Sightseeing, Storm och Elektriska grytor.

En dryg vecka har nu gått sedan vi flyttade in i vår lägenhet i Vientiane.
Under veckan som har gått har vi börjat med undervisningen. I början var det plågsamt att sätta sig ner för att”jobba” fram en lektion. Vad ska man lära personer som är äldre än oss men inte kan någon engelska? Vi är inte några lärare, vi är inte utbildade pedagoger etc. Det första som slog oss när vi steg in i vårt klassrum var den konstiga doften som nästan gav våra näshår en välförtjänt trimning och sedan tanken att detta nu i princip var vårt andra hem här i Laos. Den första lektionen var en nervös situation, men den andra blev något lättare. Förhoppningsvis kommer man att känna sig mer bekväm och man kommer se fram emot att inta sin plats framför whiteboarden.

Vi har nu pratat med vår granne ”Bert” och det visade sig att han är från Malaysia, men att han bor och jobbar i Vientiane sedan länge. Genom honom fick vi veta att det bott en amerikan i lägenheten innan oss. Han hade bott där till och från i ett år och ska tydligen ta över lägenheten igen efter jul när vi lämnat Laos.

I lördags var vi i Buddha Park. Det var vad det låter som: en park fylld med Buddha statyer. Den ena statyn var mer imponerande än den andra. Vi åkte dit tillsammans med Bountom och Hatthaphone eller Ting som han också kallas. Bountom lekte paparazzi och tog bilder vid varje tillfälle som uppstod. Som tur var, hade vi tur med vädret. När vi i dagar har haft regn var denna dag den mest soliga och varmaste dagen hittills. Det var himla skönt att få sitta ner i deras café och blicka ut över Mekongfloden och iaktta lekande skolbarn vid vattenbrynet. Från högtalarna spelades det traditionell laotisk musik. Astrid frågade vad mannen sjöng om och Ting sa att texten handlade om ett kärleksdrama. När servitrisen kom räckte Ting sin anteckningsbok till Astrid där han hade skrivit ned vad vi skulle beställa. Han tyckte att Astrid skulle prova sin lao. På en mycket bruten lao beställde Astrid ”Nong oaw pepsi nung keo?”, vilket beyder ”Can I have a bottle of pepsi?” Servitrisen såg förbryllad ut och sneglade på Ting som översätta det jag hade sagt en gång till. Det är inte lätt att prata lao men det är mycket underhållande för laoter när man försöker. När man försöker göra sig förstådd på marknaden måste man använda kroppsspråket för att visa vad man vill ha, som t.ex. kackla som en höna om man vill ha kycklingspett eller låtsats svepa in sig i ett badlakan när man undrar om det finns badlakan att köpa.
Efter bara en liten stund fick vi en tallrik med väldig god fried rice. Astrid iakttog två hanhundar som ilsket slickade varandras bakpotatis stora kulor och skrattade till. Efter ett par timmars fotografering av Buddhas åkte vi till Simoun temple, Tings tempel där han bad till gudarna om att ge honom hans familj lycka. Sedan bar det iväg till Vientianes stora utkikstorn Patuxay. Trapporna tog död på oss men väl uppe kunde man beskåda hela huvudstaden. Vi borde verkligen åka dit vid soluppgången eller solnedgången. Det var så vackert.

När vi var hemma kunde vi äntligen pusta ut från dagens strapatser. Astrid bestämde sig för att ta sig till poolen för att svalka av sig och simma ett par längder. När hon lade sig på solstolen började det att blåsa så hårt att parasoll, stolar och glas vältes över henne. En snäll amerikan frågade henne om allt var okej och många blickar vände sig mot henne och alla tänkte nog samma sak eftersom det bara var hon som hade råkat ut vindens förmåga att flytta saker. På vägen hem blåste hon nästan av vägen och hon hann precis undan det piskande regenet. Tydligen hade vi nu råkat ut för resterna av tyfonen från Kina och Vietnam. Anna blev chockad av att Astrid hade cyklat hem i detta väder men att bli fast på ett gym när det regnar i timmar är sämre än att cykla hem i kraftig blåst, dessutom är det bara 10 minuters cyckelväg.

Häromdagen blev vi så otroligt trötta på att äta sticky rice och nudelsoppa att vi försökte oss på att laga pasta med tomatsås i vår elektriska riskokare och elektriska wok. Det är väldigt roligt att handla grönsaker hos tanterna nedanför vår lägenhet. De kan inte yttra ett ord på engelska och vi kan inte lao. Man får lukta sig fram till rätt kryddor, man får peka på vad man vill ha och de lägger allt i en påse som de sedan väger och tar betalt för. Det tog ett tag att laga pasta i en riskokare och som skärbräde använde vi ett plastlock och med en seg kniv lyckades vi tärna tomaterna, löken och kryddorna men det gick och vi kunde njuta av en måltid som luktade och smakade hemma.
Bountom kom hem till oss en kväll och lagade laotisk mat åt oss. Hennes mamma hade skickat med sig egenodlad svamp så hon lagade en soppa med starka tillbehör. Astrid försökte hänga med och se vad hon gjorde men hon var så snabb att det nästan var omöjligt. Hon hade inte blivit någon bra Jamie Olliver eller Gordon Ramsey. När hon satte sig på golvet frågade Anna om hon ville ha en kudde att sitta på. När hon förstod vad vi frågade skrattade hon åt oss och sa att "Näh vi laoter sitter inte på några kuddar", sedan fick Anna äran att be bordsbön. Ja, vi sa bordsbön. Av landets 2 % kristna och resten buddister har vi råkat träffa landets enda kristna som går på gudstjänst varje söndag och ber bordsbön vid varje måltid. Vi har gått på en gudstjänst den söndag när vi precis kom hit men denna söndag sa vi att vi inte kunde komma eftersom vi hade saker vi skulle göra. Nästa gång vet jag inte var vår vita lögn kommer att innehålla; att vi har vårt egen gudstjänst hemma. Om de då frågar om vi kan visa hur vi ber till Gud var gör då?! Spelar svensk folkmusik som finns på Astrid iPod eller fråga Catharina vår präststuderande vän om hon kan lära oss några böner? Ett big no no, är att säga att man inte tror på Gud, Jesus eller i vårt fall säga att vi är agnostiker.

Förrutom religiösa dilemman har vi hittat Thailands svar på Backstreets Boys. De heter Cells Punkydolls Temple Guys. Den ena sångaren är väldigt lik Marcel i vår klass på SFG för er som vet hur han ser ut. Vi ska se när det kommer hit och spelar. Vi frågade vilka dessa snubbar var och Ting sa att Bountom tyckte de var bra, var på hon hyschade honom och blygt erkände att så var fallet, så nu ska vi tre se dem i November om vi får några biljetter.

Om två veckor har vi varit borta från Sverige, familjen, vännerna och tryggheten i en månad och vi hyser stort hopp om att vi kommer att klara oss ensamma till jul. Vi har varandra och Jesus älskar alla barnen så vi har väl skydd uppifrån med.