- Hjälp, vad varmt det är!
- Har Anna gått upp och stängt av fläkten och AC:n nu igen?
- Jag borde verkligen sätta handklovar på Anna under natten.
Astrid vakande klockan fyra på morgonen tidigare i veckan och var jättevarm. Hela lägenheten var lika varm som en finsk bastu. Det enda som saknades var riset som man ska piska sig med och hinken med vatten som man ska brassa elden med. Hon gick upp för att sätta på fläkten igen, men vad nu? Den fungerar inte! Kylen är den igång?... Nähä, inte det.
Strömmen hade gått. När strömmen går stängs vattnet av också. Typiskt. Vi lyckades sova tills klockan ringde på förmiddagen och eftersom vi inte kände oss riktigt hundra denna dag ville vi inget göra än att sitta i lägenheten och läsa spännande böcker om Elisabeth Bennet och Mr. Darcy som har dödar zombies istället för att fjolla runt på ett dansgolv. Anna har fallit för grupptrycket och läser just nu tredje boken i Twilight serien och har börjat trötta ut Astrid med sina kommentarer om hur löjliga rollkaraktärerna är. Men Anna är inte den som är enspårig. När hon gnällt över boken ett litet tag bytte hon till att gnälla över värmen för att sedan gå över till att gnälla över sin förkylning till att slutligen gnälla över att vattnet inte fungerade och så höll det på tills Astrid var nära att erbjuda henne till grannen för en mindre summa pengar. Har man inte hört Anna Cederlöf gnälla vet man inte vad gnäll är. Hon skulle mycket väl kunna användas som tortyrredskap. Men nu när det var kvavt och varmt i hela lägenheten och utan tillgång till vatten kändes lägenheten inte som en plats man ville vara kvar i och Astrid tyckte det vore för barmhärtigt att slänga ut Anna. Astrid ringde till hyresvärden, en rar tjej som heter Tai, som berättade att elen skulle vara bortkopplad fram till eftermiddagen. Men vi bestämde oss för att vara kvar i lägenheten trots mörkret, hettan och Annas gnäll. Klockan fyra på eftermiddagen började takfläkten långsamt röra sig. Anna trodde hon såg i syne och att det kanske var vinden som rörde fläkten. Men hon hade fel. Strömmen hade kommit tillbaka! Vi skyndade oss till duscharna för att skölja av våra svettiga kroppar. Men vad är nu detta? Vattnet hade en brun nyans och luktade järn. Vi var tvungna att låta vattnet rinna till nyansen och lukten återigen fick tillbaka sin naturliga nyans och doft, vilket kan tilläggas tog ungefär en timme.
På kvällen kom vi på att vi inte hade någon frukost hemma. I Laos betyder ordet frukost att man äter en lätt lunch bestående rester från gårdagens middag, nudelsoppa eller något lätt som man lagar till på morgonen. När vi säger att vi äter mackor, te och yoghurt till frukost, skakar de bara på huvudet och säger flinade ”Oh, so easy”. Men nu skulle vi alla fall köpa nytt bröd och yoghurt i mataffären mitt över gatan. När vi kom ut på gatan hade de dragit för och låst grinden mot gatan och vi hade inte nycklarna för att öppna den. Herregud, vi hade blivit instängda. Vad gör vi nu? Vi skulle ha kunnat hitta en annan väg ut om det inte vore för mörkret som så tidigt lägger sig som svart sammet på kvällen. Astrid tog av sig sina flip-flops och klättrade över stängslet som var minst 2 meter högt. Det måste ha varit tredje gången den dagen hon steg innanför dörren på M – point- mart. De måste tro att vi är galet beroende av mat så många gånger som vi har handlat i den affären sedan vi kom hit. Det är vi som får affären att gå runt. Hon klarade också att ta sig över stängslet med bara några rivmärken.
En sak som är mycket roligt eller frustrerande är att när man förenklar sin engelska för att göra sig förstådd. Vi har nu börjat prata det vi kallar Yoda – språket. Detta betyder att vi nu börjat slänga ut oss meningar som ”Go home and change clothes, we can?”, ”Lessons tomorrow, we have?” etc. Vi kommer att låta urfåniga när vi pratar med personer som kommer från ett engelskspråkigt land. Kommer vi nu att börja gå runt och säga May the force be with you? Det som fattas nu är bara en jedi- dräkt och lite grön ansiktsfärg så kan vi ta över rollen som den lille gröne mästaren i Star Wars.
May the force be with us and God bless us all!
lördag 29 augusti 2009
lördag 22 augusti 2009
Thipvaly College Ceremoni
Kanahana, Astrid, Anna gömmer sig, Souk Sa Vanth och Hubert.
Mickie (Vong Va Ly´s dotter i blått) och utbildningsministern som delar ut diplom till student. 
Hedersbordet där vi av någon konstig anledning skulle sitta vid.
Kanahana med sin bror, vän eller var det pojkvän?
Bountom i blå skjorta, Singha, student och Vong Va Ly.
Mickie (Vong Va Ly´s dotter i blått) och utbildningsministern som delar ut diplom till student. 
Hedersbordet där vi av någon konstig anledning skulle sitta vid.
Kanahana med sin bror, vän eller var det pojkvän?
Bountom i blå skjorta, Singha, student och Vong Va Ly.
Graduation ceremony, Oväntad bekantskap och Konstiga drömmar.
Vi fick för en tid sedan vetskap om att fredagen den 21 augusti skulle vi gå på Thipvaly college avslutnings ceremoni. Vi hade också fått reda på att vi inte skulle ha några lektioner denna dag. Astrid frågade Bountom när och hur vi skulle ta oss till denna ceremoni på onsdagen och fick svaret att Bountom skulle höra av sig till oss på torsdagen.
Fick vi ett samtal på torsdagen kan man då fråga sig… Nej. Vi försökte få tag på henne hela dagen men utan att lyckas. För säkerhetsskull satte vi klockan på nio på fredagsmorgonen. Klockan halv åtta på morgonen väcktes vi av att Astrids telefon ringde. Anna hölls för öronen och hoppades att Astrid skulle svara vilket hon också gjorde mycket yrvaket.
- Hallo, It´s Tikki (För er som inte vet det har Astrid fått ett smeknamn eftersom hennes är för svårt att uttala. Tikki betyder läppstift på lao.)
- Hi, this is Bountom. I´m just calling to say that I will pick you up at 12 o´clock.
- Oh, great, see you then.
Yes! Vi fick i alla fall sova till elva på morgonen. Ifall hon hade ringt och sagt att hon redan stod nedanför vår lägenhet hade hon blivit mött av Anna i ett par slitna sovshorts och en grå, lite för stor t-shirt och vita slip-in sandaler med klack och Astrid med små knorrar i hela håret, halvt utsläppta i ett lila nattlinne med röda converse till. Men tur var det att vi kunde sova länge samt göra oss redo för vad vi än skulle göra. Klockan tolv var vi någorlunda anständiga. Just när vi stängde igen dörren ringde Bountom och sa att hon var för upptagen för att hämta oss och vi skulle bli hämtade av Souk Sa Vanth klockan ett istället. Jaha, tänkte vi högt, det var ju skoj. Vi gick in igen och lade oss på sängen för att läsa. En halvtimme senare knackade det tyst på dörren. Anna öppnade och två kollegor, Kanahana och Souk Sa Vanth, från Quest College stod på andra sidan. Vi satte oss i bilen och lyssnade på deras högljudda skämtande. Tydligen skulle de också hämta upp Hubert, en malaysier som också arbetar som volontär. Vi var tydligen framme när bilen stannade vid ett shoppingcentrum. Kunde detta vara rätt ställe? Skulle vi bli ombedda att shoppa precis som vi hade blivit när vi var på Tesco i Thailand? Vi hoppade alla ut ur bilen med famnarna fyllda av blommor som vi hade köpt på väg dit. Kanahana gick först och vi följde efter. Vi kom in i det som till en början verkade vara ett köpcentrum men som senare visade sig vara mer ett outlet/bowling/bio/konferenscenter. Vi åkte upp för en rulltrappa och kom därefter in i konferenssalen som var fylld med studenter och anhöriga. Vi satte oss bland de anhöriga och tittade oss nyfiket omkring. Snart dök Bountom upp och sa åt oss och Hubert att nej, där ska inte ni sitta. Vi kunde inte göra annat än att följa efter henne. Det visade sig att vi skulle sitta vid ett av hedersborden. Vi tittade på varandra och kunde inte annat än skratta. Sedan blev vi lite oroliga att de skulle tvinga upp oss på scenen eller något liknande, men som tur var slapp vi det. Efter ungefär en halvtimme fick vi lov att flytta oss än en gång. Plötsligt satt vi vid hedersbordet närmast scenen. Vad är det här? Undrade vi och tittade oss förvirrat omkring. Sedan började själva ceremonin med utdelandet av diplom till över 300 studenter vilket tog ett bra tag med tanke på att varje elev skulle buga och bocka åtminstone tre gånger. Mannen som delade ut diplomen såg ut som om han hade fått världens tråkigaste jobb och till en början trodde vi inte ens att han visste hur man log. När den sista studenten bland de som tog en examen i engelska fick sitt diplom blev det något fel så han behövde gå tillbaka till mannen (som visade sig vara en minister) som delade ut diplomen, båda såg ganska förvirrade ut och då plötsligt log han! Vi höll på att falla av stolen av förvåning, dessvärre fick vi ingen bild av undret.
