Vi hade bestämt med Bountom att vi skulle åka till Vang Vieng med anställda på Quest. Vang Vieng är en stad fyra timmar från Vientiane. När dagen kom hade Anna blivit sjuk, men jag kunde inte säga nej, så jag åkte iväg ensam. Jag var inte speciellt sugen på att åka iväg själv.
När jag kom fram till bilen med min väska upptäckte jag att ett par av mina studenter satt i bilen. Jag blev redan då på bättre humör eftersom de är trevliga och de gillar mig. Vi blev till slut tio personer som åkte iväg; tre av mina studenter, två anställda på Quest och fem till som jag absolut inte hade någon aning vilka de var, men orkade inte fråga eftersom de inte kunde ett enda ord engelska och min lao håller sig till siffror, tack, hej, gaffel och sked och… ja ni fattar.
Vad man har lärt sig av att bo i ett asiatiskt land är att ett: en bil alltid kommer att krångla, en skruv lös här och för lite bensin där. Två: det tar längre tid än vad man tror att ta sig från en stad till en annan eftersom man stannar varje timme då det alltid är någon i bilen som ser något de vill köpa längs vägarnas små stånd. Tre: livet ska vara schemalagt.
När vi kom fram till Vang Vieng var jag extremt trött. Jag ville egentligen inget annat än att sova en stund. Det visade sig att jag skulle dela rum med Bountom på vandrarhemmet som ägdes av hennes väninna från collegetiden. Bountom tog fram schemat över de två dagarna vi skulle spendera i staden. Hon strök över klocktiderna för resan till Vang Vieng. Sedan strök hon tiden det skulle ta för incheckningen för alla. Hon sa till mig att jag hade 10 minuter att göra mig i ordning för dagens första aktivitet.
Här är tre saker jag tycker att man ska göra om man skulle komma till Vang Vieng.
1. Ta dig till Mekongs biflod som rinner genom staden. Det går att bada och de flesta backpackarna gjorde det. De slängde sig i liner och kastade sig ut i floden. Det såg riktigt roligt ut, men eftersom jag inte hade med mig badkläder gjorde jag inte detta. En av mina studenter ville gå fram och prata med några britter men vågade inte så jag följde med. Vi spenderade timmar vid floden och vilade, åt en massa mat och drack.
Vang Vieng är kännt för sin tubing. Tubing är innerslangen på ett stort traktordäck. Denna ligger man på medan man med strömmens kraft åker på floden. Många gjorde detta, men i ärlighetens namn såg det ganska lamt ut. På en ring ligger det en vuxen människa och plaskar med händerna fram och tillbaka medans de tjuter saker till kompis som flyter omkring några meter bort. Visst kan man go tubing om man vill och sedan köpa ett linne där det står ”In the tubing – Vang Vieng” som bevis på att man har plaskat runt på vattnet i en gummiring.
Detta ska man inte göra: Drick inte lao beer blandat med redbull, 7 – up och saft, blandat i en hink som småbarn har när de leker i sandlådan. Det är inte gott och man blir på snusen snabbt. Backpackarna snubblade runt och var bröliga. Jag tror jag såg några dansa runt i en ring runt brasan de hade tänt. Mina laotiska vänner fick något simmiga ögon.
2. Gå upp klockan halv sex på morgonen för att fotografera soluppgången över bergen som omger staden. Det är också den bästa tiden för att fota morgonlivet bland laoterna. När man går runt staden och hör hundarna skälla och tupparna gala känner man att man befinner sig i en helt annan värld. Har man tur får man kanske se en tuppfajt. Sätt pengar på den tupp som ser skrupligast ut, den visade sig vara den bästa.
3. Fråga om vägbeskrivningen till en apelsinträdgård. Ungefär en halvtimme utanför stan ligger en apelsinträdgård. Man betalar 15´000 kip (c. 12 kr). Sedan promenerar man en bit in från vägen där man parkera bilen. När man ser hundratals träd med orange frukter har man kommit rätt. Nu är det bara att klättra upp för stegarna som står lutade mot träden eller ställa sig på tå för att plocka apelsinerna. Man kan plocka och äta hur många apelsiner man orkar.
Vang Vieng på kvällen var ingen höjdare. Det kändes som om man hade hamnat på Rhodos. Alla backpackers vaknade till liv och hängde i barerna. Det kändes som om laoterna själva skulle börja prata svenska med en. Vang Vieng hade förvandlats till en partystad och stadens själ var som bortblåst.
lördag 5 december 2009
Uncle Ho, I presume?
Några veckor efter att ha kommit tillbaka från Hanoi kommer nu inlägget om vårt besök i Vietnam.
Efter att vi lyckosamt hade checkat in bagage och tagit oss igenom passkontrollen där vi än en gång fick en fin röd stämpel i våra pass gick vi ombord på planet som skulle ta oss till Hanoi. Efter en kort flygtur på en timme tog vi mark i Hanoi. Piloten pratade lite ditt och datt om väder och vind och sa plötsligt ”temperaturen i Hanoi är 15 grader”. Det kan ju inte stämma tänkte vi – det var ju för sjutton 30 grader i Vientiane när vi åkte. Stackars pilot som inte kan läsa siffror, men det var väl tur att vi fick reda på det först när vi landat, tänkte vi.
Efter en del hummande och muttranden från passkontrollen lyckades vi få tag i vårt bagage och kunde ta oss ut i ankomsthallen. Vi hade beställt transfer till hotellet så vi visste att vi skulle leta efter en skylt med Astrids namn på – som visade sig vara helt felstavat. När vi hittade skylten såg vi att den tillhörde en man med medföljande familj. Det såg ut som om de hämtade upp oss i samband med att de skulle på fest.
När vi kom utanför dörrarna insåg vi att piloten nog hade haft rätt, på ren svenska kan man säga att det var j*vligt kallt, i alla fall för oss som bott i 30 gradig värme de senaste månaderna. Som att det inte var nog med det envisades vår chaufför och hans fru med att åka in till Hanoi med fönstren öppna. När vi efter en timmes bilfärd kom fram till hotellet var vi blåfrusna.
Hotellet visade sig vara enkelt, men bra. Till en början fick vi ett dubbelrum med gemensam säng och täcke, vilket vi inte var särskilt glada åt. Astrid löste det genom att ta täcket och lägga sig på golvet istället eftersom sängen var så hård att det var bekvämare att sova på golvet. Dagen efter fick vi byta till ett twinrum och Astrid slapp sova på golvet under resten av vår vistelse i Hanoi.
Eftersom vi inte hade väntat oss att det skulle vara så kallt fick vi ägna vår första dag med att shoppa varmare kläder. Vi visste av tidigare erfarenheter att det var lika bra att sikta in sig på butikerna med herrkläder direkt eftersom ingen av oss är en size zero. Vi gick till den första affären vi hittade efter att ha irrat runt bland kvarteren där vi bodde. Astrid hittade två tröjor på killavdelningen och gick fram till expediten för att fråga om det gick bra att prova dem. Hon pekade på den ena tröjan och sa högt och tydligt ”IT´S FOR CHILDREN”, ja men får jag prova tröjan frågade Astrid snällt. Expediten ruskade på huvudet sa ”Can not”. Astrid frågade om det gick bra att prova den andra tröjan, men expediten bara ruskade på huvudet och nästan skrek rakt in i hennes ansikte ”IT`S FOR MEN!!!!” Ja, sa Astrid men jag vill prova den ändå. Då sa expediten att den kostar en miljon dong. Astrid tog tröjan ur expeditens händer och tog på sig tröjan trots allt. Hon köpte aldrig tröjan men expeditens oartighet blev ett internt skämt under hela vår vistelse i Hanoi.
När vi var ordentligt påklädda började vi titta på Hanoi med risk för våra liv i Hanois trafik. I Hanoi gäller dessa trafikregler: det är du som bil- och mopedförare som bestämmer, ta inte hänsyn till någon annan medtrafikant, ha foten limmad mot gaspedalen och bromsa för Guds skull aldrig om det inte är absolut nödvändigt. Får du inte som du vill lägger du dig bara på tutan i några kvarter. Skrämmer du inte den inhemska befolkningen skrämmer du definitivt de turister som vågar sig ut i trafiken. Efter att vi insett att de aldrig skulle stanna för oss var det bara att kliva ut i gatan och hoppas att Gud var på vår sida, vilket han borde varit med tanke på alla bordsböner vi bett och välsignelser vi fått under månadernas gång.
Under våra fem dagar i Hanoi besökte två museer: Historiska museet och konstmuseet. Historiska museet var ett tvåvåningshus med rum fulla med bilder på människor man inte hade någon aning om vilka de var och saker som hade tillhört den och den personen, men man visste inte vad han eller hon hade för roll i Vietnams historia. Vi gick därifrån mer förvirrade än vi var när vi kom. Konstmuseet överraskade oss med att ha så pass modern konst som var helt klart värd att titta på.
När man är i Hanoi måste man såklart gå och hälsa på Uncle Ho, det vill säga Ho Chi Minh. Detta var det som Anna sett fram emot mest på hela resan. Det började med att vi fick gå en lång bit på en avspärrad gång. Sedan fick vi stå och vänta på att röntga våra väskor. Under tiden medan vi väntade spelade de marschmusik som påminner om den man ibland hör i historiska inslag om forna Sovjetunionen. Efter att vi röntgat igenom våra väskor och lämnat in våra kameror fick vi ställa oss i två led och MARSCHERA till mausoleet. Vi höll på att ramla ihop av skratt eftersom vi insåg hur dumt det måste ha sett ut utifrån.
Efter att ha marscherat en bit kom vi fram till mausoleet; en stor, grå och ful byggnad i betong. Utanför stod ett antal vakter för att se till att man höll sig på den röda mattan, höll tyst och tog av sig eventuella huvudbonader. Medan alla andra var gravalvarliga försökte vi hålla oss för skratt så gott det gick. Vi fann hela besöket ganska komiskt och det var löjligt hur många vakter (med vapen) det gick åt för att vakta en redan tämligen död snubbe. Vad skulle vi göra med gubben? Döda honom igen kanske? Vi kom till slut in i rummet där Uncle Ho låg i en glassarkofag med fyra vakter omkring sig. Det stod vakter i hela rummet som såg till att man inte stannade, inte för att det var mycket att stanna och se på. Det skulle kunnat ha varit en vaxdocka som låg där. Och som vi redan hade misstänkt var han ganska död, stendöd faktiskt och har ju varit det sedan 60-talet. Medan vi ändå var där tittade vi på presidentpalatset Ho Chi Minh bodde i med tillhörande ägor. Vi slängde också en blick på Ho Chi Minh museet.
När vi kom tillbaka till hotellet bestämde sig Anna för att bli magsjuk och Astrid för att bli förkyld vilket gjorde att vi spenderade sista dagen i Hanoi med att ligga i våra sängar och titta på MTV.
Efter att vi lyckosamt hade checkat in bagage och tagit oss igenom passkontrollen där vi än en gång fick en fin röd stämpel i våra pass gick vi ombord på planet som skulle ta oss till Hanoi. Efter en kort flygtur på en timme tog vi mark i Hanoi. Piloten pratade lite ditt och datt om väder och vind och sa plötsligt ”temperaturen i Hanoi är 15 grader”. Det kan ju inte stämma tänkte vi – det var ju för sjutton 30 grader i Vientiane när vi åkte. Stackars pilot som inte kan läsa siffror, men det var väl tur att vi fick reda på det först när vi landat, tänkte vi.
Efter en del hummande och muttranden från passkontrollen lyckades vi få tag i vårt bagage och kunde ta oss ut i ankomsthallen. Vi hade beställt transfer till hotellet så vi visste att vi skulle leta efter en skylt med Astrids namn på – som visade sig vara helt felstavat. När vi hittade skylten såg vi att den tillhörde en man med medföljande familj. Det såg ut som om de hämtade upp oss i samband med att de skulle på fest.
När vi kom utanför dörrarna insåg vi att piloten nog hade haft rätt, på ren svenska kan man säga att det var j*vligt kallt, i alla fall för oss som bott i 30 gradig värme de senaste månaderna. Som att det inte var nog med det envisades vår chaufför och hans fru med att åka in till Hanoi med fönstren öppna. När vi efter en timmes bilfärd kom fram till hotellet var vi blåfrusna.
Hotellet visade sig vara enkelt, men bra. Till en början fick vi ett dubbelrum med gemensam säng och täcke, vilket vi inte var särskilt glada åt. Astrid löste det genom att ta täcket och lägga sig på golvet istället eftersom sängen var så hård att det var bekvämare att sova på golvet. Dagen efter fick vi byta till ett twinrum och Astrid slapp sova på golvet under resten av vår vistelse i Hanoi.
Eftersom vi inte hade väntat oss att det skulle vara så kallt fick vi ägna vår första dag med att shoppa varmare kläder. Vi visste av tidigare erfarenheter att det var lika bra att sikta in sig på butikerna med herrkläder direkt eftersom ingen av oss är en size zero. Vi gick till den första affären vi hittade efter att ha irrat runt bland kvarteren där vi bodde. Astrid hittade två tröjor på killavdelningen och gick fram till expediten för att fråga om det gick bra att prova dem. Hon pekade på den ena tröjan och sa högt och tydligt ”IT´S FOR CHILDREN”, ja men får jag prova tröjan frågade Astrid snällt. Expediten ruskade på huvudet sa ”Can not”. Astrid frågade om det gick bra att prova den andra tröjan, men expediten bara ruskade på huvudet och nästan skrek rakt in i hennes ansikte ”IT`S FOR MEN!!!!” Ja, sa Astrid men jag vill prova den ändå. Då sa expediten att den kostar en miljon dong. Astrid tog tröjan ur expeditens händer och tog på sig tröjan trots allt. Hon köpte aldrig tröjan men expeditens oartighet blev ett internt skämt under hela vår vistelse i Hanoi.
När vi var ordentligt påklädda började vi titta på Hanoi med risk för våra liv i Hanois trafik. I Hanoi gäller dessa trafikregler: det är du som bil- och mopedförare som bestämmer, ta inte hänsyn till någon annan medtrafikant, ha foten limmad mot gaspedalen och bromsa för Guds skull aldrig om det inte är absolut nödvändigt. Får du inte som du vill lägger du dig bara på tutan i några kvarter. Skrämmer du inte den inhemska befolkningen skrämmer du definitivt de turister som vågar sig ut i trafiken. Efter att vi insett att de aldrig skulle stanna för oss var det bara att kliva ut i gatan och hoppas att Gud var på vår sida, vilket han borde varit med tanke på alla bordsböner vi bett och välsignelser vi fått under månadernas gång.
Under våra fem dagar i Hanoi besökte två museer: Historiska museet och konstmuseet. Historiska museet var ett tvåvåningshus med rum fulla med bilder på människor man inte hade någon aning om vilka de var och saker som hade tillhört den och den personen, men man visste inte vad han eller hon hade för roll i Vietnams historia. Vi gick därifrån mer förvirrade än vi var när vi kom. Konstmuseet överraskade oss med att ha så pass modern konst som var helt klart värd att titta på.
När man är i Hanoi måste man såklart gå och hälsa på Uncle Ho, det vill säga Ho Chi Minh. Detta var det som Anna sett fram emot mest på hela resan. Det började med att vi fick gå en lång bit på en avspärrad gång. Sedan fick vi stå och vänta på att röntga våra väskor. Under tiden medan vi väntade spelade de marschmusik som påminner om den man ibland hör i historiska inslag om forna Sovjetunionen. Efter att vi röntgat igenom våra väskor och lämnat in våra kameror fick vi ställa oss i två led och MARSCHERA till mausoleet. Vi höll på att ramla ihop av skratt eftersom vi insåg hur dumt det måste ha sett ut utifrån.
Efter att ha marscherat en bit kom vi fram till mausoleet; en stor, grå och ful byggnad i betong. Utanför stod ett antal vakter för att se till att man höll sig på den röda mattan, höll tyst och tog av sig eventuella huvudbonader. Medan alla andra var gravalvarliga försökte vi hålla oss för skratt så gott det gick. Vi fann hela besöket ganska komiskt och det var löjligt hur många vakter (med vapen) det gick åt för att vakta en redan tämligen död snubbe. Vad skulle vi göra med gubben? Döda honom igen kanske? Vi kom till slut in i rummet där Uncle Ho låg i en glassarkofag med fyra vakter omkring sig. Det stod vakter i hela rummet som såg till att man inte stannade, inte för att det var mycket att stanna och se på. Det skulle kunnat ha varit en vaxdocka som låg där. Och som vi redan hade misstänkt var han ganska död, stendöd faktiskt och har ju varit det sedan 60-talet. Medan vi ändå var där tittade vi på presidentpalatset Ho Chi Minh bodde i med tillhörande ägor. Vi slängde också en blick på Ho Chi Minh museet.
När vi kom tillbaka till hotellet bestämde sig Anna för att bli magsjuk och Astrid för att bli förkyld vilket gjorde att vi spenderade sista dagen i Hanoi med att ligga i våra sängar och titta på MTV.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
