torsdag 12 november 2009
Luang Prabang - resan dit
När våra föräldrar var på besökt vid två olika tillfällen, valde vi att åka till Luang Prabang.
Vi tog bussen ena vägen och flög den andra. Första bussresan tog 10 timmar, lika långt som en flygresa mellan Stockholm och Beijing. Under resan fick man se fantasisk natur, med vackra berg och små byar längs vägen. Vägarna var små och krokiga och chauffören körde i hundra knut. Vid flera tillfällen trodde man att man att bussen skulle tippa över vägen och att ni där hemma skulle få höra tragiska nyheter om en bussolycka i Laos, men vi klarade oss. Mycket vila fick man inte heller på bussen eftersom chauffören var besatt av sin signaltuta. "Tut-tut hit och tut-tut dit, se upp här kommer bussen, akta er, jag tänker inte sakta farten" Man kom fram precis när det började skymma och när man klev av bussen möttes man av en klar och frisk luft om man jämför hur luften är i Vientianne.
Den andra bussresan var värre. När vi nästan var framme slutade bussen att fungera. Det var något fel på ena hjulet. Av med bultarna för att byta däck, men vad nu... den sista bulten har rostat fast. Bussen stod stilla i två timmar medans man försökte få bort hjulet. Som tur var kunde man köpa laobeer, chips och frukt. Kvinnorna måste ha fått in en årslön på oss passagre. När det började bli mörkt började vi ana att vi kanske skulle få spendera natten på bussen, eftersom man förr i tiden inte fick lov att köra när mörkrets inbrott kom. De kunde inte få loss hjulet utan fick skruva i de redan bortagna bultarna och hoppas att vi kom fram säkert i alla fall.
När bussen hade börjat rulla igen kom vi inte längra än femton minuter innan bussen stannade igen. Hjulet skulle av, no matter what. Denna gång gick det vägens och vi kunde ta oss fram till Luang Prabang i den becksvarta natten, 2½ timme försenade.
måndag 9 november 2009
That Luang Festival
När det är fullmåne i November, besöker tusentals munkar från hela Laos That Luang eller " Golden Great Stupa". Under dagen före fullmånen samlas munkarna runt Stupan så att människor kan ge almor till dem. När skymningen lägger sig går man runt stupan tre gånger motsols för att bringa lycka till själen. När mörket lägger sig som en sammetsmatta på himlen lyser fullmånen upp. Stupan lyses upp av otalbara ljus som männsiskor viftar med i firandets anda. Denna festival är det enda tillfället på året som enar Buddha och männsikor.
Vi besökte That Luang Festival när Astrids pappa kom på besök. Vi gick dit på dagen och därför unslapp folksamlingar. Det var varmt och solen låg på. Pappa som inte var van med varmen frågade med jämna mellan rum, "Är denna tempertur normal?"
Kufhuset
I vårt hus bor en rad märkliga personer. Bara på vår våning trängs åtminstone tre stycken. Först har vi irländaren Sean som för det mesta sitter i sin lägenhet och kollar på film och röker. Sedan har vi vår kära granne malaysiern som tidigare gick under namnet Sumobrottaren Bert men som nu går under namnet potatismannen. Detta namnbyte beror på att han på senare tid har börjat släpa hem säck efter säck med potatisliknande kokosnötter. Varje kväll när vi kommit hem har det stått minst en tiokilos säck fylld med frukten utanför hans dörr. Sedan sitter han och hans kompis och bankar på dessa konstiga frukter i dörrkarmen så att skalet lossnar och därefter kan plocka ut frukten/nöten. Vi har inte kommit fram till vad det är de gör med det, men Anna är övertygad om att de gör hembränt på de konstiga frukterna. Ännu mer misstänksam blev hon när hon såg en hel del mystiska vätskor som påminde en hel om dem som hennes kära föräldrar använde när de gjorde plommonvin hemma i deras kök. Astrid försökte en kväll fråga grannen vad han höll på med, men han låtsades inte förstå frågan och lät bli att svara vilket gjorde oss ännu mer misstänksamma.
Vår tredje konstiga granne var den karaokeälskande mannen som bodde närmast trappan. Det man inte såg av honom kompenserade han med att höras så mycket så möjligt istället. Flera gånger i veckan drog han på karaoken på högsta volym och sjöng med för full hals. Enligt en källa ska han också gärna ha dansat med också. Förutom tondövheten fick vi inte veta så mycket om honom, men med tanke på alla Black label flaskor han slängde varje månad gissar vi att han är på väg att få allvarliga leverproblem ganska snart. Vi mötte honom två gånger: en gång var han nykter och andra gången var han inte det. Om han var svår att förstå när han var nykter var det ingenting mot när han var onykter.
