel på väg till ett cocktailparty. Vi undrade lite varför hon stod där och tittade ut i tomma intet.
När fler människor började komma ändrades plötsligt musiken och de började spela en laotisk låt om och om igen, där introt var det enda som var värt att lyssna på. Några personer började vifta åt Dj:n att stänga av lasrarna som ven omkring i luften. Då upptäckte vi plötsligt kameran. Det gick plötsligt upp för oss att vi satt på inspelningsplatsen av en musikvideo och att musiken de spelade framfördes av den underligt klädda kvinnan. Låten började spelas än en gång och retade skavsåren i öronen som uppstått efter femte gången på repeat. Kvinnan började röra sig i takt med musiken, vifta med solfjädern och ögonfransarna och såg så där plågad ut som man bara kan göra i en musikvideo. Efter första tagningen var det dags för en ny och så började spektaklet en gång till.
Mellan första och andra tagningen kom ett sällskap in som fångade vår uppmärksamhet och då speciellt 50 cent- piratkopian av bästa sort som ledde gruppen fram till ett bord. Allt fanns med från kepsen till skinande vita sneakers. Han hade till och med lite bling bling i öronen. Anna döpte snabbt om honom till 50 kip. Det visade sig senare att han hade noll taktkänsla och gjorde sig bäst sittande på en stol hållande i en cigarett, det var ungefär det hans motorik klarade av.
När de gjort en andra tagning trodde vi att det var klart, men nej då. Istället började de att filma oss som satt runtomkring, och det uppskattades inte av alla ska tilläggas. Vissa bytte snabbt bord så att de inte skulle hamna i blickfånget. När de var klara med att filma oss obetalda statister kom kvinnan ut i en ännu mer uppseendeväckande klänning som var djupröd och så glittrig att det stack i ögonen. De började spela en ny låt på repeat och Anna frågade Ting vad den handlade om och han berättade om att den handlade om olycklig kärlek och att dränka sina sorger, vilket verkade vara kvällens tema. Kvinnan satte sig framför ett bord med en flaska whiskey, en hink is och ett stort glas framför sig och så började det igen. Problemet den här gången var att kvinnan satt framför oss andra och att vi än en gång hamnade i kamerans blickfång. Vårt sällskap hade i alla fall tur och hamnade bakom en annan grupp så vi syntes förhoppningsvis inte allt för mycket. Denna video valde man att göra tre omtagningar av ovetandes omgivningens lidande.
När de avslutat andra musikvideon skulle de såklart göra en tredje, varför sluta när man har sånt flyt? Än en gång befann sig glaset med whiskey inte långt borta och på nytt började en plågsamt långsam låt spelas. Den här gången kunde dock inte fruntimret stå still utan skulle såklart gå runt så att man återigen befann sig i riskzonen att fastna på rörlig bild.
När inspelningen äntligen var klar trodde vi att de skulle börja spela lite bra musik, men icke. Istället drog karaoken igång och med den lasrarna och den högt pysande rökmaskinen. Micken skickades runt och de sorgliga kärlekssångerna bytte av varandra. Måttet var rågat då en karaokevideo slutade med att tjejen blev påkörd av en bil och lämnade kvar två gråtande killar mitt i gatan. Bountom ville få Astrid att sjunga en låt men det verkade näst intill omöjligt trots att man kunde läsa undertexten med de latinska bokstäverna. När Astrid väl tog ton, då utan mick och tillsammans med de tondöva och fulla människor som då befann sig på klubben, skakade Anna bara på huvudet och önskade att hon kunde sjunka genom golvet. ”Snälla Astrid, sluta upp och sjunga”-blickar kastades över bordet från Annas smala ögon till Astrids spjuveraktiga.
När vi kom hem insåg vi att de redan hade stängt grinden och vi hade såklart inte någon nyckel. Det var bara att klättra över stängslet och hoppas att ingen skulle komma utspringande med ett vapen i handen i tron om att vi var inbrottstjuvar. Astrid som har längre ben fick klättra över först för att agera stötdämpande kudde om det skulle vara så att Anna fick för sig att falla. Om det är någon med intention att göra inbrott får denne inget större problem med att ta sig över stängslet i alla fall. Vi lyckades ta oss över, denna gång utan några skrapsår och kom hem oskadda.
Slutet gott, allting gott.
lördag 29 augusti 2009
Varma, Instängda och Frustrerade
- Hjälp, vad varmt det är!
- Har Anna gått upp och stängt av fläkten och AC:n nu igen?
- Jag borde verkligen sätta handklovar på Anna under natten.
Astrid vakande klockan fyra på morgonen tidigare i veckan och var jättevarm. Hela lägenheten var lika varm som en finsk bastu. Det enda som saknades var riset som man ska piska sig med och hinken med vatten som man ska brassa elden med. Hon gick upp för att sätta på fläkten igen, men vad nu? Den fungerar inte! Kylen är den igång?... Nähä, inte det.
Strömmen hade gått. När strömmen går stängs vattnet av också. Typiskt. Vi lyckades sova tills klockan ringde på förmiddagen och eftersom vi inte kände oss riktigt hundra denna dag ville vi inget göra än att sitta i lägenheten och läsa spännande böcker om Elisabeth Bennet och Mr. Darcy som har dödar zombies istället för att fjolla runt på ett dansgolv. Anna har fallit för grupptrycket och läser just nu tredje boken i Twilight serien och har börjat trötta ut Astrid med sina kommentarer om hur löjliga rollkaraktärerna är. Men Anna är inte den som är enspårig. När hon gnällt över boken ett litet tag bytte hon till att gnälla över värmen för att sedan gå över till att gnälla över sin förkylning till att slutligen gnälla över att vattnet inte fungerade och så höll det på tills Astrid var nära att erbjuda henne till grannen för en mindre summa pengar. Har man inte hört Anna Cederlöf gnälla vet man inte vad gnäll är. Hon skulle mycket väl kunna användas som tortyrredskap. Men nu när det var kvavt och varmt i hela lägenheten och utan tillgång till vatten kändes lägenheten inte som en plats man ville vara kvar i och Astrid tyckte det vore för barmhärtigt att slänga ut Anna. Astrid ringde till hyresvärden, en rar tjej som heter Tai, som berättade att elen skulle vara bortkopplad fram till eftermiddagen. Men vi bestämde oss för att vara kvar i lägenheten trots mörkret, hettan och Annas gnäll. Klockan fyra på eftermiddagen började takfläkten långsamt röra sig. Anna trodde hon såg i syne och att det kanske var vinden som rörde fläkten. Men hon hade fel. Strömmen hade kommit tillbaka! Vi skyndade oss till duscharna för att skölja av våra svettiga kroppar. Men vad är nu detta? Vattnet hade en brun nyans och luktade järn. Vi var tvungna att låta vattnet rinna till nyansen och lukten återigen fick tillbaka sin naturliga nyans och doft, vilket kan tilläggas tog ungefär en timme.
På kvällen kom vi på att vi inte hade någon frukost hemma. I Laos betyder ordet frukost att man äter en lätt lunch bestående rester från gårdagens middag, nudelsoppa eller något lätt som man lagar till på morgonen. När vi säger att vi äter mackor, te och yoghurt till frukost, skakar de bara på huvudet och säger flinade ”Oh, so easy”. Men nu skulle vi alla fall köpa nytt bröd och yoghurt i mataffären mitt över gatan. När vi kom ut på gatan hade de dragit för och låst grinden mot gatan och vi hade inte nycklarna för att öppna den. Herregud, vi hade blivit instängda. Vad gör vi nu? Vi skulle ha kunnat hitta en annan väg ut om det inte vore för mörkret som så tidigt lägger sig som svart sammet på kvällen. Astrid tog av sig sina flip-flops och klättrade över stängslet som var minst 2 meter högt. Det måste ha varit tredje gången den dagen hon steg innanför dörren på M – point- mart. De måste tro att vi är galet beroende av mat så många gånger som vi har handlat i den affären sedan vi kom hit. Det är vi som får affären att gå runt. Hon klarade också att ta sig över stängslet med bara några rivmärken.
En sak som är mycket roligt eller frustrerande är att när man förenklar sin engelska för att göra sig förstådd. Vi har nu börjat prata det vi kallar Yoda – språket. Detta betyder att vi nu börjat slänga ut oss meningar som ”Go home and change clothes, we can?”, ”Lessons tomorrow, we have?” etc. Vi kommer att låta urfåniga när vi pratar med personer som kommer från ett engelskspråkigt land. Kommer vi nu att börja gå runt och säga May the force be with you? Det som fattas nu är bara en jedi- dräkt och lite grön ansiktsfärg så kan vi ta över rollen som den lille gröne mästaren i Star Wars.
May the force be with us and God bless us all!
