Dagen då fötterna nästan blev uppätna

Det var ett tag sedan vi hörde av oss på vår blogg, hoppas att ni inte har tappat hoppet om oss och att vi fortfarande har några trogna läsare kvar när ni nu läser detta inlägg.
Sedan sist har det hänt en del saker och det är också därför vi inte har hunnit skriva särkilt mycket. Just nu måste vi skriva en massa prov som vi använder för att testa vad våra elever har lärt sig hittills. Vi har aldrig skrivit prov förut och när man får fria händer och ingen hjälp blir det lite mycket att göra när man måste skriva och rätta 7 olika prov.

Till helgen kommer man ha någon slags ”sportdag” för nykomna elever och de vill att vi ska vara med eftersom de tror att de nya eleverna kommer få såå mycket roligare om två blonda tjejer är med och lattjar med dem. Vi får väl se om vi står ut en timme eller två.

Vi fick ett välförtjänt break när Annas föräldrar, faster och farbror kom och hälsade på oss. Vi tog då ledigt en vecka för att kunna ägna vår tid med dem istället för på Quest College. Vi var dock tvungna att åka till Thailand för att stämpla våra pass så att våra visum fortsätter att gälla. Vi skulle bli hämtade klockan ett, men som vanligt kom inte Bountom, vår kollega och hennes systrar och hämtade oss förrän en timme senare. Vi ville egentligen inte alls till Thailand och Tesco för att handla eftersom vi inte behövde något utan vi hade föreslagit att vi istället kunde åka till gränsen en annan dag och vända och åka hem när alla papper var ifyllda och så vidare. Den idén föll inte Bountom på läppen så istället blev vi fast i en bil med hennes två rapande systrar.

Denna gång tog det lite mer än två timmar att åka till Nong Kai, Thailand. Väl inne på Tesco sa vi till de andra att vi skulle göra vårt race för att sedan kolla in alla de andra affärerna inne i köpcentret. Eftersom vi redan hade varit i denna affär visste vi precis var alla saker låg och var ute därifrån efter 15 minuter medan de andra var kvar.
När vi lämnade Tesco för småaffärerna kände vi oss fria. Vi gick in i en surfbutik som hade mycket häftiga kläder som förstås inte passade våra, i denna värld, ”feta” kroppar. Inte ens extra large passar oss, vilket känns som en direkt förolämpning. Borde inte klädstorlekar vara universella, varför måste man egentligen ha olika måttstorlekar i olika länder, kan man inte samsas om en gemensam?

Vi hittade Converse till Anna och Astrids systrar. Bountom måste tro att vi är galna i Converse men för att vara äkta är det riktigt billiga, förklarar vi för henne och när vi säger hur mycket de kostar i Sverige tror jag hon förstår varför vi har köpt på oss så många av dessa skor.
När vi hade hittat allt vi skulle satte vi oss på ljuvliga Starbucks. Astrid drack två koppar café latte och njöt för fulla muggar. På Starbucks blev vi sittande i vad som kändes som timmar. När vi tyckte att vi hade suttit tillräckligt länge ringde vi till B för att fråga var de höll hus, men de handlade fortfarande och sa att de snart var klara. Hur man kan gå runt på Tesco i tre timmar känns för oss omöjligt.

När vi gick mot Tescos kassor syntes de inte till så vi ringde dem igen. Denna gång var de vid vad de kallar food court. Food court är den delan av köpcentret där man mot en summa baht får matkuponger, sedan går man runt bland matstånd för att köpa det man vill ha för att sedan sätta sig vid de gemensamma borden. På så vis kan alla få vad de vill ha men samtidigt sitta tillsammans och äta, precis som i Kungshallen vid Hötorget i Stockholm. När vi mötte dem en liten stund senare sa Bountom att hennes systrar inte alls var hungriga utan ville kolla i affärerna. Fem minuter senare blev de hungriga så de gick och åt.

Medan de återigen var borta gjorde vi något mycket skumt. Inne i detta köpcenter satt människor med fötterna i akvarium. Runt deras fötter och vader fanns det flera tiotal fiskar. Tydligen åt dessa fiskar död hud. Vi tyckte det verkade jätteskumt men vi var för nyfikna för att inte låta bli att göra det. Vi betalde en kvinna som stod vid akvarierna för att få våra fötter tuggade av fiskar. Vi tvättade av våra fötter med en blöt handduk innan vi mycket tvekande och med stor försiktighet sänkte ner våra fötter i vattnet där de hungriga fiskarna väntade. Vi hade inte förväntat vad som skulle ske härnäst.
Dessa fiskar som inte var större än ett halvt långfinger började nafsa på död hud vilket kittlade så otroligt att det inte gick att stoppa våra skratt. Vi skrattade så mycket att vi nästan tjöt och tårarna sprutade. När fiskarna nafsade mellan tårna eller under hålfoten blev det för mycket. Där satt två blonda västerländska tjejer och skrek av skratt medan våra fötter blev uppätna av fiskar.
Vi var köpcentrets största attraktion. Folk ställde sig framför oss och betraktade oss som om vi var djur på zoo medan de pratade med kvinnan som skötte akvarierna. Mitt emot där vi satt fanns det en optiker. Optikern själv, en man, ställde en stol precis framför butikens ingång så att han satt precis framför oss. Han satte sig på denna stol och bara stirrade på oss. Hade det varit i Sverige hade man nog uppfattat detta som ganska obehagligt, men i den här situationen var det bara skrattretande. Det var mycket obehagligt för oss och det skulle aldrig hända i Sverige.

Tydligen var vi bra för kvinnans affärer eftersom vi fick sitta en kvart längre än vad vi hade betalat för. När vi var klara var våra fötter lena som en bäbisstjärt och vi fick lotion som skulle göra huden ljusare för att smörja in våra fötter med.
Vi kom inte hem förrän nio på kvällen och då fick vi skynda oss till restaurangen där Annas familj väntade. Även om en hel dag försvann för att fixa våra visum kan vi idag berätta om hur våra fötter nästan blev uppätna av fiskar och det är det inte alla som kan.