När högen av diplomen minskade kom Kanahana fram till vårt bord och sa att vi tre kunde gå nu om vi ville och det ville vi. Hon drog ut oss från den stora folksamlingen i konferensrummet. Kanahana tyckte att vi skulle kolla in det som verkade vara en outlet. Hon berättade med förtjusning att hon brukade gå dit varje helg med sina vänner. Det var stängt denna dag men skulle öppnas till helgen. En säkerhetsvakt satt vid ingången för att inte oönskade besökare skulle komma in, men vi kunde gå obemärkt förbi. Bland små bord kunde vi kolla in mycket hemskt krims-krams som Kanahana tyckte mycket om. Vi vet inte hur gammal hon är, men hon är äldre än oss. Kanske hade hon blivit berövad sin barndom eftersom nasse, gosedjur, små färgglada smycken och annat barnsligt intresserade henne mest. Vi åh-ade och ah-ade åt sakerna hon visade oss. Anna hittade ett ställe där de sålde häftiga manga t-shirts, men eftersom vi även denna gång inte hade med oss några pengar men Visa kort gick vi ut från shoppingcentrumet för att ta ut pengar från en ATM. När vi återvände släppte inte vakten in oss. Vi återvände till konferensrummet för att leta reda på vår chaufför Sauk Sa Vanth och Bountom. När vi kom in dit och hittat personerna vi sökte var vi tvungna att ställa upp på kort med nyexaminerande studenter tillsammans med Vong Va Ly, hennes dotter Mickie och några andra vi inte kan namnen på. När vi äntligen skulle få åka hem sade Vong Va Ly till oss att ni kommer väl på middag sedan i förbifarten. Astrid kunde knappt uppfatta vad hon sa men hon sa visst. Vi visste att vi hade blivit hembjudna på middag hos henne, men att Bountom skulle tala om det för oss, när och var.
När vi kom hem till lägenheten var vi väldigt trötta och somnade på sängen. Dagens händelse hade varat i fem timmar. När telefonen ringde hade det börjat skymma. Bountom sa att hon och Vong Va Ly hade glömt bort att vi hade blivit medbjudna på mat att hon bad om ursäkt för att det hade varit så rörigt under dagen. Hon berättade att hon stod nedan för vår lägenhet för att hämta upp oss och ta oss till middagen. Vi såg riktigt risiga ut men skyndade för att göra oss någorlunda anständiga för att möta föreståndaren för Quest College, Vong Va Ly och hennes familj. Vi trodde när vi hoppade in i bilen att vi skulle hem till Vong Va Ly och kunde se framför oss en högtidlig och lång middag. Det visade sig dock att vi skulle till en restaurant som låg på gångavstånd från vår lägenhet. När vi kom in i restauranten blev vi förvånade då vi möttes av Vong Va Ly, hennes man och Singha, den före detta föreståndaren på Quest College, samt deras tomma tallrikar. Alla hade redan ätit! Vi satte oss ner och fick titta på menyn. Precis när vi hade beställt kom Vong Va Ly fram till oss och berättade att hon skulle till sjukhuset och se till sin dotter som hade blivit sjuk. Det slutade med att vi satt ensamma kvar med Bountom och Singha. Nu är ni förstås oroliga att vi glömde bordsbönen, men inte då. Bountom var snabb med att påminna oss och Astrid drog till med den svenska bönen Gud som haver barnen kär. Efter det verkade de nöjda och vi kunde njuta av maten. Singha visade sig vara en mycket trevlig man som bodde i Thailand och verkade som pastor där. Han talade även en mycket god engelska och det var skönt att för en gångs skull inte behöva gissa sig till vad någon sa. Innan middagen var slut hade vi blivit inbjudna att komma och bo hos honom och hans familj i Bangkok och vistelsen hade ökat från en vecka till två veckor. Innan vi skildes åt fick vi till och med varsin kram av honom. När vi kom hem satte vi på oss våra pjamaser, gjorde i ordning varsin kopp te och satte oss och tittade på Save the last dance och Dirty dancing vilket blev en bra avslutning på dagen.
På grund av att det växlande vädret, där solen skiner ena dagen och det regnar, åskar och bullrar den andra drömmer man mycket och konstigt. När vi vaknade upp dagen efter kunde Astrid berätta om två otroligt konstiga drömmar. I den ena drömmen hade hon fått ett paket från hennes mamma. I paketet låg det en stor bunt ruccola. Astrid blev mycket glad för denna gåva. Den andra drömmen skulle vi gå på maskerad. Vi klädde ut oss till en judinna och en muslim. Vi skulle tydligen låtsats vara ett par. När vi cyklade på en tandemcykel till skolan där maskeraden skulle hållas tuggade Astrid på en parmesanost. När vi kom lite fel frågade vi en man som kom gående längs vägen om vägbeskrivning till skolan vi letade efter. Han frågade vad vi skulle göra där. Eftersom vi var utklädda på ett sådant kontroversiellt sätt ville vi prova om han gick på det. Vi berättade att vi var ett par som skulle till denna skola för att hålla föreläsning om att vara homosexuell muslim och judinna i dagens samhälle. Tydligen var vi mycket övertygande för mannen gav oss ett mycket vänligt leende och önskade oss lycka till. Sedan cyklade vi vidare i rätt rikting och Astrid kunde fortsätta att tugga på sin ost.
Vädret påverkar inte bara drömmarna under natten utan även om man ligger kvar i sin säng eller inte. Anna har inte gått i sömnen på minst nio år, men har plötsligt nu börjat igen. Härom natten var hon uppe och stängde av air condition och stängde dörren till sovrummet varpå hon gick och la sig igen. Astrid vaknade till då Anna smällde igen dörren och undrade varför hon stängde dörren, men lät bli att fråga och somnade om. På morgonen när vi vaknade tyckte vi att det var väldigt varmt och Astrid gick upp för att kolla vilken nivå air condition var på och fann att den var avstängd. Detta förbryllade dem båda, men de kom fram till att Anna måste ha stängt av den i samma veva som hon stängde dörren.
Vi börjar mer och mer anpassa oss till Laos och tempot här. Så småningom kommer förhoppningsvis drömmarna också anpassa sig och sömngångartendenserna försvinna. I vilket fall så har vi börjat sätta en lapp runt Annas hals om nätterna med namn, telefonnummer och adress ifall någon skulle hitta henne ute på stan mitt i natten. Sov gott!
Fick vi ett samtal på torsdagen kan man då fråga sig… Nej. Vi försökte få tag på henne hela dagen men utan att lyckas. För säkerhetsskull satte vi klockan på nio på fredagsmorgonen. Klockan halv åtta på morgonen väcktes vi av att Astrids telefon ringde. Anna hölls för öronen och hoppades att Astrid skulle svara vilket hon också gjorde mycket yrvaket.
- Hallo, It´s Tikki (För er som inte vet det har Astrid fått ett smeknamn eftersom hennes är för svårt att uttala. Tikki betyder läppstift på lao.)