- Har Anna gått upp och stängt av fläkten och AC:n nu igen?
- Jag borde verkligen sätta handklovar på Anna under natten.
Astrid vakande klockan fyra på morgonen tidigare i veckan och var jättevarm. Hela lägenheten var lika varm som en finsk bastu. Det enda som saknades var riset som man ska piska sig med och hinken med vatten som man ska brassa elden med. Hon gick upp för att sätta på fläkten igen, men vad nu? Den fungerar inte! Kylen är den igång?... Nähä, inte det.
Strömmen hade gått. När strömmen går stängs vattnet av också. Typiskt. Vi lyckades sova tills klockan ringde på förmiddagen och eftersom vi inte kände oss riktigt hundra denna dag ville vi inget göra än att sitta i lägenheten och läsa spännande böcker om Elisabeth Bennet och Mr. Darcy som har dödar zombies istället för att fjolla runt på ett dansgolv. Anna har fallit för grupptrycket och läser just nu tredje boken i Twilight serien och har börjat trötta ut Astrid med sina kommentarer om hur löjliga rollkaraktärerna är. Men Anna är inte den som är enspårig. När hon gnällt över boken ett litet tag bytte hon till att gnälla över värmen för att sedan gå över till att gnälla över sin förkylning till att slutligen gnälla över att vattnet inte fungerade och så höll det på tills Astrid var nära att erbjuda henne till grannen för en mindre summa pengar. Har man inte hört Anna Cederlöf gnälla vet man inte vad gnäll är. Hon skulle mycket väl kunna användas som tortyrredskap. Men nu när det var kvavt och varmt i hela lägenheten och utan tillgång till vatten kändes lägenheten inte som en plats man ville vara kvar i och Astrid tyckte det vore för barmhärtigt att slänga ut Anna. Astrid ringde till hyresvärden, en rar tjej som heter Tai, som berättade att elen skulle vara bortkopplad fram till eftermiddagen. Men vi bestämde oss för att vara kvar i lägenheten trots mörkret, hettan och Annas gnäll. Klockan fyra på eftermiddagen började takfläkten långsamt röra sig. Anna trodde hon såg i syne och att det kanske var vinden som rörde fläkten. Men hon hade fel. Strömmen hade kommit tillbaka! Vi skyndade oss till duscharna för att skölja av våra svettiga kroppar. Men vad är nu detta? Vattnet hade en brun nyans och luktade järn. Vi var tvungna att låta vattnet rinna till nyansen och lukten återigen fick tillbaka sin naturliga nyans och doft, vilket kan tilläggas tog ungefär en timme.
På kvällen kom vi på att vi inte hade någon frukost hemma. I Laos betyder ordet frukost att man äter en lätt lunch bestående rester från gårdagens middag, nudelsoppa eller något lätt som man lagar till på morgonen. När vi säger att vi äter mackor, te och yoghurt till frukost, skakar de bara på huvudet och säger flinade ”Oh, so easy”. Men nu skulle vi alla fall köpa nytt bröd och yoghurt i mataffären mitt över gatan. När vi kom ut på gatan hade de dragit för och låst grinden mot gatan och vi hade inte nycklarna för att öppna den. Herregud, vi hade blivit instängda. Vad gör vi nu? Vi skulle ha kunnat hitta en annan väg ut om det inte vore för mörkret som så tidigt lägger sig som svart sammet på kvällen. Astrid tog av sig sina flip-flops och klättrade över stängslet som var minst 2 meter högt. Det måste ha varit tredje gången den dagen hon steg innanför dörren på M – point- mart. De måste tro att vi är galet beroende av mat så många gånger som vi har handlat i den affären sedan vi kom hit. Det är vi som får affären att gå runt. Hon klarade också att ta sig över stängslet med bara några rivmärken.
En sak som är mycket roligt eller frustrerande är att när man förenklar sin engelska för att göra sig förstådd. Vi har nu börjat prata det vi kallar Yoda – språket. Detta betyder att vi nu börjat slänga ut oss meningar som ”Go home and change clothes, we can?”, ”Lessons tomorrow, we have?” etc. Vi kommer att låta urfåniga när vi pratar med personer som kommer från ett engelskspråkigt land. Kommer vi nu att börja gå runt och säga May the force be with you? Det som fattas nu är bara en jedi- dräkt och lite grön ansiktsfärg så kan vi ta över rollen som den lille gröne mästaren i Star Wars.
