Oj vad de ber, för bättre sångröster, eller?Ska vi äta all mat själva?
Astrid och Mena

Astrid höll på att svettas ihjäl vid grytan i det varma köket.

Slampan och emot goes to lao home

Ännu en vecka har gått i vi har börjat räkna ner dagarna tills Annas föräldrar och faster och farbror kommer. I söndags fick vi genomleva gudstjänsten som hör och häpna bara underhöll oss i 1 timme och 15 minuter. Bountom gav Astrid en bibel på thai-engelska så att vi kunde hänga med när missionären och läraren Sian på Quest Collage berättade stycken ur den och förklarade vad som menades genom att dra paralleller med sina egna erfarenheter. Bountom frågade Astrid om hon förstod det hon läste och kunde återberätta vad hon precis hade läst. När hon inte var helt övertygad att Astrid förstod berättade hon för henne med en mycket bruten engelska, som om hon skulle förstå mer då. Sedan blev det nattvard med oblat och sötsliskig saft, inte för att Jesus var särskilt söt, och ännu mer falsksång om Gud på lao, halleluja, åh Jesus och massor av böner som varade i en evighet. När vi äntligen kom hem blev det mulet och Astrids planer att åka till poolen och sola gick åt skogen.
Klockan fem på eftermiddagen samma dag kom Mena, våra vän och elev på skolan, och hämtade oss. Vi skulle hem till henne och träffa hennes familj och laga laotisk mat. Vi har läst att man ska ta av sig skorna innan man går in i någons hus men när vi böjde oss ner för att ta av oss sandalerna sa Mena, ”O nej nej, mitt hem är så skitigt ni kan ha skorna på er”. Mena sitter i rullstol och det var lite svårt att förstå vad hon sa när hon förklarade oss vad det var för fel på henne, men hennes ben är inte tillräckligt utvecklade så det är bara kött och ben i princip. Eftersom Menas hus inte direkt är rullstolsanpassat hade hon lite svårt att ta sig in i huset och vi stod och såg på när hon krånglade sig in i huset. Vi frågade om hon ville ha hjälp, men hon klarade sig bra själv. När vi kom i huset påpekade Anna den annorlunda planlösningen på huset. Först kom man in i ett väldigt stort vardagsrum med en massa dörrar längs ena långsidan som sedan visade sig vara sovrum. Rummen var så klart upplysta med lysrör som i alla andra asiatiska hem.
I vardagsrummet låg det en madrass som Mena tyckte att vi kunde ligga på om vi blev trötta. Sedan kom vi in i ett till vardagsrum med ett litet akvarium för en jättestor fisk som simmande runt i cirklar. När vi sedan kom in i köket var det första Anna märkte svärmarna av mygg som bara bet henne och inte Astrid. Mena ville att Astrid skulle laga pasta, men skulle inte vi lära oss laga laotisk mat nu? Nä, Astrid skulle laga pasta med kycklingfärs. Hon fick gå runt i kylskåpet och i skafferiet för att hitta ingredienser till såsen. Till kycklingfärsen hade hon i ketchup, tomatsås, vitlök, gräslök, koriander, salt och peppar. Sedan lagade vi fôe med en massa olika köttillbehör, skar upp frukt och värmde rester. Vi belamrade hela soffbordet med mat och dryck. Vi hade mat som skulle kunna ha räckt till 6 personer och inte tre. På teven spelades laotisk karaoke, sedan såg vi på en thailändsk såpa om en man (som såg ut som en pimp) som hade en massa fruar och där dramatisk musik speglade varje sekund av scenerna mellan skådespelarna. När vi hade ätit klart kom hennes syster hem från arbetet med Menas 18 – åriga systerdotter. Denna tjej som var yngre än oss hade sitt åtta månader gamla barn på armen. Hennes man var dock ute med sina vänner. När flickan log hade hon till råga på allt tandställning. Vi kunde inte annat än erkänna att vi ligger lite efter när det kommer till just familjebildandet. Detta har förvånat oss lite då vi sedan tidigare har tyckt att tjejer och killar i samma ålder ofta är omognare än oss.
När vi sedan blev skjutsade hem i deras jättestora range rover av Menas svåger pratade de med oss på lao som om vi skulle förstå vad de sa. Astrid sa att hon bara kunde säga lite grann på lao, skrattade de oförstående. Sedan pratade de om oss och vände sig om och log flinande åt baksätet där vi satt. När de släppte av oss sa Astrid, ”Kop jaj lai lai”, som betyder tack så mycket på lao. Garvande vinkade de av oss.
I tisdags åkte vi till Thailand och Tesco igen på grund av våra visum. Med oss i bilen var Bountom, hennes mamma, Souk Sa Vanh och hans fru. Souk Sa Vanh är killen som sitter i arbetsrummet bredvid oss på Quest och älskar rosa. Han ler alltid jättestort varje gång han ser oss och skrattar åt hur vi ser ut varje gång vi kommer till skolan eftersom det ser ut som om vi ska smälta och rinna bort varje gång vi kommer till Quest på grund av värmen. På Tesco denna gång hittade vi lätt tonade solglasögon som vi kan ha på oss på kvällen när vi åker hem från skolan för att skydda ögonen mot damm. Nu ser vi ut som Bono i U2. Vi har börjat kalla oss Bona ; D Vi blev också lost på Tesco när vi tappade bort alla, men som tur var hittade vi dem igen. Vi hittade även fler converse denna gång med. Bountoms mamma bjöd Astrid på en frukt som smakade omogna sura äpplen, yammy.
I onsdags regnade det hela dagen. Vi kom till skolan och var genomblöta efter en blöt cykeltur. Trots att Astrid hade en poncho på sig var hennes vita t-shirt och linnebyxor blöta. När Bountom såg henne var det första hon sa inte ”hej” utan ”är de det enda du har med dig?” Eftersom hennes kläder var blöta kunde man se hennes hud och underkläder genom tyget. Hon fick då följa med upp till Bountoms sovrum och stryka sina kläder torra innan hon hade sin morgonlektion. Nu vet vi inte om det var så att Bountom tyckte att Astrid såg slampig ut med blöta kläder eller om hon var omtänksam och inte ville att hon skulle vara blöt och kall under dagen.
Anna hade målat sina naglar svarta eftersom hon precis hade köpt nytt nagellack i Thailand. Bountom gav kommentaren ”åh de är ju punkigt”. De kom då in på ämnet emo och Anna skulle försöka förklara vad det var för en oförstående Bountom. Senare på dagen då Anna återigen hade tackat nej till lunch kom Bountom in med ångkokt slemmigt ris i bananblad som hon tyckte vi skulle ”namsa”på. Anna tackade artigt men bestämt nej tack till det oidentifierbara innehållet. Astrid höll god min och stoppade försiktigt in lite i munnen och höll god min. hon kände det lite som om hon var med i Fear Factor. När Anna lämnade rummet sa Bountom att ”Anna äter lite och pratar lite, hon är lite emo tycker jag”. Astrid kunde inte riktigt hålla med Bountom och försvarade Anna.
I fredags hade skolan besök av sponsorerna till Quest från Thailand. När vi såg den ena av dem, en kvinna, kunde vi inte förstå att hon var asiat, hon såg så västerländsk ut i ansiktet. När vi pratade med henne berätta hon att hennes mamma var danska och pappan var thailändare. Det förklarade saken. Sedan var två filippinska kvinnor också på besök. De kunde jättebra engelska så vi pratade länge med dem. När Anna berättade att hon hade svårt för en krydda som finns i de flesta laotiska maträtten sa den ena av dem att de måste vara LSD och den alltid gör henne lite yr. Men vi måste ha hört fel får vi hoppas.
Vi tänker även i detta inlägg nämna hockeyfrillorna man ser i denna stad. När Astrid var vid poolen såg hon en pappa med sina tre söner, där alla sönerna hade denna otänkbara och fula frillan. Det var som om de hade gått till en frisör som hade erbjudandet ta tre betala för två för hockeyfrillorna denna månad. Urk. Men om de är lyckliga och känner sig nöjda, så visst.
Idag (söndag) har vi bokat hotellrum åt Annas föräldrar och vi har även köpt flyg - och bussbiljetter till Luang Prabang till när Astrids pappa kommer på besök. Vi känner oss rätt vuxna när vi fixar sådant, men också en ganska självklar grej man ska klara av när man har kommit till den åldern vi är i. En rätt rolig sak hände när vi bokade biljetterna. Mannen som arbetade på resebyrån lämnade affären obevakad när han tog sin moppe för att hämta våra flygbiljetter. Han var den enda som arbetade där! Konstigt, men det är väl så det är i Laos.
I morgon börjar en ny vecka. När ni ligger och sover tidigt på morgonen hemma i Sverige, har Astrid redan gått upp för att åka till Quest för de lektioner som hon ska hålla och för att posta detta inlägg på bloggen. Denna vecka ska vi försöka klä oss lite mindre slampigt och bete oss lite mindre emo. Vi upplever just nu en värmebölja, så vi får väl hoppas att vi inte smälter bort, ”men ja mamma, vi ska ta på oss solskydd och mygga när vi går ut”
PS. Namsa är tydligen ett skånskt uttryck som ingen annan på denna jord har hört talas om. Det korrekta uttrycket är mumsa och detta är inte diskuterbart!/ Anna

I affären hittar man wasa knäckebröd och ett offertempel.Våra nya spiderman cykelhjälmar.
Nu droppar ac:n på två ställen.

Det var smaskigt.

Anna ville prova på en hockeyfrilla.

God bless våta naughty girls

Det har inte hänt så mycket den senaste veckan. Det känns som om man har kommit in i rutinerna nu. Man går upp på morgonen och cyklar den långa och jobbiga vägen med två för jäkliga uppförsbackar men som belöning får man två nedförsbackar som man viner ner för på vägen hem. Vi har fått ett nytt schema eftersom vi från och med denna månad nu ska undervisa poliser, läkare och anställda inom de olika departementen på lördagarna samt undervisa en kvällsklass och en morgonklass vardera i olika nivåer samt en nivåklass som vi delar på.
När vi började med de nya klasserna presenterade vi oss och berättade om vårt liv här och i Sverige. Vi har hittills alltid fått frågan om vi är singlar eller om vi är gifta. Men herregud, vi är bara 19 år gamla, vi är inte gifta. Vi får då frågan varför inte. När Anna sa att hon var singel sa en av eleverna något som förvånade henne. Hörde hon rätt, hade han verkligen besvarat att hon var singel med kommentaren, ”oh you naughty/nasty girl?” Nästa gång någon frågar ifall vi är gifta skulle vi kunna säga, ”Nej, ställer du upp?”. Undrar vad de skulle svara då?
När vi skulle börja undervisa govermental staff i lördags skulle vi ropa upp elevernas namn. Astrid var tvungen att ropa upp ett namn som stavades Somechit utan att fnissa eftersom hon uttalade namnet som det stavades. Som tur var för henne och tjejen som heter Somechit uttalade hon sitt namn annorlunda.
Vi har börjat få lite problem med vår AC, den droppar hela tiden när den är på. Under en dag kan den läcka upp till fem liter vatten. Detta vet vi eftersom Astrid klippte av en literflaska som hon ställde ovanpå gardinkanten. Man kan inte annat än att konstatera att om man är kissnödig är vardagsrummet ingen bra plats att befinna sig på. Varje gång vi ska tömma flaskan stänker det som tusan och bland är den så full att man får sig en dusch.
Vi tog en tuck-tuck själva för första gången sedan vi kom hit förra helgen. För 30 kronor kan man åka in till backpack distrikten. Vi drack jordgubbs shake med enorma sugrör. Sedan hittade vi en affär som påminde om en outlet kombinerad med en Clas Ohlsson affär. Där hittade vi äntligen två hjälmar som kan ge oss någorlunda skydd mot denna galna trafik. Så nu har två identiska blåa spiderman hjälmar som andra trafikanter och de anställda skrattar åt. Vi får väl bjuda på det.
I torsdags fyllde Poaxiong år. Han hade helt glömt bort att det var hans födelsedag och blev väldigt rörd av tårtan och lyckoönskningarna han fick. Tydligen firar man inte födelsedagar på samma sätt som man gör i Sverige. Om inte familj eller vänner planerar något åt en antyder man inte själv att man vill ha en middag eller presenter som man önskar sig. I och med jämförandet av födelsedagsfirande i Laos respektive Sverige började vi ett samtal om olika traditioner. Man firar ofta nyår i Laos under en hel vecka. Sedan berättade Poaxiong att man ber för vattnet genom att hälla vatten på Mekongfloden eller hälla vatten på Buddha statyer vid templen. Anna nickade oförstående och Astrid försökte förstå vad han menade. Ska man verkligen dyrka vattnet genom att hälla vatten på floden? Sedan berättade han att i sin stad där han är uppvuxen firar man nyår genom att gifta par kastar en boll fram och tillbaka och samtidigt håller ett samtal med varandra och man klär sig i färgglada kläder. Ifall man är tillsammans med någon kan man på denna dag gifta sig eftersom man får tur med sig.