- Hi, this is Bountom. I´m just calling to say that I will pick you up at 12 o´clock.
- Oh, great, see you then.
Yes! Vi fick i alla fall sova till elva på morgonen. Ifall hon hade ringt och sagt att hon redan stod nedanför vår lägenhet hade hon blivit mött av Anna i ett par slitna sovshorts och en grå, lite för stor t-shirt och vita slip-in sandaler med klack och Astrid med små knorrar i hela håret, halvt utsläppta i ett lila nattlinne med röda converse till. Men tur var det att vi kunde sova länge samt göra oss redo för vad vi än skulle göra. Klockan tolv var vi någorlunda anständiga. Just när vi stängde igen dörren ringde Bountom och sa att hon var för upptagen för att hämta oss och vi skulle bli hämtade av Souk Sa Vanth klockan ett istället. Jaha, tänkte vi högt, det var ju skoj. Vi gick in igen och lade oss på sängen för att läsa. En halvtimme senare knackade det tyst på dörren. Anna öppnade och två kollegor, Kanahana och Souk Sa Vanth, från Quest College stod på andra sidan. Vi satte oss i bilen och lyssnade på deras högljudda skämtande. Tydligen skulle de också hämta upp Hubert, en malaysier som också arbetar som volontär. Vi var tydligen framme när bilen stannade vid ett shoppingcentrum. Kunde detta vara rätt ställe? Skulle vi bli ombedda att shoppa precis som vi hade blivit när vi var på Tesco i Thailand? Vi hoppade alla ut ur bilen med famnarna fyllda av blommor som vi hade köpt på väg dit. Kanahana gick först och vi följde efter. Vi kom in i det som till en början verkade vara ett köpcentrum men som senare visade sig vara mer ett outlet/bowling/bio/konferenscenter. Vi åkte upp för en rulltrappa och kom därefter in i konferenssalen som var fylld med studenter och anhöriga. Vi satte oss bland de anhöriga och tittade oss nyfiket omkring. Snart dök Bountom upp och sa åt oss och Hubert att nej, där ska inte ni sitta. Vi kunde inte göra annat än att följa efter henne. Det visade sig att vi skulle sitta vid ett av hedersborden. Vi tittade på varandra och kunde inte annat än skratta. Sedan blev vi lite oroliga att de skulle tvinga upp oss på scenen eller något liknande, men som tur var slapp vi det. Efter ungefär en halvtimme fick vi lov att flytta oss än en gång. Plötsligt satt vi vid hedersbordet närmast scenen. Vad är det här? Undrade vi och tittade oss förvirrat omkring. Sedan började själva ceremonin med utdelandet av diplom till över 300 studenter vilket tog ett bra tag med tanke på att varje elev skulle buga och bocka åtminstone tre gånger. Mannen som delade ut diplomen såg ut som om han hade fått världens tråkigaste jobb och till en början trodde vi inte ens att han visste hur man log. När den sista studenten bland de som tog en examen i engelska fick sitt diplom blev det något fel så han behövde gå tillbaka till mannen (som visade sig vara en minister) som delade ut diplomen, båda såg ganska förvirrade ut och då plötsligt log han! Vi höll på att falla av stolen av förvåning, dessvärre fick vi ingen bild av undret.
När högen av diplomen minskade kom Kanahana fram till vårt bord och sa att vi tre kunde gå nu om vi ville och det ville vi. Hon drog ut oss från den stora folksamlingen i konferensrummet. Kanahana tyckte att vi skulle kolla in det som verkade vara en outlet. Hon berättade med förtjusning att hon brukade gå dit varje helg med sina vänner. Det var stängt denna dag men skulle öppnas till helgen. En säkerhetsvakt satt vid ingången för att inte oönskade besökare skulle komma in, men vi kunde gå obemärkt förbi. Bland små bord kunde vi kolla in mycket hemskt krims-krams som Kanahana tyckte mycket om. Vi vet inte hur gammal hon är, men hon är äldre än oss. Kanske hade hon blivit berövad sin barndom eftersom nasse, gosedjur, små färgglada smycken och annat barnsligt intresserade henne mest. Vi åh-ade och ah-ade åt sakerna hon visade oss. Anna hittade ett ställe där de sålde häftiga manga t-shirts, men eftersom vi även denna gång inte hade med oss några pengar men Visa kort gick vi ut från shoppingcentrumet för att ta ut pengar från en ATM. När vi återvände släppte inte vakten in oss. Vi återvände till konferensrummet för att leta reda på vår chaufför Sauk Sa Vanth och Bountom. När vi kom in dit och hittat personerna vi sökte var vi tvungna att ställa upp på kort med nyexaminerande studenter tillsammans med Vong Va Ly, hennes dotter Mickie och några andra vi inte kan namnen på. När vi äntligen skulle få åka hem sade Vong Va Ly till oss att ni kommer väl på middag sedan i förbifarten. Astrid kunde knappt uppfatta vad hon sa men hon sa visst. Vi visste att vi hade blivit hembjudna på middag hos henne, men att Bountom skulle tala om det för oss, när och var.
När vi kom hem till lägenheten var vi väldigt trötta och somnade på sängen. Dagens händelse hade varat i fem timmar. När telefonen ringde hade det börjat skymma. Bountom sa att hon och Vong Va Ly hade glömt bort att vi hade blivit medbjudna på mat att hon bad om ursäkt för att det hade varit så rörigt under dagen. Hon berättade att hon stod nedan för vår lägenhet för att hämta upp oss och ta oss till middagen. Vi såg riktigt risiga ut men skyndade för att göra oss någorlunda anständiga för att möta föreståndaren för Quest College, Vong Va Ly och hennes familj. Vi trodde när vi hoppade in i bilen att vi skulle hem till Vong Va Ly och kunde se framför oss en högtidlig och lång middag. Det visade sig dock att vi skulle till en restaurant som låg på gångavstånd från vår lägenhet. När vi kom in i restauranten blev vi förvånade då vi möttes av Vong Va Ly, hennes man och Singha, den före detta föreståndaren på Quest College, samt deras tomma tallrikar. Alla hade redan ätit! Vi satte oss ner och fick titta på menyn. Precis när vi hade beställt kom Vong Va Ly fram till oss och berättade att hon skulle till sjukhuset och se till sin dotter som hade blivit sjuk. Det slutade med att vi satt ensamma kvar med Bountom och Singha. Nu är ni förstås oroliga att vi glömde bordsbönen, men inte då. Bountom var snabb med att påminna oss och Astrid drog till med den svenska bönen Gud som haver barnen kär. Efter det verkade de nöjda och vi kunde njuta av maten. Singha visade sig vara en mycket trevlig man som bodde i Thailand och verkade som pastor där. Han talade även en mycket god engelska och det var skönt att för en gångs skull inte behöva gissa sig till vad någon sa. Innan middagen var slut hade vi blivit inbjudna att komma och bo hos honom och hans familj i Bangkok och vistelsen hade ökat från en vecka till två veckor. Innan vi skildes åt fick vi till och med varsin kram av honom. När vi kom hem satte vi på oss våra pjamaser, gjorde i ordning varsin kopp te och satte oss och tittade på Save the last dance och Dirty dancing vilket blev en bra avslutning på dagen.
På grund av att det växlande vädret, där solen skiner ena dagen och det regnar, åskar och bullrar den andra drömmer man mycket och konstigt. När vi vaknade upp dagen efter kunde Astrid berätta om två otroligt konstiga drömmar. I den ena drömmen hade hon fått ett paket från hennes mamma. I paketet låg det en stor bunt ruccola. Astrid blev mycket glad för denna gåva. Den andra drömmen skulle vi gå på maskerad. Vi klädde ut oss till en judinna och en muslim. Vi skulle tydligen låtsats vara ett par. När vi cyklade på en tandemcykel till skolan där maskeraden skulle hållas tuggade Astrid på en parmesanost. När vi kom lite fel frågade vi en man som kom gående längs vägen om vägbeskrivning till skolan vi letade efter. Han frågade vad vi skulle göra där. Eftersom vi var utklädda på ett sådant kontroversiellt sätt ville vi prova om han gick på det. Vi berättade att vi var ett par som skulle till denna skola för att hålla föreläsning om att vara homosexuell muslim och judinna i dagens samhälle. Tydligen var vi mycket övertygande för mannen gav oss ett mycket vänligt leende och önskade oss lycka till. Sedan cyklade vi vidare i rätt rikting och Astrid kunde fortsätta att tugga på sin ost.
Vädret påverkar inte bara drömmarna under natten utan även om man ligger kvar i sin säng eller inte. Anna har inte gått i sömnen på minst nio år, men har plötsligt nu börjat igen. Härom natten var hon uppe och stängde av air condition och stängde dörren till sovrummet varpå hon gick och la sig igen. Astrid vaknade till då Anna smällde igen dörren och undrade varför hon stängde dörren, men lät bli att fråga och somnade om. På morgonen när vi vaknade tyckte vi att det var väldigt varmt och Astrid gick upp för att kolla vilken nivå air condition var på och fann att den var avstängd. Detta förbryllade dem båda, men de kom fram till att Anna måste ha stängt av den i samma veva som hon stängde dörren.
Vi börjar mer och mer anpassa oss till Laos och tempot här. Så småningom kommer förhoppningsvis drömmarna också anpassa sig och sömngångartendenserna försvinna. I vilket fall så har vi börjat sätta en lapp runt Annas hals om nätterna med namn, telefonnummer och adress ifall någon skulle hitta henne ute på stan mitt i natten. Sov gott!
Vår lägenhet
Våra cyklar. Bromsaran funkar sisådär och vi har bara en fungerande ringklocka.
Vårt mycket välfungerande kök.
Vårt sovrum.
Vårt vardagsrum.
Vårt mycket välfungerande kök.
Vårt sovrum.
Vårt vardagsrum.
torsdag 20 augusti 2009
Öh... Vad hände nu?
Klockan nio på måndagskvällen ringde Bountom och talade om att klockan halv åtta morgonen därpå skulle vi vara klara för att åka över till Thailand. Vi hade nu fått våra arbetsvisum och för att göra det extra krångligt måste vi från och med nu åka över till Thailand varje månad för att de ska gälla, eller nåt, mycket försvinner i översättningen. Sagt och gjort så var vi redo klockan halv åtta morgonen därpå, med möda ska tilläggas då Astrid bara sovit fyra timmar och Anna inte är någon direkt morgonmänniska. I sitt stilla sinne trodde de att de bara skulle ta bilen över gränsen och sedan tillbaka igen till deras väntande sängar, men icke sa nicke. Efter att ha suttit fast i Vientianes rusningstrafik som till största del består av mopeder, motorcyklar och viftande och blåsande trafikpoliser, svängde bilen in genom en grind och körde fram till ett hus. Huset visade sig tillhöra Vong Va Ly, rektorn på Quest College. Hon skulle också följa med över till Thailand. Vi blev inbjudna att sätta oss ner i ett rum som liknade ett konferensrum. Runt väggarna stod stolar uppradade och vid ena kortändan av rummet stod en tv med högtalaranläggning. Astrid sa lite skämtsamt att det kanske var här de hade karaokekvällar och att de skickade runt micken i rummet. Vong Va Ly kom in i rummet och gav oss två handgjorda väskor sedan bar det iväg igen.
Resten av dagen bestod av många förvirrade situationer. Den första uppstod då Vong Va Ly frågade vad vi ville äta till lunch. Lunch? Tänkte vi. Vi skulle inte äta någon lunch vi skulle ju hem och sova! Hon frågade Astrid om hon gillade KFC eller något annat ohörbart alternativ. Astrid såg förvirrad ut och sa don´t know what that is. Efter det uppstod en tryckande tystnad tills vi kom fram till den laotiska gränsen. Då hoppade Bountom och Anna ur bilen för att fylla i de papper som behövde fyllas i. När Anna fyllt i alla Astrids passuppgifter frågade hon om inte Astrid själv skulle signera papperet, men Bountom bara vinkade undan det och sa till henne att själv skriva dit Astrids namn. Efter att Anna fick uppgiften att fylla i allt pappersarbete kan nu hon både sitt och Astrids passnummer utantill.
Vistelsen inne i Thailand började med att To Sé som var vår chaufför körde på fel sida om vägen eftersom det var första gången han körde i Thailand och där är det vänstertrafik. Han lyckades dock efter några sekunder komma över på rätt sida om vägen och vi lyckades ta oss till Tesco oskadda. Detta var den andra förvirrade situationen som uppstod den dagen. Tesco för er som inte vet det är en supermarket som finns runt om i världen, dock inte i Laos. Ingen hade talat om för oss att vi skulle dit så vi hade inga pengar med oss. Som tur var hade Astrid med sig sitt Visa kort vilket behövdes skulle det senare visa sig. Vi hoppade ut ur bilen och då uppstod förvirrande situation nummer tre. Vong Va Ly talar om att hon ska på ett möte och att vi ska följa med Bountom och To Sé. Jaha tänkte vi, det är väl bara att hänga på. Vi hade inte en tanke på att köpa något så när Bountom tog en stor kundvagn började vi bli lite oroliga. Oron lade sig inte då Bountom tryckte en varuerbjudande katalog i händerna på oss. Därefter började shoppingorgien och vid det laget hade Astrid kommit på att hon hade med sig sitt kreditkort. Vi började plocka på oss saker som kuddar, muggar, Jumbo Suckers (är inte lika roligt som det låter) och kryddor och andra matingredienser som Bountom envisades med att vi måste ha hemma fast vi förmodligen inte kommer använda dem. Vi och Bountom shoppade loss och stackars To Sé fick dra kundvagnen, mannens roll i sådana lägen förändras inte var man än befinner sig i världen. Nära kassorna låg klädavdelningen och Astrid ansåg att hon behövde lite kläder så vi började kolla runt. Anna tittade bara på kläderna och himlade med ögonen då hon insåg att hon aldrig skulle gå i något plagg med tanke på att de är sydda för personer med planklik figur. När vi gett upp hoppet om damavdelningen gick vi över till avdelningen för män där vi hade mer tur. Astrid hittade ett par byxor som faktiskt passade och Anna hittade två T-shirts. To Sé tittade undrande på oss och tänkte säkert: vilka fetknoppar. Efter ca två timmar var vi äntligen klara och hoppet om att få sova bleknade för varje minut. Vong Va Ly kom tillbaka från sitt möte och frågade Anna om vi skulle äta på KFC (Kentucky Fried Chicken) eller något hon kallade MC, som vi nu i efterhand undrar om det inte var McDonalds hon menade.
Vi bestämde oss för att KFC lät bra, allt som inte är ris och nudelsoppa låter bra nu för tiden.
Förvirrande situation nummer fyra uppstod under lunchen då all mat när den kom in lades upp på gemensamma tallrikar istället för att vi åt direkt ur förpackningen som vi gör hemma. Än en gång bad vi bordsbön vilket fortfarande känns ovant och ganska märkligt. Ska man verkligen tacka Gud för att han serverar oss snabbmat som sakta kommer att döda miljoner människor?
Vi åt sedan under ganska stor tystnad och pommes frites var ett trevligt avbrott från allt sticky rice. Efter lunchen talade Vong Va Ly om att hon och To Sè skulle på ett möte och att vi skulle vänta i centrumet tillsammans med Bountom. Väntan resulterade i att alla tre fick ett par Converse och Astrid och Anna passade på att köpa en skiva med deras nya idoler Cells Punky Dolls Temple Guys.
När Vong Va Ly och To Sè kom tillbaka skulle vi ännu en gång gå tillbaka till Tesco för nu skulle Vong Va Ly handla saker. Till slut fick vi sätta oss i bilen åka hem till lägenheten, trodde vi…
Efter att ha fått komma över gränsen på våra nya visum åkte vi hem till Vong Va Ly´s hus. Vi blir ombedda att gå in medan hon, Bountom och To Sè bär in det hon hade köpt. Först går vi in i det rum som vi först satt i när vi hämtade upp henne tidigare på dagen. Sedan säger hon åt oss att träffa en arbetskollega till henne. Hon berättar att denna kvinna arbetar med någon sorts tecknad serie för laotisk tv … öh… frågetecken, vi kunde inte uppfatta allt. Detta lämnade både oss lite fundersamma. Är detta ännu ett projekt som hon vill att vi ska delta i?! Nu skulle vi sitta inne i det svala kontoret runt ett litet träbord på stubbar medan de andra bar in det sista.
Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra eller tänka utan vi satt där som stora frågetecken.
Hela dagen hade varit så förvirrande och vi hade inte haft någon möjlighet att skratta åt situationerna, men just denna stund, där vi nu satt på ett kontor och kände oss otillräckliga kunde vi inte hålla oss för skratt. Astrid kväde sitt skratt så att tårande började rinna och Anna försökte hålla tillbaka sitt skratt med. Kvinnan som vi blev presenterade för måste ha trott att vi satt där och grät.
När vi äntligen kom hem till lägenheten fick vi äntligen möjlighet att skratta ut ordentligt. Det var klart att vi var tacksamma för allt dessa tre människor hade gjort för oss under dagen men det kändes så skönt att äntligen får vara ensamma och bara skratta åt allt.
På kvällen bestämde vi oss för att gå ut och äta middag. Vi firade att dagen äntligen var slut med ett glas lao beer som vi delade på, hamburgare och traditionell laotisk mat.
Vi överlevde dagen med och kom därifrån med varsitt par ÄKTA Converse skor så slutet gott, allting gott.
Resten av dagen bestod av många förvirrade situationer. Den första uppstod då Vong Va Ly frågade vad vi ville äta till lunch. Lunch? Tänkte vi. Vi skulle inte äta någon lunch vi skulle ju hem och sova! Hon frågade Astrid om hon gillade KFC eller något annat ohörbart alternativ. Astrid såg förvirrad ut och sa don´t know what that is. Efter det uppstod en tryckande tystnad tills vi kom fram till den laotiska gränsen. Då hoppade Bountom och Anna ur bilen för att fylla i de papper som behövde fyllas i. När Anna fyllt i alla Astrids passuppgifter frågade hon om inte Astrid själv skulle signera papperet, men Bountom bara vinkade undan det och sa till henne att själv skriva dit Astrids namn. Efter att Anna fick uppgiften att fylla i allt pappersarbete kan nu hon både sitt och Astrids passnummer utantill.
Vistelsen inne i Thailand började med att To Sé som var vår chaufför körde på fel sida om vägen eftersom det var första gången han körde i Thailand och där är det vänstertrafik. Han lyckades dock efter några sekunder komma över på rätt sida om vägen och vi lyckades ta oss till Tesco oskadda. Detta var den andra förvirrade situationen som uppstod den dagen. Tesco för er som inte vet det är en supermarket som finns runt om i världen, dock inte i Laos. Ingen hade talat om för oss att vi skulle dit så vi hade inga pengar med oss. Som tur var hade Astrid med sig sitt Visa kort vilket behövdes skulle det senare visa sig. Vi hoppade ut ur bilen och då uppstod förvirrande situation nummer tre. Vong Va Ly talar om att hon ska på ett möte och att vi ska följa med Bountom och To Sé. Jaha tänkte vi, det är väl bara att hänga på. Vi hade inte en tanke på att köpa något så när Bountom tog en stor kundvagn började vi bli lite oroliga. Oron lade sig inte då Bountom tryckte en varuerbjudande katalog i händerna på oss. Därefter började shoppingorgien och vid det laget hade Astrid kommit på att hon hade med sig sitt kreditkort. Vi började plocka på oss saker som kuddar, muggar, Jumbo Suckers (är inte lika roligt som det låter) och kryddor och andra matingredienser som Bountom envisades med att vi måste ha hemma fast vi förmodligen inte kommer använda dem. Vi och Bountom shoppade loss och stackars To Sé fick dra kundvagnen, mannens roll i sådana lägen förändras inte var man än befinner sig i världen. Nära kassorna låg klädavdelningen och Astrid ansåg att hon behövde lite kläder så vi började kolla runt. Anna tittade bara på kläderna och himlade med ögonen då hon insåg att hon aldrig skulle gå i något plagg med tanke på att de är sydda för personer med planklik figur. När vi gett upp hoppet om damavdelningen gick vi över till avdelningen för män där vi hade mer tur. Astrid hittade ett par byxor som faktiskt passade och Anna hittade två T-shirts. To Sé tittade undrande på oss och tänkte säkert: vilka fetknoppar. Efter ca två timmar var vi äntligen klara och hoppet om att få sova bleknade för varje minut. Vong Va Ly kom tillbaka från sitt möte och frågade Anna om vi skulle äta på KFC (Kentucky Fried Chicken) eller något hon kallade MC, som vi nu i efterhand undrar om det inte var McDonalds hon menade.
Vi bestämde oss för att KFC lät bra, allt som inte är ris och nudelsoppa låter bra nu för tiden.
Förvirrande situation nummer fyra uppstod under lunchen då all mat när den kom in lades upp på gemensamma tallrikar istället för att vi åt direkt ur förpackningen som vi gör hemma. Än en gång bad vi bordsbön vilket fortfarande känns ovant och ganska märkligt. Ska man verkligen tacka Gud för att han serverar oss snabbmat som sakta kommer att döda miljoner människor?
Vi åt sedan under ganska stor tystnad och pommes frites var ett trevligt avbrott från allt sticky rice. Efter lunchen talade Vong Va Ly om att hon och To Sè skulle på ett möte och att vi skulle vänta i centrumet tillsammans med Bountom. Väntan resulterade i att alla tre fick ett par Converse och Astrid och Anna passade på att köpa en skiva med deras nya idoler Cells Punky Dolls Temple Guys.
När Vong Va Ly och To Sè kom tillbaka skulle vi ännu en gång gå tillbaka till Tesco för nu skulle Vong Va Ly handla saker. Till slut fick vi sätta oss i bilen åka hem till lägenheten, trodde vi…
Efter att ha fått komma över gränsen på våra nya visum åkte vi hem till Vong Va Ly´s hus. Vi blir ombedda att gå in medan hon, Bountom och To Sè bär in det hon hade köpt. Först går vi in i det rum som vi först satt i när vi hämtade upp henne tidigare på dagen. Sedan säger hon åt oss att träffa en arbetskollega till henne. Hon berättar att denna kvinna arbetar med någon sorts tecknad serie för laotisk tv … öh… frågetecken, vi kunde inte uppfatta allt. Detta lämnade både oss lite fundersamma. Är detta ännu ett projekt som hon vill att vi ska delta i?! Nu skulle vi sitta inne i det svala kontoret runt ett litet träbord på stubbar medan de andra bar in det sista.
Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra eller tänka utan vi satt där som stora frågetecken.
Hela dagen hade varit så förvirrande och vi hade inte haft någon möjlighet att skratta åt situationerna, men just denna stund, där vi nu satt på ett kontor och kände oss otillräckliga kunde vi inte hålla oss för skratt. Astrid kväde sitt skratt så att tårande började rinna och Anna försökte hålla tillbaka sitt skratt med. Kvinnan som vi blev presenterade för måste ha trott att vi satt där och grät.
När vi äntligen kom hem till lägenheten fick vi äntligen möjlighet att skratta ut ordentligt. Det var klart att vi var tacksamma för allt dessa tre människor hade gjort för oss under dagen men det kändes så skönt att äntligen får vara ensamma och bara skratta åt allt.
På kvällen bestämde vi oss för att gå ut och äta middag. Vi firade att dagen äntligen var slut med ett glas lao beer som vi delade på, hamburgare och traditionell laotisk mat.
Vi överlevde dagen med och kom därifrån med varsitt par ÄKTA Converse skor så slutet gott, allting gott.
Patuxay, Simoun Temple och Buddha Park
Patuxay ligger vid ena änden av Ventiannes huvudgata.
Utsikten är slående från toppen av byggnaden.
Ting ber till gudarna i Simoun Temple.
Stor Buddha, liten Bountom.
Vid Buddha Parks café har man utsikt över Mekongfloden.
måndag 17 augusti 2009
Buddha Park
Anna fastnade i krokodilens gap.
Ting, Bountom och Astrid på toppen av en Buddah som ska symbolisera helvetet.
Utsikten över Buddha Park.
Helvetes buddhan. Det var livsfarliga trappor för att ta sig till toppen. 
Ting, Bountom och Astrid på toppen av en Buddah som ska symbolisera helvetet.
Utsikten över Buddha Park.
Helvetes buddhan. Det var livsfarliga trappor för att ta sig till toppen. ps. Vi överlevde som ni såg på bilderna ovan ds.
Bilder från den tid vi har varit här!
Våra nya idoler ; ) Cells Punkydolls Temple Guys.
Vår skola/arbetsplats, Quest College.
Vårt arbetsrum.
Bredvid våran uppgång finns det grönsaksstånd.
Tågresan mellan Bangkok och Nong Khai var lång och skramlig. Så här såg det ut innefrån.
Vår skola/arbetsplats, Quest College.
Vårt arbetsrum.
Bredvid våran uppgång finns det grönsaksstånd.
Tågresan mellan Bangkok och Nong Khai var lång och skramlig. Så här såg det ut innefrån.
söndag 16 augusti 2009
Sightseeing, Storm och Elektriska grytor.
En dryg vecka har nu gått sedan vi flyttade in i vår lägenhet i Vientiane.
Under veckan som har gått har vi börjat med undervisningen. I början var det plågsamt att sätta sig ner för att”jobba” fram en lektion. Vad ska man lära personer som är äldre än oss men inte kan någon engelska? Vi är inte några lärare, vi är inte utbildade pedagoger etc. Det första som slog oss när vi steg in i vårt klassrum var den konstiga doften som nästan gav våra näshår en välförtjänt trimning och sedan tanken att detta nu i princip var vårt andra hem här i Laos. Den första lektionen var en nervös situation, men den andra blev något lättare. Förhoppningsvis kommer man att känna sig mer bekväm och man kommer se fram emot att inta sin plats framför whiteboarden.
Vi har nu pratat med vår granne ”Bert” och det visade sig att han är från Malaysia, men att han bor och jobbar i Vientiane sedan länge. Genom honom fick vi veta att det bott en amerikan i lägenheten innan oss. Han hade bott där till och från i ett år och ska tydligen ta över lägenheten igen efter jul när vi lämnat Laos.
I lördags var vi i Buddha Park. Det var vad det låter som: en park fylld med Buddha statyer. Den ena statyn var mer imponerande än den andra. Vi åkte dit tillsammans med Bountom och Hatthaphone eller Ting som han också kallas. Bountom lekte paparazzi och tog bilder vid varje tillfälle som uppstod. Som tur var, hade vi tur med vädret. När vi i dagar har haft regn var denna dag den mest soliga och varmaste dagen hittills. Det var himla skönt att få sitta ner i deras café och blicka ut över Mekongfloden och iaktta lekande skolbarn vid vattenbrynet. Från högtalarna spelades det traditionell laotisk musik. Astrid frågade vad mannen sjöng om och Ting sa att texten handlade om ett kärleksdrama. När servitrisen kom räckte Ting sin anteckningsbok till Astrid där han hade skrivit ned vad vi skulle beställa. Han tyckte att Astrid skulle prova sin lao. På en mycket bruten lao beställde Astrid ”Nong oaw pepsi nung keo?”, vilket beyder ”Can I have a bottle of pepsi?” Servitrisen såg förbryllad ut och sneglade på Ting som översätta det jag hade sagt en gång till. Det är inte lätt att prata lao men det är mycket underhållande för laoter när man försöker. När man försöker göra sig förstådd på marknaden måste man använda kroppsspråket för att visa vad man vill ha, som t.ex. kackla som en höna om man vill ha kycklingspett eller låtsats svepa in sig i ett badlakan när man undrar om det finns badlakan att köpa.
Efter bara en liten stund fick vi en tallrik med väldig god fried rice. Astrid iakttog två hanhundar som ilsket slickade varandras bakpotatis stora kulor och skrattade till. Efter ett par timmars fotografering av Buddhas åkte vi till Simoun temple, Tings tempel där han bad till gudarna om att ge honom hans familj lycka. Sedan bar det iväg till Vientianes stora utkikstorn Patuxay. Trapporna tog död på oss men väl uppe kunde man beskåda hela huvudstaden. Vi borde verkligen åka dit vid soluppgången eller solnedgången. Det var så vackert.
När vi var hemma kunde vi äntligen pusta ut från dagens strapatser. Astrid bestämde sig för att ta sig till poolen för att svalka av sig och simma ett par längder. När hon lade sig på solstolen började det att blåsa så hårt att parasoll, stolar och glas vältes över henne. En snäll amerikan frågade henne om allt var okej och många blickar vände sig mot henne och alla tänkte nog samma sak eftersom det bara var hon som hade råkat ut vindens förmåga att flytta saker. På vägen hem blåste hon nästan av vägen och hon hann precis undan det piskande regenet. Tydligen hade vi nu råkat ut för resterna av tyfonen från Kina och Vietnam. Anna blev chockad av att Astrid hade cyklat hem i detta väder men att bli fast på ett gym när det regnar i timmar är sämre än att cykla hem i kraftig blåst, dessutom är det bara 10 minuters cyckelväg.
Häromdagen blev vi så otroligt trötta på att äta sticky rice och nudelsoppa att vi försökte oss på att laga pasta med tomatsås i vår elektriska riskokare och elektriska wok. Det är väldigt roligt att handla grönsaker hos tanterna nedanför vår lägenhet. De kan inte yttra ett ord på engelska och vi kan inte lao. Man får lukta sig fram till rätt kryddor, man får peka på vad man vill ha och de lägger allt i en påse som de sedan väger och tar betalt för. Det tog ett tag att laga pasta i en riskokare och som skärbräde använde vi ett plastlock och med en seg kniv lyckades vi tärna tomaterna, löken och kryddorna men det gick och vi kunde njuta av en måltid som luktade och smakade hemma.
Bountom kom hem till oss en kväll och lagade laotisk mat åt oss. Hennes mamma hade skickat med sig egenodlad svamp så hon lagade en soppa med starka tillbehör. Astrid försökte hänga med och se vad hon gjorde men hon var så snabb att det nästan var omöjligt. Hon hade inte blivit någon bra Jamie Olliver eller Gordon Ramsey. När hon satte sig på golvet frågade Anna om hon ville ha en kudde att sitta på. När hon förstod vad vi frågade skrattade hon åt oss och sa att "Näh vi laoter sitter inte på några kuddar", sedan fick Anna äran att be bordsbön. Ja, vi sa bordsbön. Av landets 2 % kristna och resten buddister har vi råkat träffa landets enda kristna som går på gudstjänst varje söndag och ber bordsbön vid varje måltid. Vi har gått på en gudstjänst den söndag när vi precis kom hit men denna söndag sa vi att vi inte kunde komma eftersom vi hade saker vi skulle göra. Nästa gång vet jag inte var vår vita lögn kommer att innehålla; att vi har vårt egen gudstjänst hemma. Om de då frågar om vi kan visa hur vi ber till Gud var gör då?! Spelar svensk folkmusik som finns på Astrid iPod eller fråga Catharina vår präststuderande vän om hon kan lära oss några böner? Ett big no no, är att säga att man inte tror på Gud, Jesus eller i vårt fall säga att vi är agnostiker.
Förrutom religiösa dilemman har vi hittat Thailands svar på Backstreets Boys. De heter Cells Punkydolls Temple Guys. Den ena sångaren är väldigt lik Marcel i vår klass på SFG för er som vet hur han ser ut. Vi ska se när det kommer hit och spelar. Vi frågade vilka dessa snubbar var och Ting sa att Bountom tyckte de var bra, var på hon hyschade honom och blygt erkände att så var fallet, så nu ska vi tre se dem i November om vi får några biljetter.
Om två veckor har vi varit borta från Sverige, familjen, vännerna och tryggheten i en månad och vi hyser stort hopp om att vi kommer att klara oss ensamma till jul. Vi har varandra och Jesus älskar alla barnen så vi har väl skydd uppifrån med.