May the force be with us and God bless us all!
lördag 22 augusti 2009
Thipvaly College Ceremoni
Kanahana, Astrid, Anna gömmer sig, Souk Sa Vanth och Hubert.
Mickie (Vong Va Ly´s dotter i blått) och utbildningsministern som delar ut diplom till student. 
Hedersbordet där vi av någon konstig anledning skulle sitta vid.
Kanahana med sin bror, vän eller var det pojkvän?
Bountom i blå skjorta, Singha, student och Vong Va Ly.
Mickie (Vong Va Ly´s dotter i blått) och utbildningsministern som delar ut diplom till student. 
Hedersbordet där vi av någon konstig anledning skulle sitta vid.
Kanahana med sin bror, vän eller var det pojkvän?
Bountom i blå skjorta, Singha, student och Vong Va Ly.
Graduation ceremony, Oväntad bekantskap och Konstiga drömmar.
Vi fick för en tid sedan vetskap om att fredagen den 21 augusti skulle vi gå på Thipvaly college avslutnings ceremoni. Vi hade också fått reda på att vi inte skulle ha några lektioner denna dag. Astrid frågade Bountom när och hur vi skulle ta oss till denna ceremoni på onsdagen och fick svaret att Bountom skulle höra av sig till oss på torsdagen.
Fick vi ett samtal på torsdagen kan man då fråga sig… Nej. Vi försökte få tag på henne hela dagen men utan att lyckas. För säkerhetsskull satte vi klockan på nio på fredagsmorgonen. Klockan halv åtta på morgonen väcktes vi av att Astrids telefon ringde. Anna hölls för öronen och hoppades att Astrid skulle svara vilket hon också gjorde mycket yrvaket.
- Hallo, It´s Tikki (För er som inte vet det har Astrid fått ett smeknamn eftersom hennes är för svårt att uttala. Tikki betyder läppstift på lao.)
- Hi, this is Bountom. I´m just calling to say that I will pick you up at 12 o´clock.
- Oh, great, see you then.
Yes! Vi fick i alla fall sova till elva på morgonen. Ifall hon hade ringt och sagt att hon redan stod nedanför vår lägenhet hade hon blivit mött av Anna i ett par slitna sovshorts och en grå, lite för stor t-shirt och vita slip-in sandaler med klack och Astrid med små knorrar i hela håret, halvt utsläppta i ett lila nattlinne med röda converse till. Men tur var det att vi kunde sova länge samt göra oss redo för vad vi än skulle göra. Klockan tolv var vi någorlunda anständiga. Just när vi stängde igen dörren ringde Bountom och sa att hon var för upptagen för att hämta oss och vi skulle bli hämtade av Souk Sa Vanth klockan ett istället. Jaha, tänkte vi högt, det var ju skoj. Vi gick in igen och lade oss på sängen för att läsa. En halvtimme senare knackade det tyst på dörren. Anna öppnade och två kollegor, Kanahana och Souk Sa Vanth, från Quest College stod på andra sidan. Vi satte oss i bilen och lyssnade på deras högljudda skämtande. Tydligen skulle de också hämta upp Hubert, en malaysier som också arbetar som volontär. Vi var tydligen framme när bilen stannade vid ett shoppingcentrum. Kunde detta vara rätt ställe? Skulle vi bli ombedda att shoppa precis som vi hade blivit när vi var på Tesco i Thailand? Vi hoppade alla ut ur bilen med famnarna fyllda av blommor som vi hade köpt på väg dit. Kanahana gick först och vi följde efter. Vi kom in i det som till en början verkade vara ett köpcentrum men som senare visade sig vara mer ett outlet/bowling/bio/konferenscenter. Vi åkte upp för en rulltrappa och kom därefter in i konferenssalen som var fylld med studenter och anhöriga. Vi satte oss bland de anhöriga och tittade oss nyfiket omkring. Snart dök Bountom upp och sa åt oss och Hubert att nej, där ska inte ni sitta. Vi kunde inte göra annat än att följa efter henne. Det visade sig att vi skulle sitta vid ett av hedersborden. Vi tittade på varandra och kunde inte annat än skratta. Sedan blev vi lite oroliga att de skulle tvinga upp oss på scenen eller något liknande, men som tur var slapp vi det. Efter ungefär en halvtimme fick vi lov att flytta oss än en gång. Plötsligt satt vi vid hedersbordet närmast scenen. Vad är det här? Undrade vi och tittade oss förvirrat omkring. Sedan började själva ceremonin med utdelandet av diplom till över 300 studenter vilket tog ett bra tag med tanke på att varje elev skulle buga och bocka åtminstone tre gånger. Mannen som delade ut diplomen såg ut som om han hade fått världens tråkigaste jobb och till en början trodde vi inte ens att han visste hur man log. När den sista studenten bland de som tog en examen i engelska fick sitt diplom blev det något fel så han behövde gå tillbaka till mannen (som visade sig vara en minister) som delade ut diplomen, båda såg ganska förvirrade ut och då plötsligt log han! Vi höll på att falla av stolen av förvåning, dessvärre fick vi ingen bild av undret.