Vad är det med alla hockeyfrillor man stöter på här i Vientiane? Är man en kille runt tjugo är det väldigt populärt att ha kortare klippt hår på huvudet men i nacken ska de gärna vara lite längre. Ett plus är de långa flätorna med en pärla eller ett färgglad snodd som hänger ned på sidan. Det är stekhett. En annan sak vi har lagt märke till hos vissa killar är att de har ett ganska omanligt skratt. Vissa skrattar som ett gäng kärringar på tebjudning vilket vid fel tid på dagen kan få en att känna det som om hjärnhalvorna håller på att separeras.
De flesta tjejer som är äldre än oss uppträder som de skulle vara fjorton. De är högljudda, lite naiva och visar gärna sina nya inköp av hello kitty, nalle puh och andra gosedjurs saker som de har hittat.
Imorgon har vi blivit hembjudna till en av Astrids elever i hennes employee kurs. Vi kommer att bli hämtade av hennes systerson redan klockan 5 eftersom vi ska lära oss att laga traditionell laotisk mat (vissa hoppar inte högt över detta då det enda hon hittills gillar är stekt ris och nudlar). Tydligen vill alla träffa oss men det är bara hon och hennes systerson som kan tala engelska. De blir säkert många språksvårigheter att komma över men vi får använda oss av kroppsspråket som vanligt. Astrid ser fram emot att lära sig att laga mat och Anna hoppas att hon kan vara en god observatör istället för att vara i aktion.
Det sista vi tänkte ta upp i detta blogginlägg är av ett mer religiöst slag. Nej ni behöver inte vara oroliga, vi har inte gått över till den frälsta sidan. Vi har snarare dragit oss mer mot den mörka sidan. Imorgon har vi lovat att masa oss till kyrkan och gudstjänst klockan tio! på morgonen. En gudstjänst i Laos betyder en och en halv timme av predikningar och sånger på lao. Senaste gången vi var med på en gudstjänst höll Anna på att somna och Astrid försökte mot alla odds i alla fall se intresserad ut av det som sades, vad det nu kan ha varit. Den här gången ska vi dock inte bara vara åskådare, nej, den här gången ska vi berätta om… våra livserfarenheter!! Visst låter det spännande? Vi vet däremot inte vad de menar med livserfarenheter. Fast de menar väl förmodligen livserfarenheter som är rumsrena nog att berättas om i en kyrka. Å andra sidan kanske man skulle berätta något riktigt förfärande, då kanske de inte vill att vi kommer dit igen och vi får söndagarna helt lediga. Hur som helst börjar det här med kristenheten att gå oss lite på nerverna, speciellt då de tror att vi är minst lika troende som dem. Under vår vistelse här har vi kommit fram till att det borde finnas en dagsranson på hur många gånger man får säga God bless you. Inget gör en mer obekväm en just de tre orden. Man får lust att göra vad vi kallar pistoltecknet, när man pekar mot någon med pekfingrarna med tummarna upp, flina och säga you too lite skämtsamt som man förmodligen skulle gjort hemma. Istället skruvar man besvärat på sig ler lite och mumlar God bless you too.
Vi vill slutligen tacka alla som läser vår blogg och som med spänning väntar på nya inlägg!
God bless you!!