Under veckan som har gått har vi börjat med undervisningen. I början var det plågsamt att sätta sig ner för att”jobba” fram en lektion. Vad ska man lära personer som är äldre än oss men inte kan någon engelska? Vi är inte några lärare, vi är inte utbildade pedagoger etc. Det första som slog oss när vi steg in i vårt klassrum var den konstiga doften som nästan gav våra näshår en välförtjänt trimning och sedan tanken att detta nu i princip var vårt andra hem här i Laos. Den första lektionen var en nervös situation, men den andra blev något lättare. Förhoppningsvis kommer man att känna sig mer bekväm och man kommer se fram emot att inta sin plats framför whiteboarden.
Vi har nu pratat med vår granne ”Bert” och det visade sig att han är från Malaysia, men att han bor och jobbar i Vientiane sedan länge. Genom honom fick vi veta att det bott en amerikan i lägenheten innan oss. Han hade bott där till och från i ett år och ska tydligen ta över lägenheten igen efter jul när vi lämnat Laos.
I lördags var vi i Buddha Park. Det var vad det låter som: en park fylld med Buddha statyer. Den ena statyn var mer imponerande än den andra. Vi åkte dit tillsammans med Bountom och Hatthaphone eller Ting som han också kallas. Bountom lekte paparazzi och tog bilder vid varje tillfälle som uppstod. Som tur var, hade vi tur med vädret. När vi i dagar har haft regn var denna dag den mest soliga och varmaste dagen hittills. Det var himla skönt att få sitta ner i deras café och blicka ut över Mekongfloden och iaktta lekande skolbarn vid vattenbrynet. Från högtalarna spelades det traditionell laotisk musik. Astrid frågade vad mannen sjöng om och Ting sa att texten handlade om ett kärleksdrama. När servitrisen kom räckte Ting sin anteckningsbok till Astrid där han hade skrivit ned vad vi skulle beställa. Han tyckte att Astrid skulle prova sin lao. På en mycket bruten lao beställde Astrid ”Nong oaw pepsi nung keo?”, vilket beyder ”Can I have a bottle of pepsi?” Servitrisen såg förbryllad ut och sneglade på Ting som översätta det jag hade sagt en gång till. Det är inte lätt att prata lao men det är mycket underhållande för laoter när man försöker. När man försöker göra sig förstådd på marknaden måste man använda kroppsspråket för att visa vad man vill ha, som t.ex. kackla som en höna om man vill ha kycklingspett eller låtsats svepa in sig i ett badlakan när man undrar om det finns badlakan att köpa.
Efter bara en liten stund fick vi en tallrik med väldig god fried rice. Astrid iakttog två hanhundar som ilsket slickade varandras bakpotatis stora kulor och skrattade till. Efter ett par timmars fotografering av Buddhas åkte vi till Simoun temple, Tings tempel där han bad till gudarna om att ge honom hans familj lycka. Sedan bar det iväg till Vientianes stora utkikstorn Patuxay. Trapporna tog död på oss men väl uppe kunde man beskåda hela huvudstaden. Vi borde verkligen åka dit vid soluppgången eller solnedgången. Det var så vackert.
När vi var hemma kunde vi äntligen pusta ut från dagens strapatser. Astrid bestämde sig för att ta sig till poolen för att svalka av sig och simma ett par längder. När hon lade sig på solstolen började det att blåsa så hårt att parasoll, stolar och glas vältes över henne. En snäll amerikan frågade henne om allt var okej och många blickar vände sig mot henne och alla tänkte nog samma sak eftersom det bara var hon som hade råkat ut vindens förmåga att flytta saker. På vägen hem blåste hon nästan av vägen och hon hann precis undan det piskande regenet. Tydligen hade vi nu råkat ut för resterna av tyfonen från Kina och Vietnam. Anna blev chockad av att Astrid hade cyklat hem i detta väder men att bli fast på ett gym när det regnar i timmar är sämre än att cykla hem i kraftig blåst, dessutom är det bara 10 minuters cyckelväg.
Häromdagen blev vi så otroligt trötta på att äta sticky rice och nudelsoppa att vi försökte oss på att laga pasta med tomatsås i vår elektriska riskokare och elektriska wok. Det är väldigt roligt att handla grönsaker hos tanterna nedanför vår lägenhet. De kan inte yttra ett ord på engelska och vi kan inte lao. Man får lukta sig fram till rätt kryddor, man får peka på vad man vill ha och de lägger allt i en påse som de sedan väger och tar betalt för. Det tog ett tag att laga pasta i en riskokare och som skärbräde använde vi ett plastlock och med en seg kniv lyckades vi tärna tomaterna, löken och kryddorna men det gick och vi kunde njuta av en måltid som luktade och smakade hemma.
Bountom kom hem till oss en kväll och lagade laotisk mat åt oss. Hennes mamma hade skickat med sig egenodlad svamp så hon lagade en soppa med starka tillbehör. Astrid försökte hänga med och se vad hon gjorde men hon var så snabb att det nästan var omöjligt. Hon hade inte blivit någon bra Jamie Olliver eller Gordon Ramsey. När hon satte sig på golvet frågade Anna om hon ville ha en kudde att sitta på. När hon förstod vad vi frågade skrattade hon åt oss och sa att "Näh vi laoter sitter inte på några kuddar", sedan fick Anna äran att be bordsbön. Ja, vi sa bordsbön. Av landets 2 % kristna och resten buddister har vi råkat träffa landets enda kristna som går på gudstjänst varje söndag och ber bordsbön vid varje måltid. Vi har gått på en gudstjänst den söndag när vi precis kom hit men denna söndag sa vi att vi inte kunde komma eftersom vi hade saker vi skulle göra. Nästa gång vet jag inte var vår vita lögn kommer att innehålla; att vi har vårt egen gudstjänst hemma. Om de då frågar om vi kan visa hur vi ber till Gud var gör då?! Spelar svensk folkmusik som finns på Astrid iPod eller fråga Catharina vår präststuderande vän om hon kan lära oss några böner? Ett big no no, är att säga att man inte tror på Gud, Jesus eller i vårt fall säga att vi är agnostiker.
Förrutom religiösa dilemman har vi hittat Thailands svar på Backstreets Boys. De heter Cells Punkydolls Temple Guys. Den ena sångaren är väldigt lik Marcel i vår klass på SFG för er som vet hur han ser ut. Vi ska se när det kommer hit och spelar. Vi frågade vilka dessa snubbar var och Ting sa att Bountom tyckte de var bra, var på hon hyschade honom och blygt erkände att så var fallet, så nu ska vi tre se dem i November om vi får några biljetter.
Om två veckor har vi varit borta från Sverige, familjen, vännerna och tryggheten i en månad och vi hyser stort hopp om att vi kommer att klara oss ensamma till jul. Vi har varandra och Jesus älskar alla barnen så vi har väl skydd uppifrån med.
onsdag 12 augusti 2009
Det händer bara oss
Den första kvällen i Laos händer det mest komiska som egentligen kan hända när man precis flyttat hemifrån. Först upptäckte vi att så fort man lämnar smulor på golvet tar sig myrorna på något mystikt sett fram och det bara kryllar av dem till slut, så Anna är nu väldigt noga med att se till att torka efter oss. Astrid bryr sig inte lika mycket men det är nog för att det inte var hon som upptäckte att hennes dator hade blivit myrornas nya transportmedel. Sedan upptäckte vi att toaletten hade en tendens göra livet lite svårare för oss genom att bestämma sig för att inte vilja spola ner det vi har lämnat efter oss. När man försökte tvinga den ett par gånger svämmade den över. Vi kände att vår lägenhet svek oss den kvällen så vi bestämmde oss för att sätta på en film på datorn. När vi satte i kontakten i eluttaget blev det ett elavbrott som tillslut "Byggare Bob" i form av Astrid fixade. Förutom de olovliga intrången av myror som by the way borde få böter, översvämmande toaletter och enstaka elavbrott, trivs vi bra i vår lilla tvåa vid rue Don Palane Market.
Precis vid vår port säljer de laotiska kvinnorna färska grönsaker varje dag. Vi antar att de snart förstår att vi ska bo där ett tag framöver och att deras nyfikna blickar snart ska avta.