När högen av diplomen minskade kom Kanahana fram till vårt bord och sa att vi tre kunde gå nu om vi ville och det ville vi. Hon drog ut oss från den stora folksamlingen i konferensrummet. Kanahana tyckte att vi skulle kolla in det som verkade vara en outlet. Hon berättade med förtjusning att hon brukade gå dit varje helg med sina vänner. Det var stängt denna dag men skulle öppnas till helgen. En säkerhetsvakt satt vid ingången för att inte oönskade besökare skulle komma in, men vi kunde gå obemärkt förbi. Bland små bord kunde vi kolla in mycket hemskt krims-krams som Kanahana tyckte mycket om. Vi vet inte hur gammal hon är, men hon är äldre än oss. Kanske hade hon blivit berövad sin barndom eftersom nasse, gosedjur, små färgglada smycken och annat barnsligt intresserade henne mest. Vi åh-ade och ah-ade åt sakerna hon visade oss. Anna hittade ett ställe där de sålde häftiga manga t-shirts, men eftersom vi även denna gång inte hade med oss några pengar men Visa kort gick vi ut från shoppingcentrumet för att ta ut pengar från en ATM. När vi återvände släppte inte vakten in oss. Vi återvände till konferensrummet för att leta reda på vår chaufför Sauk Sa Vanth och Bountom. När vi kom in dit och hittat personerna vi sökte var vi tvungna att ställa upp på kort med nyexaminerande studenter tillsammans med Vong Va Ly, hennes dotter Mickie och några andra vi inte kan namnen på. När vi äntligen skulle få åka hem sade Vong Va Ly till oss att ni kommer väl på middag sedan i förbifarten. Astrid kunde knappt uppfatta vad hon sa men hon sa visst. Vi visste att vi hade blivit hembjudna på middag hos henne, men att Bountom skulle tala om det för oss, när och var.
När vi kom hem till lägenheten var vi väldigt trötta och somnade på sängen. Dagens händelse hade varat i fem timmar. När telefonen ringde hade det börjat skymma. Bountom sa att hon och Vong Va Ly hade glömt bort att vi hade blivit medbjudna på mat att hon bad om ursäkt för att det hade varit så rörigt under dagen. Hon berättade att hon stod nedan för vår lägenhet för att hämta upp oss och ta oss till middagen. Vi såg riktigt risiga ut men skyndade för att göra oss någorlunda anständiga för att möta föreståndaren för Quest College, Vong Va Ly och hennes familj. Vi trodde när vi hoppade in i bilen att vi skulle hem till Vong Va Ly och kunde se framför oss en högtidlig och lång middag. Det visade sig dock att vi skulle till en restaurant som låg på gångavstånd från vår lägenhet. När vi kom in i restauranten blev vi förvånade då vi möttes av Vong Va Ly, hennes man och Singha, den före detta föreståndaren på Quest College, samt deras tomma tallrikar. Alla hade redan ätit! Vi satte oss ner och fick titta på menyn. Precis när vi hade beställt kom Vong Va Ly fram till oss och berättade att hon skulle till sjukhuset och se till sin dotter som hade blivit sjuk. Det slutade med att vi satt ensamma kvar med Bountom och Singha. Nu är ni förstås oroliga att vi glömde bordsbönen, men inte då. Bountom var snabb med att påminna oss och Astrid drog till med den svenska bönen Gud som haver barnen kär. Efter det verkade de nöjda och vi kunde njuta av maten. Singha visade sig vara en mycket trevlig man som bodde i Thailand och verkade som pastor där. Han talade även en mycket god engelska och det var skönt att för en gångs skull inte behöva gissa sig till vad någon sa. Innan middagen var slut hade vi blivit inbjudna att komma och bo hos honom och hans familj i Bangkok och vistelsen hade ökat från en vecka till två veckor. Innan vi skildes åt fick vi till och med varsin kram av honom. När vi kom hem satte vi på oss våra pjamaser, gjorde i ordning varsin kopp te och satte oss och tittade på Save the last dance och Dirty dancing vilket blev en bra avslutning på dagen.
