Graduation ceremony, Oväntad bekantskap och Konstiga drömmar.

Vi fick för en tid sedan vetskap om att fredagen den 21 augusti skulle vi gå på Thipvaly college avslutnings ceremoni. Vi hade också fått reda på att vi inte skulle ha några lektioner denna dag. Astrid frågade Bountom när och hur vi skulle ta oss till denna ceremoni på onsdagen och fick svaret att Bountom skulle höra av sig till oss på torsdagen.

Fick vi ett samtal på torsdagen kan man då fråga sig… Nej. Vi försökte få tag på henne hela dagen men utan att lyckas. För säkerhetsskull satte vi klockan på nio på fredagsmorgonen. Klockan halv åtta på morgonen väcktes vi av att Astrids telefon ringde. Anna hölls för öronen och hoppades att Astrid skulle svara vilket hon också gjorde mycket yrvaket.

- Hallo, It´s Tikki (För er som inte vet det har Astrid fått ett smeknamn eftersom hennes är för svårt att uttala. Tikki betyder läppstift på lao.)
- Hi, this is Bountom. I´m just calling to say that I will pick you up at 12 o´clock.
- Oh, great, see you then.

Yes! Vi fick i alla fall sova till elva på morgonen. Ifall hon hade ringt och sagt att hon redan stod nedanför vår lägenhet hade hon blivit mött av Anna i ett par slitna sovshorts och en grå, lite för stor t-shirt och vita slip-in sandaler med klack och Astrid med små knorrar i hela håret, halvt utsläppta i ett lila nattlinne med röda converse till. Men tur var det att vi kunde sova länge samt göra oss redo för vad vi än skulle göra. Klockan tolv var vi någorlunda anständiga. Just när vi stängde igen dörren ringde Bountom och sa att hon var för upptagen för att hämta oss och vi skulle bli hämtade av Souk Sa Vanth klockan ett istället. Jaha, tänkte vi högt, det var ju skoj. Vi gick in igen och lade oss på sängen för att läsa. En halvtimme senare knackade det tyst på dörren. Anna öppnade och två kollegor, Kanahana och Souk Sa Vanth, från Quest College stod på andra sidan. Vi satte oss i bilen och lyssnade på deras högljudda skämtande. Tydligen skulle de också hämta upp Hubert, en malaysier som också arbetar som volontär. Vi var tydligen framme när bilen stannade vid ett shoppingcentrum. Kunde detta vara rätt ställe? Skulle vi bli ombedda att shoppa precis som vi hade blivit när vi var på Tesco i Thailand? Vi hoppade alla ut ur bilen med famnarna fyllda av blommor som vi hade köpt på väg dit. Kanahana gick först och vi följde efter. Vi kom in i det som till en början verkade vara ett köpcentrum men som senare visade sig vara mer ett outlet/bowling/bio/konferenscenter. Vi åkte upp för en rulltrappa och kom därefter in i konferenssalen som var fylld med studenter och anhöriga. Vi satte oss bland de anhöriga och tittade oss nyfiket omkring. Snart dök Bountom upp och sa åt oss och Hubert att nej, där ska inte ni sitta. Vi kunde inte göra annat än att följa efter henne. Det visade sig att vi skulle sitta vid ett av hedersborden. Vi tittade på varandra och kunde inte annat än skratta. Sedan blev vi lite oroliga att de skulle tvinga upp oss på scenen eller något liknande, men som tur var slapp vi det. Efter ungefär en halvtimme fick vi lov att flytta oss än en gång. Plötsligt satt vi vid hedersbordet närmast scenen. Vad är det här? Undrade vi och tittade oss förvirrat omkring. Sedan började själva ceremonin med utdelandet av diplom till över 300 studenter vilket tog ett bra tag med tanke på att varje elev skulle buga och bocka åtminstone tre gånger. Mannen som delade ut diplomen såg ut som om han hade fått världens tråkigaste jobb och till en början trodde vi inte ens att han visste hur man log. När den sista studenten bland de som tog en examen i engelska fick sitt diplom blev det något fel så han behövde gå tillbaka till mannen (som visade sig vara en minister) som delade ut diplomen, båda såg ganska förvirrade ut och då plötsligt log han! Vi höll på att falla av stolen av förvåning, dessvärre fick vi ingen bild av undret.
När högen av diplomen minskade kom Kanahana fram till vårt bord och sa att vi tre kunde gå nu om vi ville och det ville vi. Hon drog ut oss från den stora folksamlingen i konferensrummet. Kanahana tyckte att vi skulle kolla in det som verkade vara en outlet. Hon berättade med förtjusning att hon brukade gå dit varje helg med sina vänner. Det var stängt denna dag men skulle öppnas till helgen. En säkerhetsvakt satt vid ingången för att inte oönskade besökare skulle komma in, men vi kunde gå obemärkt förbi. Bland små bord kunde vi kolla in mycket hemskt krims-krams som Kanahana tyckte mycket om. Vi vet inte hur gammal hon är, men hon är äldre än oss. Kanske hade hon blivit berövad sin barndom eftersom nasse, gosedjur, små färgglada smycken och annat barnsligt intresserade henne mest. Vi åh-ade och ah-ade åt sakerna hon visade oss. Anna hittade ett ställe där de sålde häftiga manga t-shirts, men eftersom vi även denna gång inte hade med oss några pengar men Visa kort gick vi ut från shoppingcentrumet för att ta ut pengar från en ATM. När vi återvände släppte inte vakten in oss. Vi återvände till konferensrummet för att leta reda på vår chaufför Sauk Sa Vanth och Bountom. När vi kom in dit och hittat personerna vi sökte var vi tvungna att ställa upp på kort med nyexaminerande studenter tillsammans med Vong Va Ly, hennes dotter Mickie och några andra vi inte kan namnen på. När vi äntligen skulle få åka hem sade Vong Va Ly till oss att ni kommer väl på middag sedan i förbifarten. Astrid kunde knappt uppfatta vad hon sa men hon sa visst. Vi visste att vi hade blivit hembjudna på middag hos henne, men att Bountom skulle tala om det för oss, när och var.

När vi kom hem till lägenheten var vi väldigt trötta och somnade på sängen. Dagens händelse hade varat i fem timmar. När telefonen ringde hade det börjat skymma. Bountom sa att hon och Vong Va Ly hade glömt bort att vi hade blivit medbjudna på mat att hon bad om ursäkt för att det hade varit så rörigt under dagen. Hon berättade att hon stod nedan för vår lägenhet för att hämta upp oss och ta oss till middagen. Vi såg riktigt risiga ut men skyndade för att göra oss någorlunda anständiga för att möta föreståndaren för Quest College, Vong Va Ly och hennes familj. Vi trodde när vi hoppade in i bilen att vi skulle hem till Vong Va Ly och kunde se framför oss en högtidlig och lång middag. Det visade sig dock att vi skulle till en restaurant som låg på gångavstånd från vår lägenhet. När vi kom in i restauranten blev vi förvånade då vi möttes av Vong Va Ly, hennes man och Singha, den före detta föreståndaren på Quest College, samt deras tomma tallrikar. Alla hade redan ätit! Vi satte oss ner och fick titta på menyn. Precis när vi hade beställt kom Vong Va Ly fram till oss och berättade att hon skulle till sjukhuset och se till sin dotter som hade blivit sjuk. Det slutade med att vi satt ensamma kvar med Bountom och Singha. Nu är ni förstås oroliga att vi glömde bordsbönen, men inte då. Bountom var snabb med att påminna oss och Astrid drog till med den svenska bönen Gud som haver barnen kär. Efter det verkade de nöjda och vi kunde njuta av maten. Singha visade sig vara en mycket trevlig man som bodde i Thailand och verkade som pastor där. Han talade även en mycket god engelska och det var skönt att för en gångs skull inte behöva gissa sig till vad någon sa. Innan middagen var slut hade vi blivit inbjudna att komma och bo hos honom och hans familj i Bangkok och vistelsen hade ökat från en vecka till två veckor. Innan vi skildes åt fick vi till och med varsin kram av honom. När vi kom hem satte vi på oss våra pjamaser, gjorde i ordning varsin kopp te och satte oss och tittade på Save the last dance och Dirty dancing vilket blev en bra avslutning på dagen.
På grund av att det växlande vädret, där solen skiner ena dagen och det regnar, åskar och bullrar den andra drömmer man mycket och konstigt. När vi vaknade upp dagen efter kunde Astrid berätta om två otroligt konstiga drömmar. I den ena drömmen hade hon fått ett paket från hennes mamma. I paketet låg det en stor bunt ruccola. Astrid blev mycket glad för denna gåva. Den andra drömmen skulle vi gå på maskerad. Vi klädde ut oss till en judinna och en muslim. Vi skulle tydligen låtsats vara ett par. När vi cyklade på en tandemcykel till skolan där maskeraden skulle hållas tuggade Astrid på en parmesanost. När vi kom lite fel frågade vi en man som kom gående längs vägen om vägbeskrivning till skolan vi letade efter. Han frågade vad vi skulle göra där. Eftersom vi var utklädda på ett sådant kontroversiellt sätt ville vi prova om han gick på det. Vi berättade att vi var ett par som skulle till denna skola för att hålla föreläsning om att vara homosexuell muslim och judinna i dagens samhälle. Tydligen var vi mycket övertygande för mannen gav oss ett mycket vänligt leende och önskade oss lycka till. Sedan cyklade vi vidare i rätt rikting och Astrid kunde fortsätta att tugga på sin ost.

Vädret påverkar inte bara drömmarna under natten utan även om man ligger kvar i sin säng eller inte. Anna har inte gått i sömnen på minst nio år, men har plötsligt nu börjat igen. Härom natten var hon uppe och stängde av air condition och stängde dörren till sovrummet varpå hon gick och la sig igen. Astrid vaknade till då Anna smällde igen dörren och undrade varför hon stängde dörren, men lät bli att fråga och somnade om. På morgonen när vi vaknade tyckte vi att det var väldigt varmt och Astrid gick upp för att kolla vilken nivå air condition var på och fann att den var avstängd. Detta förbryllade dem båda, men de kom fram till att Anna måste ha stängt av den i samma veva som hon stängde dörren.
Vi börjar mer och mer anpassa oss till Laos och tempot här. Så småningom kommer förhoppningsvis drömmarna också anpassa sig och sömngångartendenserna försvinna. I vilket fall så har vi börjat sätta en lapp runt Annas hals om nätterna med namn, telefonnummer och adress ifall någon skulle hitta henne ute på stan mitt i natten. Sov gott!