Nattklubb, Karaoke och 50 kip.

För en dryg vecka sedan var Bountom och Ting på middag hos oss. Ting undrade då vilken dag som passade bäst för att gå på nattklubb. Han föreslog först en torsdag och Astrid undrade då lite försynt om det kanske inte var bättre att gå ut en helg istället. Datumet flyttades då till söndagen veckan efter. Söndagen kom och efter en dag av slappande gjorde vi oss redo för att hämtas klockan åtta. Först bar det av till en slags juicebar eller liknande där vi tydligen skulle ”fördrinka”, vilket betydde en jordgubbs shake, utan alkohol. Vi (Astrid och Anna) bestämde oss för att dela på en shake. När den kom ut såg det först ut som om de hade fått med två sugrör, men när den sattes ner på bordet såg vi det tjockaste sugrör vi sett. Det var som om man hade smält samman fyra vanliga sugrör. Det såg så löjligt ut att vi inte kunde annat än skratta.
Klockan nio var vi framme vid nattklubben. För oss svenskar verkar det kanske löjligt att gå ut så tidigt, men eftersom det officiellt råder utegångsförbud efter ett på natten stänger klubbarna ganska tidigt. När vi kom in märkte vi att vi var de första där, förutom några som vi först trodde var elektriker. Vi satte oss vid ett bord och Ting beställde in fyra Pepsi, vilket förmodligen var lika bra eftersom Anna skulle upp klockan åtta och undervisa dagen efter. Plötsligt lade vi märke till en kvinna som stod vid bardisken i en lite för åtsmitande svart klänning hållandes en vit solfjäder. Hon såg inte direkt ut att vara klädd för att festa loss på en klubb utan mer som om hon hade hamnat fel på väg till ett cocktailparty. Vi undrade lite varför hon stod där och tittade ut i tomma intet.
När fler människor började komma ändrades plötsligt musiken och de började spela en laotisk låt om och om igen, där introt var det enda som var värt att lyssna på. Några personer började vifta åt Dj:n att stänga av lasrarna som ven omkring i luften. Då upptäckte vi plötsligt kameran. Det gick plötsligt upp för oss att vi satt på inspelningsplatsen av en musikvideo och att musiken de spelade framfördes av den underligt klädda kvinnan. Låten började spelas än en gång och retade skavsåren i öronen som uppstått efter femte gången på repeat. Kvinnan började röra sig i takt med musiken, vifta med solfjädern och ögonfransarna och såg så där plågad ut som man bara kan göra i en musikvideo. Efter första tagningen var det dags för en ny och så började spektaklet en gång till.
Mellan första och andra tagningen kom ett sällskap in som fångade vår uppmärksamhet och då speciellt 50 cent- piratkopian av bästa sort som ledde gruppen fram till ett bord. Allt fanns med från kepsen till skinande vita sneakers. Han hade till och med lite bling bling i öronen. Anna döpte snabbt om honom till 50 kip. Det visade sig senare att han hade noll taktkänsla och gjorde sig bäst sittande på en stol hållande i en cigarett, det var ungefär det hans motorik klarade av.
När de gjort en andra tagning trodde vi att det var klart, men nej då. Istället började de att filma oss som satt runtomkring, och det uppskattades inte av alla ska tilläggas. Vissa bytte snabbt bord så att de inte skulle hamna i blickfånget. När de var klara med att filma oss obetalda statister kom kvinnan ut i en ännu mer uppseendeväckande klänning som var djupröd och så glittrig att det stack i ögonen. De började spela en ny låt på repeat och Anna frågade Ting vad den handlade om och han berättade om att den handlade om olycklig kärlek och att dränka sina sorger, vilket verkade vara kvällens tema. Kvinnan satte sig framför ett bord med en flaska whiskey, en hink is och ett stort glas framför sig och så började det igen. Problemet den här gången var att kvinnan satt framför oss andra och att vi än en gång hamnade i kamerans blickfång. Vårt sällskap hade i alla fall tur och hamnade bakom en annan grupp så vi syntes förhoppningsvis inte allt för mycket. Denna video valde man att göra tre omtagningar av ovetandes omgivningens lidande.
När de avslutat andra musikvideon skulle de såklart göra en tredje, varför sluta när man har sånt flyt? Än en gång befann sig glaset med whiskey inte långt borta och på nytt började en plågsamt långsam låt spelas. Den här gången kunde dock inte fruntimret stå still utan skulle såklart gå runt så att man återigen befann sig i riskzonen att fastna på rörlig bild.
När inspelningen äntligen var klar trodde vi att de skulle börja spela lite bra musik, men icke. Istället drog karaoken igång och med den lasrarna och den högt pysande rökmaskinen. Micken skickades runt och de sorgliga kärlekssångerna bytte av varandra. Måttet var rågat då en karaokevideo slutade med att tjejen blev påkörd av en bil och lämnade kvar två gråtande killar mitt i gatan. Bountom ville få Astrid att sjunga en låt men det verkade näst intill omöjligt trots att man kunde läsa undertexten med de latinska bokstäverna. När Astrid väl tog ton, då utan mick och tillsammans med de tondöva och fulla människor som då befann sig på klubben, skakade Anna bara på huvudet och önskade att hon kunde sjunka genom golvet. ”Snälla Astrid, sluta upp och sjunga”-blickar kastades över bordet från Annas smala ögon till Astrids spjuveraktiga.
När vi kom hem insåg vi att de redan hade stängt grinden och vi hade såklart inte någon nyckel. Det var bara att klättra över stängslet och hoppas att ingen skulle komma utspringande med ett vapen i handen i tron om att vi var inbrottstjuvar. Astrid som har längre ben fick klättra över först för att agera stötdämpande kudde om det skulle vara så att Anna fick för sig att falla. Om det är någon med intention att göra inbrott får denne inget större problem med att ta sig över stängslet i alla fall. Vi lyckades ta oss över, denna gång utan några skrapsår och kom hem oskadda.
Slutet gott, allting gott.