På grund av att det växlande vädret, där solen skiner ena dagen och det regnar, åskar och bullrar den andra drömmer man mycket och konstigt. När vi vaknade upp dagen efter kunde Astrid berätta om två otroligt konstiga drömmar. I den ena drömmen hade hon fått ett paket från hennes mamma. I paketet låg det en stor bunt ruccola. Astrid blev mycket glad för denna gåva. Den andra drömmen skulle vi gå på maskerad. Vi klädde ut oss till en judinna och en muslim. Vi skulle tydligen låtsats vara ett par. När vi cyklade på en tandemcykel till skolan där maskeraden skulle hållas tuggade Astrid på en parmesanost. När vi kom lite fel frågade vi en man som kom gående längs vägen om vägbeskrivning till skolan vi letade efter. Han frågade vad vi skulle göra där. Eftersom vi var utklädda på ett sådant kontroversiellt sätt ville vi prova om han gick på det. Vi berättade att vi var ett par som skulle till denna skola för att hålla föreläsning om att vara homosexuell muslim och judinna i dagens samhälle. Tydligen var vi mycket övertygande för mannen gav oss ett mycket vänligt leende och önskade oss lycka till. Sedan cyklade vi vidare i rätt rikting och Astrid kunde fortsätta att tugga på sin ost.
Vädret påverkar inte bara drömmarna under natten utan även om man ligger kvar i sin säng eller inte. Anna har inte gått i sömnen på minst nio år, men har plötsligt nu börjat igen. Härom natten var hon uppe och stängde av air condition och stängde dörren till sovrummet varpå hon gick och la sig igen. Astrid vaknade till då Anna smällde igen dörren och undrade varför hon stängde dörren, men lät bli att fråga och somnade om. På morgonen när vi vaknade tyckte vi att det var väldigt varmt och Astrid gick upp för att kolla vilken nivå air condition var på och fann att den var avstängd. Detta förbryllade dem båda, men de kom fram till att Anna måste ha stängt av den i samma veva som hon stängde dörren.
Vi börjar mer och mer anpassa oss till Laos och tempot här. Så småningom kommer förhoppningsvis drömmarna också anpassa sig och sömngångartendenserna försvinna. I vilket fall så har vi börjat sätta en lapp runt Annas hals om nätterna med namn, telefonnummer och adress ifall någon skulle hitta henne ute på stan mitt i natten. Sov gott!
Fick vi ett samtal på torsdagen kan man då fråga sig… Nej. Vi försökte få tag på henne hela dagen men utan att lyckas. För säkerhetsskull satte vi klockan på nio på fredagsmorgonen. Klockan halv åtta på morgonen väcktes vi av att Astrids telefon ringde. Anna hölls för öronen och hoppades att Astrid skulle svara vilket hon också gjorde mycket yrvaket.
- Hallo, It´s Tikki (För er som inte vet det har Astrid fått ett smeknamn eftersom hennes är för svårt att uttala. Tikki betyder läppstift på lao.)
- Hi, this is Bountom. I´m just calling to say that I will pick you up at 12 o´clock.
- Oh, great, see you then.
