När våra föräldrar var på besökt vid två olika tillfällen, valde vi att åka till Luang Prabang.
Vi tog bussen ena vägen och flög den andra. Första bussresan tog 10 timmar, lika långt som en flygresa mellan Stockholm och Beijing. Under resan fick man se fantasisk natur, med vackra berg och små byar längs vägen. Vägarna var små och krokiga och chauffören körde i hundra knut. Vid flera tillfällen trodde man att man att bussen skulle tippa över vägen och att ni där hemma skulle få höra tragiska nyheter om en bussolycka i Laos, men vi klarade oss. Mycket vila fick man inte heller på bussen eftersom chauffören var besatt av sin signaltuta. "Tut-tut hit och tut-tut dit, se upp här kommer bussen, akta er, jag tänker inte sakta farten" Man kom fram precis när det började skymma och när man klev av bussen möttes man av en klar och frisk luft om man jämför hur luften är i Vientianne.
Den andra bussresan var värre. När vi nästan var framme slutade bussen att fungera. Det var något fel på ena hjulet. Av med bultarna för att byta däck, men vad nu... den sista bulten har rostat fast. Bussen stod stilla i två timmar medans man försökte få bort hjulet. Som tur var kunde man köpa laobeer, chips och frukt. Kvinnorna måste ha fått in en årslön på oss passagre. När det började bli mörkt började vi ana att vi kanske skulle få spendera natten på bussen, eftersom man förr i tiden inte fick lov att köra när mörkrets inbrott kom. De kunde inte få loss hjulet utan fick skruva i de redan bortagna bultarna och hoppas att vi kom fram säkert i alla fall.
När bussen hade börjat rulla igen kom vi inte längra än femton minuter innan bussen stannade igen. Hjulet skulle av, no matter what. Denna gång gick det vägens och vi kunde ta oss fram till Luang Prabang i den becksvarta natten, 2½ timme försenade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar