Okej kära lost – läsare, vi måste berätta något mycket roligt men samtidigt oroväckande.
Vi var på väg till centrum för att träffa Annas familj och co från skolan. Vi delade en tuck-tuck med en mamma och hennes dotter (laoter). Dottern hade på sig en t-shirt som var menad för små tjejer. Den var rosa och hade en text printad över hela bröstet och runt texten kunde man se en blomkrans. Håll i hattarna för här kommer den bästa biten, texten; ”Fat women are rike (ska vara like)” mopeds, fun to ride until your friends find out”
Det finns inte någon logik alls att en liten flicka skulle gå runt i med ett sådant tryck på en t-shirt och vi tror inte att varken hon eller mamman förstår vad det betyder. Vi tar för vana att inte köpa kläder med tryck på andra språk eftersom vi inte vet vad det betyder. I Laos är det dock vanligt att man ser människor som har tröjor med engelska tryck på och man kan verkligen undra hur många som vet vad det betyder och ifall de då kan stå för det som står skrivet på deras tröjor.
tisdag 27 oktober 2009
måndag 26 oktober 2009
Dagen då fötterna nästan blev uppätna
Det var ett tag sedan vi hörde av oss på vår blogg, hoppas att ni inte har tappat hoppet om oss och att vi fortfarande har några trogna läsare kvar när ni nu läser detta inlägg.
Sedan sist har det hänt en del saker och det är också därför vi inte har hunnit skriva särkilt mycket. Just nu måste vi skriva en massa prov som vi använder för att testa vad våra elever har lärt sig hittills. Vi har aldrig skrivit prov förut och när man får fria händer och ingen hjälp blir det lite mycket att göra när man måste skriva och rätta 7 olika prov.
Till helgen kommer man ha någon slags ”sportdag” för nykomna elever och de vill att vi ska vara med eftersom de tror att de nya eleverna kommer få såå mycket roligare om två blonda tjejer är med och lattjar med dem. Vi får väl se om vi står ut en timme eller två.
Vi fick ett välförtjänt break när Annas föräldrar, faster och farbror kom och hälsade på oss. Vi tog då ledigt en vecka för att kunna ägna vår tid med dem istället för på Quest College. Vi var dock tvungna att åka till Thailand för att stämpla våra pass så att våra visum fortsätter att gälla. Vi skulle bli hämtade klockan ett, men som vanligt kom inte Bountom, vår kollega och hennes systrar och hämtade oss förrän en timme senare. Vi ville egentligen inte alls till Thailand och Tesco för att handla eftersom vi inte behövde något utan vi hade föreslagit att vi istället kunde åka till gränsen en annan dag och vända och åka hem när alla papper var ifyllda och så vidare. Den idén föll inte Bountom på läppen så istället blev vi fast i en bil med hennes två rapande systrar.
Denna gång tog det lite mer än två timmar att åka till Nong Kai, Thailand. Väl inne på Tesco sa vi till de andra att vi skulle göra vårt race för att sedan kolla in alla de andra affärerna inne i köpcentret. Eftersom vi redan hade varit i denna affär visste vi precis var alla saker låg och var ute därifrån efter 15 minuter medan de andra var kvar.
När vi lämnade Tesco för småaffärerna kände vi oss fria. Vi gick in i en surfbutik som hade mycket häftiga kläder som förstås inte passade våra, i denna värld, ”feta” kroppar. Inte ens extra large passar oss, vilket känns som en direkt förolämpning. Borde inte klädstorlekar vara universella, varför måste man egentligen ha olika måttstorlekar i olika länder, kan man inte samsas om en gemensam?
Vi hittade Converse till Anna och Astrids systrar. Bountom måste tro att vi är galna i Converse men för att vara äkta är det riktigt billiga, förklarar vi för henne och när vi säger hur mycket de kostar i Sverige tror jag hon förstår varför vi har köpt på oss så många av dessa skor.
När vi hade hittat allt vi skulle satte vi oss på ljuvliga Starbucks. Astrid drack två koppar café latte och njöt för fulla muggar. På Starbucks blev vi sittande i vad som kändes som timmar. När vi tyckte att vi hade suttit tillräckligt länge ringde vi till B för att fråga var de höll hus, men de handlade fortfarande och sa att de snart var klara. Hur man kan gå runt på Tesco i tre timmar känns för oss omöjligt.
När vi gick mot Tescos kassor syntes de inte till så vi ringde dem igen. Denna gång var de vid vad de kallar food court. Food court är den delan av köpcentret där man mot en summa baht får matkuponger, sedan går man runt bland matstånd för att köpa det man vill ha för att sedan sätta sig vid de gemensamma borden. På så vis kan alla få vad de vill ha men samtidigt sitta tillsammans och äta, precis som i Kungshallen vid Hötorget i Stockholm. När vi mötte dem en liten stund senare sa Bountom att hennes systrar inte alls var hungriga utan ville kolla i affärerna. Fem minuter senare blev de hungriga så de gick och åt.
Medan de återigen var borta gjorde vi något mycket skumt. Inne i detta köpcenter satt människor med fötterna i akvarium. Runt deras fötter och vader fanns det flera tiotal fiskar. Tydligen åt dessa fiskar död hud. Vi tyckte det verkade jätteskumt men vi var för nyfikna för att inte låta bli att göra det. Vi betalde en kvinna som stod vid akvarierna för att få våra fötter tuggade av fiskar. Vi tvättade av våra fötter med en blöt handduk innan vi mycket tvekande och med stor försiktighet sänkte ner våra fötter i vattnet där de hungriga fiskarna väntade. Vi hade inte förväntat vad som skulle ske härnäst.
Dessa fiskar som inte var större än ett halvt långfinger började nafsa på död hud vilket kittlade så otroligt att det inte gick att stoppa våra skratt. Vi skrattade så mycket att vi nästan tjöt och tårarna sprutade. När fiskarna nafsade mellan tårna eller under hålfoten blev det för mycket. Där satt två blonda västerländska tjejer och skrek av skratt medan våra fötter blev uppätna av fiskar.
Vi var köpcentrets största attraktion. Folk ställde sig framför oss och betraktade oss som om vi var djur på zoo medan de pratade med kvinnan som skötte akvarierna. Mitt emot där vi satt fanns det en optiker. Optikern själv, en man, ställde en stol precis framför butikens ingång så att han satt precis framför oss. Han satte sig på denna stol och bara stirrade på oss. Hade det varit i Sverige hade man nog uppfattat detta som ganska obehagligt, men i den här situationen var det bara skrattretande. Det var mycket obehagligt för oss och det skulle aldrig hända i Sverige.
Tydligen var vi bra för kvinnans affärer eftersom vi fick sitta en kvart längre än vad vi hade betalat för. När vi var klara var våra fötter lena som en bäbisstjärt och vi fick lotion som skulle göra huden ljusare för att smörja in våra fötter med.
Vi kom inte hem förrän nio på kvällen och då fick vi skynda oss till restaurangen där Annas familj väntade. Även om en hel dag försvann för att fixa våra visum kan vi idag berätta om hur våra fötter nästan blev uppätna av fiskar och det är det inte alla som kan.
Sedan sist har det hänt en del saker och det är också därför vi inte har hunnit skriva särkilt mycket. Just nu måste vi skriva en massa prov som vi använder för att testa vad våra elever har lärt sig hittills. Vi har aldrig skrivit prov förut och när man får fria händer och ingen hjälp blir det lite mycket att göra när man måste skriva och rätta 7 olika prov.
Till helgen kommer man ha någon slags ”sportdag” för nykomna elever och de vill att vi ska vara med eftersom de tror att de nya eleverna kommer få såå mycket roligare om två blonda tjejer är med och lattjar med dem. Vi får väl se om vi står ut en timme eller två.
Vi fick ett välförtjänt break när Annas föräldrar, faster och farbror kom och hälsade på oss. Vi tog då ledigt en vecka för att kunna ägna vår tid med dem istället för på Quest College. Vi var dock tvungna att åka till Thailand för att stämpla våra pass så att våra visum fortsätter att gälla. Vi skulle bli hämtade klockan ett, men som vanligt kom inte Bountom, vår kollega och hennes systrar och hämtade oss förrän en timme senare. Vi ville egentligen inte alls till Thailand och Tesco för att handla eftersom vi inte behövde något utan vi hade föreslagit att vi istället kunde åka till gränsen en annan dag och vända och åka hem när alla papper var ifyllda och så vidare. Den idén föll inte Bountom på läppen så istället blev vi fast i en bil med hennes två rapande systrar.
Denna gång tog det lite mer än två timmar att åka till Nong Kai, Thailand. Väl inne på Tesco sa vi till de andra att vi skulle göra vårt race för att sedan kolla in alla de andra affärerna inne i köpcentret. Eftersom vi redan hade varit i denna affär visste vi precis var alla saker låg och var ute därifrån efter 15 minuter medan de andra var kvar.
När vi lämnade Tesco för småaffärerna kände vi oss fria. Vi gick in i en surfbutik som hade mycket häftiga kläder som förstås inte passade våra, i denna värld, ”feta” kroppar. Inte ens extra large passar oss, vilket känns som en direkt förolämpning. Borde inte klädstorlekar vara universella, varför måste man egentligen ha olika måttstorlekar i olika länder, kan man inte samsas om en gemensam?
Vi hittade Converse till Anna och Astrids systrar. Bountom måste tro att vi är galna i Converse men för att vara äkta är det riktigt billiga, förklarar vi för henne och när vi säger hur mycket de kostar i Sverige tror jag hon förstår varför vi har köpt på oss så många av dessa skor.
När vi hade hittat allt vi skulle satte vi oss på ljuvliga Starbucks. Astrid drack två koppar café latte och njöt för fulla muggar. På Starbucks blev vi sittande i vad som kändes som timmar. När vi tyckte att vi hade suttit tillräckligt länge ringde vi till B för att fråga var de höll hus, men de handlade fortfarande och sa att de snart var klara. Hur man kan gå runt på Tesco i tre timmar känns för oss omöjligt.
När vi gick mot Tescos kassor syntes de inte till så vi ringde dem igen. Denna gång var de vid vad de kallar food court. Food court är den delan av köpcentret där man mot en summa baht får matkuponger, sedan går man runt bland matstånd för att köpa det man vill ha för att sedan sätta sig vid de gemensamma borden. På så vis kan alla få vad de vill ha men samtidigt sitta tillsammans och äta, precis som i Kungshallen vid Hötorget i Stockholm. När vi mötte dem en liten stund senare sa Bountom att hennes systrar inte alls var hungriga utan ville kolla i affärerna. Fem minuter senare blev de hungriga så de gick och åt.
Medan de återigen var borta gjorde vi något mycket skumt. Inne i detta köpcenter satt människor med fötterna i akvarium. Runt deras fötter och vader fanns det flera tiotal fiskar. Tydligen åt dessa fiskar död hud. Vi tyckte det verkade jätteskumt men vi var för nyfikna för att inte låta bli att göra det. Vi betalde en kvinna som stod vid akvarierna för att få våra fötter tuggade av fiskar. Vi tvättade av våra fötter med en blöt handduk innan vi mycket tvekande och med stor försiktighet sänkte ner våra fötter i vattnet där de hungriga fiskarna väntade. Vi hade inte förväntat vad som skulle ske härnäst.
Dessa fiskar som inte var större än ett halvt långfinger började nafsa på död hud vilket kittlade så otroligt att det inte gick att stoppa våra skratt. Vi skrattade så mycket att vi nästan tjöt och tårarna sprutade. När fiskarna nafsade mellan tårna eller under hålfoten blev det för mycket. Där satt två blonda västerländska tjejer och skrek av skratt medan våra fötter blev uppätna av fiskar.
Vi var köpcentrets största attraktion. Folk ställde sig framför oss och betraktade oss som om vi var djur på zoo medan de pratade med kvinnan som skötte akvarierna. Mitt emot där vi satt fanns det en optiker. Optikern själv, en man, ställde en stol precis framför butikens ingång så att han satt precis framför oss. Han satte sig på denna stol och bara stirrade på oss. Hade det varit i Sverige hade man nog uppfattat detta som ganska obehagligt, men i den här situationen var det bara skrattretande. Det var mycket obehagligt för oss och det skulle aldrig hända i Sverige.
Tydligen var vi bra för kvinnans affärer eftersom vi fick sitta en kvart längre än vad vi hade betalat för. När vi var klara var våra fötter lena som en bäbisstjärt och vi fick lotion som skulle göra huden ljusare för att smörja in våra fötter med.
Vi kom inte hem förrän nio på kvällen och då fick vi skynda oss till restaurangen där Annas familj väntade. Även om en hel dag försvann för att fixa våra visum kan vi idag berätta om hur våra fötter nästan blev uppätna av fiskar och det är det inte alla som kan.
tisdag 6 oktober 2009
Beer lao, meditation och lao phrasebook
När vi en kväll skulle köpa hem mat utan för vår lilla Kwik – E- Mart (en the simpson referens) träffade vi på en mycket annorlunda, småfull thailändare, helt harmlös. Det hela började när vi stod och väntade på att vår mat skulle bli klar. Denna kväll var det många som skulle äta pad thai, stekt ris eller någon av deras andra rätter som man kan köpa. Medans vi väntade hade vi köpt milkshakes (fast milk är väl lite att ta i med eftersom de mest består av is). Vi stod upp eftersom alla borden längs gatan var upptagna. Sedan hörde vi en röst bakom oss; - Ni kan väl sitta här så länge? Vi vände oss om och såg en man sitta vid ett av borden med sin flickvän. Det var ju snällt av dem att låta oss sitta ner medans vi väntade. De hade precis ätit klart. Han frågade varifrån vi kom ifrån och undrade vad vi gjorde här. Vi ställde frågor till dem med. Han var från Thailand och hans flickvän eller vän var ifrån Filippinerna. De var första gången de var i Laos, precis som för oss så vi berättade var vi tyckte var bra med Vientiane. Sedan började vi prata om vilka kulturkrockar vi har stött på sedan vi kom hit. När vår mat kom, då i take – away förpackningar hade vi ingen tanke på att tacka för oss och gå hem till vår lägenhet, utan vi satt kvar och snackade mera. Sedan stack thailändaren in i affären och köpte en beer lao till sig och iste till oss.
Vi började äta vår mat och snackade om Laos, Thailand och vad vi gjorde här etc. På något håll kom vi in på att Astrid tyckte det var lite jobbigt med den tunga luften och alla avgaser och att det inte gjorde det bättre på grund av sin lätta astma. Han tyckte att hon skulle gå till ett tempel för att meditera. För varje steg man tar skulle man tänka över sitt liv. Men hur i alla sina dagar skulle det hjälpa mot hennes astma. Men nu tål ju asiater så mycket alkohol och vad vi kunde räkna till stod det 3 flaskor beer lao. När vårt lilla take – way ställe ville stänga var vi tvungna att röra på oss. Vi bytte nummer och sa att vi skulle höras av oss till varandra så att vi kunde träffas och äta någon mer gång.
När de gick åt sitt håll och vi mot vårt stötte vi på vår karaoke – sjungande granne. Det var första gången han såg Astrid så han ville presentera sig. Astrid sa att hon hade hört honom sjunga, för att ge en pik om att skulle kunna dra ner volymen när han spelar musik men det uppfattade han nog inte. Han var nog inte heller särskilt nykter eftersom han sa helt plötsligt ”out of the blue” att han gillade whiskey och frågade om vi ville ha. Vi tackade nej och skyndade oss hem.
I Vientiane ser man sällan den enorma fattigdom som Laos sägs vara i. I huvudstaden åker alla runt i monströsa jeepar. Trots att man inte har det yrket som kräver en stor bil kör man runt i en. Man låter bilen stå på tomgång i mer än 30 minuter och man spelar hög dunka – dunka musik. I Vientiane funkar det att spela hög musik men om det hade varit Stockholm skulle man tycka att det var enormt irriterande. Att spela hög musik ur sin jätte jeep är lite av en status symbol. Bilarna är som små barn i en pool, det finns inga regler. Den enda regeln som egentligen gäller för bilkörarna är… kör så att det funkar för dig och ingen annan. Tydligen får man börja köra bil redan vid 15 – års ålder och vi undrar hur många som har körkort. Astrid såg idag för första gången sedan vi kom hit ett barn med hjälm på sitt lilla huvud när hon, hennes mamma och pappa åkte på en motorcykel. Alla på den motorcykeln hade faktiskt hjälm på sig. Säkerhet borde vara en självklarhet över allt. När vi berättar om några av våra trafikregler blir det väldigt fascinerande.
Förutom knäppa grannar och vansinnig trafik har vi kommit in i det laotiska samhället. Vi trivs bra här trots att man ibland kan sakna hem. Astrid försöker lära sig att laga mat i vårt lilla kök och just nu kan hon laga tre olika rätter. Vi försöker lära oss lite lao men det är svårt. I Astrid employee klass får hon ibland svårt att skaffa fram en tolk eftersom alla är så upptagna med arbete, då var hon tvingades hon vara lite klyftig och kom på att hon kunde använda sig av sin lao – engelska phrasebook. Genom att skriva upp det engelska ordet eller meningen på whiteboarden samtidigt som hon försökte säga det på lao, kunde både hon och eleverna lära sig ett nytt språk.
Vi vill slutligen berätta att i Laos börjar temperaturen bli allt behagligare och luften börjar kännas lite klarare och inte alls lika fuktig. På vår teve står det att vi har soleruption, så satteliterna blir störda. Vi hade också ett åskväder som påverkade internetuppkopplingen på skolan eftersom ledningarna sitter uppe i luften och inte nere i marken. Det är därför som vi inte har kunnat lägga ut några inlägg förrän idag. Nästa vecka är det lärarveckan och båtfestival i Vientiane. Alla är lediga och man ska hylla sina lärare. Snart kommer även ett inlägg om vår härliga dag då vi besökte olika vattenfall med Ting.
Till´ then…
Vi började äta vår mat och snackade om Laos, Thailand och vad vi gjorde här etc. På något håll kom vi in på att Astrid tyckte det var lite jobbigt med den tunga luften och alla avgaser och att det inte gjorde det bättre på grund av sin lätta astma. Han tyckte att hon skulle gå till ett tempel för att meditera. För varje steg man tar skulle man tänka över sitt liv. Men hur i alla sina dagar skulle det hjälpa mot hennes astma. Men nu tål ju asiater så mycket alkohol och vad vi kunde räkna till stod det 3 flaskor beer lao. När vårt lilla take – way ställe ville stänga var vi tvungna att röra på oss. Vi bytte nummer och sa att vi skulle höras av oss till varandra så att vi kunde träffas och äta någon mer gång.
När de gick åt sitt håll och vi mot vårt stötte vi på vår karaoke – sjungande granne. Det var första gången han såg Astrid så han ville presentera sig. Astrid sa att hon hade hört honom sjunga, för att ge en pik om att skulle kunna dra ner volymen när han spelar musik men det uppfattade han nog inte. Han var nog inte heller särskilt nykter eftersom han sa helt plötsligt ”out of the blue” att han gillade whiskey och frågade om vi ville ha. Vi tackade nej och skyndade oss hem.
I Vientiane ser man sällan den enorma fattigdom som Laos sägs vara i. I huvudstaden åker alla runt i monströsa jeepar. Trots att man inte har det yrket som kräver en stor bil kör man runt i en. Man låter bilen stå på tomgång i mer än 30 minuter och man spelar hög dunka – dunka musik. I Vientiane funkar det att spela hög musik men om det hade varit Stockholm skulle man tycka att det var enormt irriterande. Att spela hög musik ur sin jätte jeep är lite av en status symbol. Bilarna är som små barn i en pool, det finns inga regler. Den enda regeln som egentligen gäller för bilkörarna är… kör så att det funkar för dig och ingen annan. Tydligen får man börja köra bil redan vid 15 – års ålder och vi undrar hur många som har körkort. Astrid såg idag för första gången sedan vi kom hit ett barn med hjälm på sitt lilla huvud när hon, hennes mamma och pappa åkte på en motorcykel. Alla på den motorcykeln hade faktiskt hjälm på sig. Säkerhet borde vara en självklarhet över allt. När vi berättar om några av våra trafikregler blir det väldigt fascinerande.
Förutom knäppa grannar och vansinnig trafik har vi kommit in i det laotiska samhället. Vi trivs bra här trots att man ibland kan sakna hem. Astrid försöker lära sig att laga mat i vårt lilla kök och just nu kan hon laga tre olika rätter. Vi försöker lära oss lite lao men det är svårt. I Astrid employee klass får hon ibland svårt att skaffa fram en tolk eftersom alla är så upptagna med arbete, då var hon tvingades hon vara lite klyftig och kom på att hon kunde använda sig av sin lao – engelska phrasebook. Genom att skriva upp det engelska ordet eller meningen på whiteboarden samtidigt som hon försökte säga det på lao, kunde både hon och eleverna lära sig ett nytt språk.
Vi vill slutligen berätta att i Laos börjar temperaturen bli allt behagligare och luften börjar kännas lite klarare och inte alls lika fuktig. På vår teve står det att vi har soleruption, så satteliterna blir störda. Vi hade också ett åskväder som påverkade internetuppkopplingen på skolan eftersom ledningarna sitter uppe i luften och inte nere i marken. Det är därför som vi inte har kunnat lägga ut några inlägg förrän idag. Nästa vecka är det lärarveckan och båtfestival i Vientiane. Alla är lediga och man ska hylla sina lärare. Snart kommer även ett inlägg om vår härliga dag då vi besökte olika vattenfall med Ting.
Till´ then…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