Vi har haft möjlighet att hälsa på vår granne Sumobrottaren Bert som vi så snällt kallar honom. Han säger inte mycket men han sitter gärna på sin soffa med bar överkropp och öppen ytterdörr. Det bor även en äldre britt ovanför oss som är en riktigt Mr. Darcy typ. Lite ståtlig men också en torrboll. Vi hoppas att kunna bjuda in de boende till oss för att kunna bekanta oss bättre med denna skara udda personer. Hhum, vi får väl se.
Vi har även fått nöjet att uppleva hur monsunregnet känns när man åker motorcykel. Vi var i skolan för att förberde våra lektioner för idag och det började regna så in i. Eftersom vi hade gått hela vägen från vår lägenhet till skolan fick vi skjuts av två kollegor och det började regna nästan med en gång. När vi kom fram sa en av oss lite fyndigt "It´s raining cats and dogs as they say in England" och med en gång var man tvungen att förklara på den enklaste engelskan man kunde vad man menade med det.
Så fort vi lämnar lägenheten vänder vi blickar. Häromdagen fick vi bevittna hur en motorcyklist körde minst 15 meter och råstirrade på oss utan att vända blicken framåt. Ibland känns det som om trafikolyckan inte är långt borta.
En räddare i nöden när vi får för stark saknad av västerländsk mat har varit vår lilla matbutik. Där kan man hitta lite "vanlig" mat, oreos, pringles och cola.
När man sedan har ätit lite av sådana skräpsaker som påminner om hemma och skrattat hysterisk åt en påhittad person som heter Scott (måste uttalas på skånska), som bor i Scottland, äger en scotte (hundrasen) och älskar biscotti, kan man somna gott.
Hur man än gör får man det aldrig rätt när man ska betala. I Laos finns det 20´000, 10´000, 5000, 2000, 1000 och 500 lappar. Man kan inte se att det någonstans kostar 39.90 som det gör i Sverige, utan allt kostar 17´000 kipp (valutan i Laos, 1 $=8500 kipp) eller 14´000 kipp. Det skulle kunna göra det enklare om inte det vore för sedlarna som är så otydliga. Vad man då får göra är att i plånboken placera små lappar där man skriver upp valörena på. På så vis skapar man små fack för att kunna identifiera vilka pengar man har. Detta gör så att plånboken ser ut att tillhöra en sexårings som ska ut och handla för första gången själv. När man ska betala tror man att man lämnar fram rätt summa men i själva verket har man lämnat fram för lite eller för mycket. Det är alltid förvirrande att betala. Man känner sig som en tant som leter djupt i plånboken för att hitta sedlarna samtidigt som man försöker dölja för alla omkring en hur mycket pengar man har. Detta är otroligt svårt att kombinera men det ser väldigt lustigt ut.
Dessa dagar i Laos har varit händelefulla. Man kan bara undra vad som kommer att ske här näst.
Precis vid vår port säljer de laotiska kvinnorna färska grönsaker varje dag. Vi antar att de snart förstår att vi ska bo där ett tag framöver och att deras nyfikna blickar snart ska avta.
Vi har haft möjlighet att hälsa på vår granne Sumobrottaren Bert som vi så snällt kallar honom. Han säger inte mycket men han sitter gärna på sin soffa med bar överkropp och öppen ytterdörr. Det bor även en äldre britt ovanför oss som är en riktigt Mr. Darcy typ. Lite ståtlig men också en torrboll. Vi hoppas att kunna bjuda in de boende till oss för att kunna bekanta oss bättre med denna skara udda personer. Hhum, vi får väl se.
Vi har även fått nöjet att uppleva hur monsunregnet känns när man åker motorcykel. Vi var i skolan för att förberde våra lektioner för idag och det började regna så in i. Eftersom vi hade gått hela vägen från vår lägenhet till skolan fick vi skjuts av två kollegor och det började regna nästan med en gång. När vi kom fram sa en av oss lite fyndigt "It´s raining cats and dogs as they say in England" och med en gång var man tvungen att förklara på den enklaste engelskan man kunde vad man menade med det.
Så fort vi lämnar lägenheten vänder vi blickar. Häromdagen fick vi bevittna hur en motorcyklist körde minst 15 meter och råstirrade på oss utan att vända blicken framåt. Ibland känns det som om trafikolyckan inte är långt borta.
En räddare i nöden när vi får för stark saknad av västerländsk mat har varit vår lilla matbutik. Där kan man hitta lite "vanlig" mat, oreos, pringles och cola.
När man sedan har ätit lite av sådana skräpsaker som påminner om hemma och skrattat hysterisk åt en påhittad person som heter Scott (måste uttalas på skånska), som bor i Scottland, äger en scotte (hundrasen) och älskar biscotti, kan man somna gott.
Hur man än gör får man det aldrig rätt när man ska betala. I Laos finns det 20´000, 10´000, 5000, 2000, 1000 och 500 lappar. Man kan inte se att det någonstans kostar 39.90 som det gör i Sverige, utan allt kostar 17´000 kipp (valutan i Laos, 1 $=8500 kipp) eller 14´000 kipp. Det skulle kunna göra det enklare om inte det vore för sedlarna som är så otydliga. Vad man då får göra är att i plånboken placera små lappar där man skriver upp valörena på. På så vis skapar man små fack för att kunna identifiera vilka pengar man har. Detta gör så att plånboken ser ut att tillhöra en sexårings som ska ut och handla för första gången själv. När man ska betala tror man att man lämnar fram rätt summa men i själva verket har man lämnat fram för lite eller för mycket. Det är alltid förvirrande att betala. Man känner sig som en tant som leter djupt i plånboken för att hitta sedlarna samtidigt som man försöker dölja för alla omkring en hur mycket pengar man har. Detta är otroligt svårt att kombinera men det ser väldigt lustigt ut.
Dessa dagar i Laos har varit händelefulla. Man kan bara undra vad som kommer att ske här näst.
måndag 10 augusti 2009
Välkomna till Laos!
I höstas bestämde sig två tjejer vid namn Astrid och Anna för att ge sig ut i den stora världen. Efter att en före detta elev på deras skola hade presenterat ett projekt som gick ut på att sända studenter till Laos för att volontärarbeta med att undervisa i engelska bestämde de sig för att det fick bli målet för deras resa. Den första frågan som dök upp var såklart: Var f*n ligger Laos? Det blev till att gå och hämta kartboken och konstatera att Laos ligger inklämt mellan de mer välkända länderna Thailand, Kambodja, Vietnam, Burma och Kina. När månader av förberedelser var till ända blev det så dags att lämna trygga Sverige för det okända.
Efter att ha varit på resande fot i tre dagar kom vi äntligen fram till Vientiene, huvudstaden i Laos. Vi hade då fått uppleva allt ifrån läckande flygplatser till thailändskt nattåg. Till vår lycka lyckades vi ta oss över den laotiska gränsen med 30 kg bagage var, som dittills hade gett oss ganska många kommentarer.
Under de dagar som vi har varit laoter har vi försökt få en överblick av staden. Vi har mött anställda på Quest College där vi ska undervisa, har fått pröva på mycket ny mat, hunnit bränna oss rätt rejält av den starka solen och åkt moped i landet där man inte har några trafikregler att tala om alls. Att vi har överlevt hittills får vi se som ett gott tecken och vi hoppas på att turen följer oss under de fem månader vi kommer befinna oss i Asien.
I denna blogg kommer vi skriva om de äventyr som vi är med om.
Enjoy!
Efter att ha varit på resande fot i tre dagar kom vi äntligen fram till Vientiene, huvudstaden i Laos. Vi hade då fått uppleva allt ifrån läckande flygplatser till thailändskt nattåg. Till vår lycka lyckades vi ta oss över den laotiska gränsen med 30 kg bagage var, som dittills hade gett oss ganska många kommentarer.
Under de dagar som vi har varit laoter har vi försökt få en överblick av staden. Vi har mött anställda på Quest College där vi ska undervisa, har fått pröva på mycket ny mat, hunnit bränna oss rätt rejält av den starka solen och åkt moped i landet där man inte har några trafikregler att tala om alls. Att vi har överlevt hittills får vi se som ett gott tecken och vi hoppas på att turen följer oss under de fem månader vi kommer befinna oss i Asien.
I denna blogg kommer vi skriva om de äventyr som vi är med om.
Enjoy!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