Yes! Vi fick i alla fall sova till elva på morgonen. Ifall hon hade ringt och sagt att hon redan stod nedanför vår lägenhet hade hon blivit mött av Anna i ett par slitna sovshorts och en grå, lite för stor t-shirt och vita slip-in sandaler med klack och Astrid med små knorrar i hela håret, halvt utsläppta i ett lila nattlinne med röda converse till. Men tur var det att vi kunde sova länge samt göra oss redo för vad vi än skulle göra. Klockan tolv var vi någorlunda anständiga. Just när vi stängde igen dörren ringde Bountom och sa att hon var för upptagen för att hämta oss och vi skulle bli hämtade av Souk Sa Vanth klockan ett istället. Jaha, tänkte vi högt, det var ju skoj. Vi gick in igen och lade oss på sängen för att läsa. En halvtimme senare knackade det tyst på dörren. Anna öppnade och två kollegor, Kanahana och Souk Sa Vanth, från Quest College stod på andra sidan. Vi satte oss i bilen och lyssnade på deras högljudda skämtande. Tydligen skulle de också hämta upp Hubert, en malaysier som också arbetar som volontär. Vi var tydligen framme när bilen stannade vid ett shoppingcentrum. Kunde detta vara rätt ställe? Skulle vi bli ombedda att shoppa precis som vi hade blivit när vi var på Tesco i Thailand? Vi hoppade alla ut ur bilen med famnarna fyllda av blommor som vi hade köpt på väg dit. Kanahana gick först och vi följde efter. Vi kom in i det som till en början verkade vara ett köpcentrum men som senare visade sig vara mer ett outlet/bowling/bio/konferenscenter. Vi åkte upp för en rulltrappa och kom därefter in i konferenssalen som var fylld med studenter och anhöriga. Vi satte oss bland de anhöriga och tittade oss nyfiket omkring. Snart dök Bountom upp och sa åt oss och Hubert att nej, där ska inte ni sitta. Vi kunde inte göra annat än att följa efter henne. Det visade sig att vi skulle sitta vid ett av hedersborden. Vi tittade på varandra och kunde inte annat än skratta. Sedan blev vi lite oroliga att de skulle tvinga upp oss på scenen eller något liknande, men som tur var slapp vi det. Efter ungefär en halvtimme fick vi lov att flytta oss än en gång. Plötsligt satt vi vid hedersbordet närmast scenen. Vad är det här? Undrade vi och tittade oss förvirrat omkring. Sedan började själva ceremonin med utdelandet av diplom till över 300 studenter vilket tog ett bra tag med tanke på att varje elev skulle buga och bocka åtminstone tre gånger. Mannen som delade ut diplomen såg ut som om han hade fått världens tråkigaste jobb och till en början trodde vi inte ens att han visste hur man log. När den sista studenten bland de som tog en examen i engelska fick sitt diplom blev det något fel så han behövde gå tillbaka till mannen (som visade sig vara en minister) som delade ut diplomen, båda såg ganska förvirrade ut och då plötsligt log han! Vi höll på att falla av stolen av förvåning, dessvärre fick vi ingen bild av undret.
När högen av diplomen minskade kom Kanahana fram till vårt bord och sa att vi tre kunde gå nu om vi ville och det ville vi. Hon drog ut oss från den stora folksamlingen i konferensrummet. Kanahana tyckte att vi skulle kolla in det som verkade vara en outlet. Hon berättade med förtjusning att hon brukade gå dit varje helg med sina vänner. Det var stängt denna dag men skulle öppnas till helgen. En säkerhetsvakt satt vid ingången för att inte oönskade besökare skulle komma in, men vi kunde gå obemärkt förbi. Bland små bord kunde vi kolla in mycket hemskt krims-krams som Kanahana tyckte mycket om. Vi vet inte hur gammal hon är, men hon är äldre än oss. Kanske hade hon blivit berövad sin barndom eftersom nasse, gosedjur, små färgglada smycken och annat barnsligt intresserade henne mest. Vi åh-ade och ah-ade åt sakerna hon visade oss. Anna hittade ett ställe där de sålde häftiga manga t-shirts, men eftersom vi även denna gång inte hade med oss några pengar men Visa kort gick vi ut från shoppingcentrumet för att ta ut pengar från en ATM. När vi återvände släppte inte vakten in oss. Vi återvände till konferensrummet för att leta reda på vår chaufför Sauk Sa Vanth och Bountom. När vi kom in dit och hittat personerna vi sökte var vi tvungna att ställa upp på kort med nyexaminerande studenter tillsammans med Vong Va Ly, hennes dotter Mickie och några andra vi inte kan namnen på. När vi äntligen skulle få åka hem sade Vong Va Ly till oss att ni kommer väl på middag sedan i förbifarten. Astrid kunde knappt uppfatta vad hon sa men hon sa visst. Vi visste att vi hade blivit hembjudna på middag hos henne, men att Bountom skulle tala om det för oss, när och var.