I veckan flyttade han dock ut och ersattes med en familj på tre personer som tidigare bott i lägenheten under oss. Dessa människor är också lite underliga. De är alltid hemma, tvätten hänger alltid på tork både utanför och inne i lägenheten. Detta vet vi eftersom de alltid har dörren öppen. Familjen består av en man och en kvinna och deras son, som verkar få hemundervisning. Den ungen verkar inte ha mycket fritid, så fort man går förbi deras lägenhet sitter han med näsan i en bok.
I lägenheten över oss bor Jim; Amerikanen från Ohio som undervisar på the Lao-American College. Under de tre år som han har bott i huset har han aldrig lämnat Vientiane och han lämnar sällan gatan bor på. Lite då och då möter man honom när han är på väg för att köpa mer Beerlao som han verkar hälla i sig stora mängder. Han är en av de mest sociala personer vi stött på hittills i vårt hus.
I förra veckan blev vi introducerade för en ”fellow viking” som Jim så fyndigt uttryckte det. Det är vår norske granne Hal eller om det var Hank, vi vet inte så säkert. Han visade sig också vara en lite av en kuf, även om han inte hade lusekofta på sig. Han är inte så mycket äldre än oss och har bott här ett par år. Det första vi tyckte var konstigt med honom var att han inte jobbar. Vi undrade hur han får tag i pengar till hyra, men han bara ryckte på axlarna. Detsamma gjorde han när vi undrade vad han gjorde om han inte jobbade. Vi har ibland sett honom tillsammans med en laotisk tjej och vi kan nog inbilla oss vad han håller på med om han inte jobbar.
Efter att ha mött några av grannarna är vi inte så säkra på att vi vågar träffa fler. Vem vet vem som mer kan gömma sig i huset bland en hel del kufar och två olagliga sprittillverkare? Inte en helt lämplig plats för två oskyldiga svenska flickor.
Vår tredje konstiga granne var den karaokeälskande mannen som bodde närmast trappan. Det man inte såg av honom kompenserade han med att höras så mycket så möjligt istället. Flera gånger i veckan drog han på karaoken på högsta volym och sjöng med för full hals. Enligt en källa ska han också gärna ha dansat med också. Förutom tondövheten fick vi inte veta så mycket om honom, men med tanke på alla Black label flaskor han slängde varje månad gissar vi att han är på väg att få allvarliga leverproblem ganska snart. Vi mötte honom två gånger: en gång var han nykter och andra gången var han inte det. Om han var svår att förstå när han var nykter var det ingenting mot när han var onykter.
I veckan flyttade han dock ut och ersattes med en familj på tre personer som tidigare bott i lägenheten under oss. Dessa människor är också lite underliga. De är alltid hemma, tvätten hänger alltid på tork både utanför och inne i lägenheten. Detta vet vi eftersom de alltid har dörren öppen. Familjen består av en man och en kvinna och deras son, som verkar få hemundervisning. Den ungen verkar inte ha mycket fritid, så fort man går förbi deras lägenhet sitter han med näsan i en bok.
I lägenheten över oss bor Jim; Amerikanen från Ohio som undervisar på the Lao-American College. Under de tre år som han har bott i huset har han aldrig lämnat Vientiane och han lämnar sällan gatan bor på. Lite då och då möter man honom när han är på väg för att köpa mer Beerlao som han verkar hälla i sig stora mängder. Han är en av de mest sociala personer vi stött på hittills i vårt hus.
I förra veckan blev vi introducerade för en ”fellow viking” som Jim så fyndigt uttryckte det. Det är vår norske granne Hal eller om det var Hank, vi vet inte så säkert. Han visade sig också vara en lite av en kuf, även om han inte hade lusekofta på sig. Han är inte så mycket äldre än oss och har bott här ett par år. Det första vi tyckte var konstigt med honom var att han inte jobbar. Vi undrade hur han får tag i pengar till hyra, men han bara ryckte på axlarna. Detsamma gjorde han när vi undrade vad han gjorde om han inte jobbade. Vi har ibland sett honom tillsammans med en laotisk tjej och vi kan nog inbilla oss vad han håller på med om han inte jobbar.
Efter att ha mött några av grannarna är vi inte så säkra på att vi vågar träffa fler. Vem vet vem som mer kan gömma sig i huset bland en hel del kufar och två olagliga sprittillverkare? Inte en helt lämplig plats för två oskyldiga svenska flickor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