När vi kom hem till lägenheten var vi väldigt trötta och somnade på sängen. Dagens händelse hade varat i fem timmar. När telefonen ringde hade det börjat skymma. Bountom sa att hon och Vong Va Ly hade glömt bort att vi hade blivit medbjudna på mat att hon bad om ursäkt för att det hade varit så rörigt under dagen. Hon berättade att hon stod nedan för vår lägenhet för att hämta upp oss och ta oss till middagen. Vi såg riktigt risiga ut men skyndade för att göra oss någorlunda anständiga för att möta föreståndaren för Quest College, Vong Va Ly och hennes familj. Vi trodde när vi hoppade in i bilen att vi skulle hem till Vong Va Ly och kunde se framför oss en högtidlig och lång middag. Det visade sig dock att vi skulle till en restaurant som låg på gångavstånd från vår lägenhet. När vi kom in i restauranten blev vi förvånade då vi möttes av Vong Va Ly, hennes man och Singha, den före detta föreståndaren på Quest College, samt deras tomma tallrikar. Alla hade redan ätit! Vi satte oss ner och fick titta på menyn. Precis när vi hade beställt kom Vong Va Ly fram till oss och berättade att hon skulle till sjukhuset och se till sin dotter som hade blivit sjuk. Det slutade med att vi satt ensamma kvar med Bountom och Singha. Nu är ni förstås oroliga att vi glömde bordsbönen, men inte då. Bountom var snabb med att påminna oss och Astrid drog till med den svenska bönen Gud som haver barnen kär. Efter det verkade de nöjda och vi kunde njuta av maten. Singha visade sig vara en mycket trevlig man som bodde i Thailand och verkade som pastor där. Han talade även en mycket god engelska och det var skönt att för en gångs skull inte behöva gissa sig till vad någon sa. Innan middagen var slut hade vi blivit inbjudna att komma och bo hos honom och hans familj i Bangkok och vistelsen hade ökat från en vecka till två veckor. Innan vi skildes åt fick vi till och med varsin kram av honom. När vi kom hem satte vi på oss våra pjamaser, gjorde i ordning varsin kopp te och satte oss och tittade på Save the last dance och Dirty dancing vilket blev en bra avslutning på dagen.
På grund av att det växlande vädret, där solen skiner ena dagen och det regnar, åskar och bullrar den andra drömmer man mycket och konstigt. När vi vaknade upp dagen efter kunde Astrid berätta om två otroligt konstiga drömmar. I den ena drömmen hade hon fått ett paket från hennes mamma. I paketet låg det en stor bunt ruccola. Astrid blev mycket glad för denna gåva. Den andra drömmen skulle vi gå på maskerad. Vi klädde ut oss till en judinna och en muslim. Vi skulle tydligen låtsats vara ett par. När vi cyklade på en tandemcykel till skolan där maskeraden skulle hållas tuggade Astrid på en parmesanost. När vi kom lite fel frågade vi en man som kom gående längs vägen om vägbeskrivning till skolan vi letade efter. Han frågade vad vi skulle göra där. Eftersom vi var utklädda på ett sådant kontroversiellt sätt ville vi prova om han gick på det. Vi berättade att vi var ett par som skulle till denna skola för att hålla föreläsning om att vara homosexuell muslim och judinna i dagens samhälle. Tydligen var vi mycket övertygande för mannen gav oss ett mycket vänligt leende och önskade oss lycka till. Sedan cyklade vi vidare i rätt rikting och Astrid kunde fortsätta att tugga på sin ost.
Vädret påverkar inte bara drömmarna under natten utan även om man ligger kvar i sin säng eller inte. Anna har inte gått i sömnen på minst nio år, men har plötsligt nu börjat igen. Härom natten var hon uppe och stängde av air condition och stängde dörren till sovrummet varpå hon gick och la sig igen. Astrid vaknade till då Anna smällde igen dörren och undrade varför hon stängde dörren, men lät bli att fråga och somnade om. På morgonen när vi vaknade tyckte vi att det var väldigt varmt och Astrid gick upp för att kolla vilken nivå air condition var på och fann att den var avstängd. Detta förbryllade dem båda, men de kom fram till att Anna måste ha stängt av den i samma veva som hon stängde dörren.
Vi börjar mer och mer anpassa oss till Laos och tempot här. Så småningom kommer förhoppningsvis drömmarna också anpassa sig och sömngångartendenserna försvinna. I vilket fall så har vi börjat sätta en lapp runt Annas hals om nätterna med namn, telefonnummer och adress ifall någon skulle hitta henne ute på stan mitt i natten. Sov gott!
Vår lägenhet
Våra cyklar. Bromsaran funkar sisådär och vi har bara en fungerande ringklocka.
Vårt mycket välfungerande kök.
Vårt sovrum.
Vårt vardagsrum.
Vårt mycket välfungerande kök.
Vårt sovrum.
Vårt vardagsrum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
